Varför är det så svårt att skriva i skolan? Del 3 – Tydlighet

1handpengfairyMånga elever med autism har svårt att skriva i skolan. Vad det kan bero på har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. För många är ett av problemen att uppgiften inte är tillräckligt tydlig. En del saker som kan verka uppenbara för de flesta är inte alltid det för någon med autism. Därför behöver man informera även om detaljer.

Min son Platon hade inte förstått att man fick hoppa över uppgifter i en läxa och gå tillbaka till dem senare. Det innebar att han fastnade på fråga 2 trots att han kunde resten. Att vi sade att det var ok att göra så hjälpte inte eftersom läraren inte sagt att man fick det. Så tänk på att det som inte informeras inte gäller. För min son Platon gäller det inte heller om någon av oss föräldrar säger det. Det måste vara läraren.

Tänk också på att det kan vara svårt att komma ihåg all information om den bara förmedlas muntligt. Lämna gärna ut en skriftlig checklista med vad man ska tänka på och en mall att följa. En del elever kan även behöva bildstöd som förtydligar skriften.

Här nedan följer några listor med exempel på vad man kan behöva informera om inför en skrivuppgift. Fyll själv på med mer information eller stryk det som inte behövs.

Självklart måste man vara lika tydlig även när det gäller andra typer av uppgifter.

 

Utformningen

  • Hur många sidor/ord? (max/min)
  • Typsnitt och teckenstorlek?
  • Radavstånd?
  • För hand, på dator eller muntligt?
  • Rubriker/underrubriker?
  • Citat?
  • Referenser?

 

Hur ska man göra?

  • Samla ihop information på kort först? Tankekarta?
  • Ska man skriva en skiss först och renskriva sedan?
  • Måste man skriva i kronologisk ordning?
  • Kan man hoppa över bitar och gå tillbaka till det senare?
  • Behövs research? Ska man kunna all fakta utantill?
  • Var hittar man information om ämnet?
  • Får man samarbeta, be om hjälp, fråga föräldrarna, kolla på internet/i böcker?
  • Ska det skrivas endast i skolan eller även hemma?
  • Måste man sitta på sin plats/stol?
  • Får man ta paus?
  • När ska det vara klart?
  • Vad ska finnas med för att uppnå olika betyg?
  • Hur vet jag om det är färdigt?

På Lärarnas riksförbund har Annika Sjödahl skrivit ett blogginlägg med fina bilder på hur själva skrivprocessen går till.

 

Hur utför man den här typen av uppgift?

Vet eleven hur man gör för att skriva en bokrecension, argumenterande uppsats eller en dikt? Har hen sett en sådan tidigare? Vet eleven vilken information som är viktig att ha med om man skriver fakta om ett land, ett djur eller ett historiskt skeende? Vet eleven hur man använder citat? Även detta måste förtydligas. Det underlättar också för eleven om man får ta del av andra uppgifter av samma typ innan hen själv ska ge sig på detta.

 

Lyrik/poesi/dikter

  • Hur skriver man en dikt?
  • Måste den rimma?
  • Måste den innehålla metaforer och liknelser?
  • Ska varje rad rimma eller bara vissa?
  • Hur lång ska den vara?
  • Måste man ha normal ordföljd i en dikt?
  • Vilken typ av dikt ska det vara, fri eller bunden vers (limerick, haiku, sonett, hexameter, blankvers, tanka etc.)? Vad innebär det?
  • Vilken typ av versrad (jambisk, troké, daktyl, anapest, spondé)? Vad innebär det?

 

På sidan Lärarskapande kan du läsa 10 tips för att skriva dikter med elever.

På Skrivarsidan finns en diktskola där man kan hitta inspiration.

 

Referat/att använda citat

I bloggen Svenska123 finns flera artiklar av Joakim Wendell som handlar om citatteknik och om hur man skriver ett referat.

På Linnéuniversitetet finns instruktioner för hur man skriver referenser.

 

Bokrecension

  • Vad heter boken?
  • Vem är författaren?
  • Vilken/vilka genrer tillhör boken? (deckare, biografi, självbiografi, fantasy, science fiction, äventyr, historisk roman, thriller, skräck, spökhistoria, romantik, saga, chic lit, vilda western, nyckelroman, klassisk roman, facklitteratur)
  • Hur lång var boken?
  • Var utspelar den sig?(plats; land, stad, miljö etc.)
  • När utspelar den sig? (nutid, framtiden, 1800-talet, medeltiden etc.)
  • Vem/vilka är huvudpersonen?
  • Behandlar den något särskilt ämne? Vad i så fall? (fotboll, krig, skolan, kampen mellan det onda och det goda, vampyrer etc.)
  • Beskriv handlingen i korthet utan att avslöja hur det går.
  • Vad var det som var bra? Vad var det som var dåligt?
  • Vad tyckte du om boken? Varför?
  • Hur var språket i boken? (lättläst, beskrivande, torrt, långa meningar, svåra ord)

 

På Ulrika Aspeflos hemsida finns en mall (i PDF-format) för hur man kan göra en bokrapport.

 

Argumenterande text

På bloggen Gymnasiesvenska finns en utförlig steg för steg – guide (i PDF-format) för hur man går tillväga när man ska skriva en argumenterande text.

 

Labbrapport

  • Teori
  • Frågeställning
  • Material/utrustning
  • Ingredienser
  • Riskanalys av ämnena
  • Recept/utförande
  • Observationer. Vad hände? Såg, kände, luktade, uppmätte ni något? Någon förändring under tiden?
  • Resultat
  • Tolkning av resultat
  • Gick något fel?
  • Referenser

 

Vetenskaplig text/ Utredande text

I bloggen Svenska123 finns flera artiklar av Joakim Wendell som handlar om hur man skriver en vetenskaplig artikel.

 

Faktatext om ett djur

  • Hur ser det ut?
  • Vad är det för typ av djur (däggdjur, fågel, fisk, reptil, insekt etc.)
  • Vad äter den?
  • Var lever de? (land, världsdel)
  • I vilken miljö lever de? (under jorden, i träd, i havet, i öken etc.)
  • Nattdjur eller inte?
  • Flyttdjur eller inte?
  • Tama eller vilda?
  • Hur är deras familjer uppbyggda? Lever de i flock? Vad kallas flocken?
  • Vad kallas ungarna, honan och hanen?

 

Faktatext om ett land

  • I vilken världsdel ligger landet?
  • Grannländer
  • Huvudstad + antal inv.
  • Största stad + antal inv.
  • Folkmängd
  • Yta (i förhållande till Sverige)
  • BNP/inv.
  • Klimat
  • Vanlig sysselsättning (turism, industrier, jordbruk etc.)
  • Arbetslöshet
  • Utbildning
  • Exportvaror
  • iland/uland, fattiga/rika?
  • Kända landmärken (byggnader, berg, floder, sjöar etc.)
  • Befolkning (befolkningsgrupper, etnicitet, språk, religion etc.)
  • Vad växer där? Vad odlar man? Naturtillgångar?
  • Djurliv
  • Är man särskilt bra på något? (olja, elektronik, kaffeodling, fotboll, musik etc.)
  • Krig, motsättningar m.m.
  • Statsskick (demokrati, diktatur, republik, presidentialism, semipresidentialism, parlamentarism, absolut monarki, konstitutionell monarki, teokrati, enhetsstat, förbundsstat, etc.)
  • Suveränitet (Suveränt, Självstyrande, icke-suveränt)
  • Namn på stadsöverhuvud/stadschef/regeringschef
  • Valsystem och rösträtt
  • Valuta
  • Medlem i FN, NATO, EU, EES, EFTA (eller andra frihandelsavtal)
  • Historia

 

Skrivmallar

På sidan Ordräknare finns flera mallar för att skriva olika typer av texter: Instruktion, insändare, krönika, novell, nyhetsartikel, recension, saga.

På förlaget Natur & Kulturs hemsida finns ett PDF-dokument med skrivmallar för några olika typer av texter: Jämförande text, förklarande text, argumenterande text för att diskutera och ta ställning, argumenterande text för att övertyga om en åsikt

På sidan Språkinriktad ämnesundervisning av Linda Ellinore Lindberg finns skrivmallar för referat och argumenterande text.

Sök på internet efter fler exempel på skrivmallar!

 

Läs mina tidigare blogginlägg i samma serie:

Varför är det så svårt att skriva i skola? Del 1

Varför är det så svårt att skriva i skola? Del 2 – Syftet med uppgiften

Annonser
Categories: Skolan | Etiketter: , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Varför är det så svårt att skriva i skolan? Del 2 – Syftet med uppgiften

teacherI ett tidigare blogginlägg skrev jag om varför det kan vara så svårt att göra skrivuppgifter i skolan. Det kan ju bero på en massa olika saker. För att hjälpa eleven att klara av uppgiften måste man hitta orsaken till varför just denna elev har svårt med detta. Det kan man t.ex. göra genom kartläggningar, observationer och genom att samtala med eleven.

Men innan man kommer så lång behöver man fundera på vad själva syftet med uppgiften är; dels för dig som lärare och dels för eleven. Detta gäller förstås inte bara skrivuppgifter utan ALLA uppgifter i skolan.

Träna eller bedömas?

Är syftet med uppgiften att eleven ska träna något visst moment eller att du, som lärare ska bedöma elevens förmåga i detta moment?

Man kan inte förväntas att prestera första gången/gångerna man gör en ny typ av uppgift. Inte heller kan man prestera om man inte vet vad som är viktigt i just den typen av uppgifter eller hur man gör.

Det kan underlätta för eleven om hen får ta del av andra texter av samma typ innan hen provar själv. En mall att följa och en punktlista med det man ska tänka på underlättar också.

 

Vad är det för moment som ska tränas/bedömas?

Tänk på att det är svårt att fokusera på mer än ett moment åt gången, särskilt för en elev med autism. Det är alldeles för svårt att fokusera på att skriva snyggt, stava rätt och samtidigt få till ett bra innehåll i en text. Bedöm/träna därför inte på saker från mer än en av nedanstående kategorier i taget. Om man ändå vill att alla kategorier ska bedömas/tränas på i samma text kan man göra uppgiften i steg.

 

Kategori 1

Om man tränar på kategori 1 kan man skriva på datorn eller till och med läsa in texten. Det finns program som omvandlar tal till text. När syftet med uppgiften inte är att skriva om ett visst ämne, utan att t.ex. träna på en viss form av skrivande (dikt, recension, fakta m.m.) är det bra om eleven får möjlighet att skriva om ett ämne som intresserar. Men tänk på att det är svårt för många med autism att välja/fatta beslut, så ge gärna flera alternativ.

  • Skriva berättelse utifrån fantasin
  • Skriva en berättelse i en viss genre
  • Skriva en sann berättelse
  • Skriva en argumenterande text
  • Skriva en labbrapport
  • Skriva en sammanfattande text med egna ord
  • Visa att man kan använda citat på ett korrekt sätt
  • Visa att man kan skriva referenser
  • Skriva en recension (man kan recensera andra saker än böcker; t.ex. dataspel, glassar, restauranger m.m.)
  • Visa att man har förstått en text
  • Skriva en dikt
  • Skriva en faktatext/kunna ta reda på fakta om något
  • Visa att man har kunskap om/har förstått ett bestämt ämne
  • Behärska ett främmande språk
  • Kunna formulera ett svar i skrift
  • Kunna redogöra för hur man tänkt när man löst en uppgift

 

Kategori 2

Om man ska träna på kategori 2 behöver man inte samtidigt hitta på innehållet, inte heller skriva för hand (det går att stänga av stavningskontrollen på datorn).

  • Stavning
  • Grammatik
  • Användning av skiljetecken
  • Avstavning
  • Meningsuppbyggnad
  • Rätt användning av ord/ordförståelse
  • Etc.

 

Kategori 3

Om man ska träna på kategori 3 kan man skriva av en färdig text så att man inte behöver fundera på stavning.

  • Förmåga att skriva läsligt för hand
  • Förmåga att skriva snyggt för hand
  • Skrivstil/textning
  • Är bokstäverna lagom stora i förhållande till varandra?
  • Lagom avstånd mellan orden
  • Raka rader
  • Etc.

 

Vad har eleven för glädje av detta?

För en elev med autism räcker det inte med ett generellt syfte. Det räcker inte att säga att du kommer att ha nytta av det när du blir vuxen och ska jobba. Personer med autism motiveras sällan av dylika syften. Man måste vara mer specifik. I vilka sammanhang kan just denna elev ha nytta av denna kunskap? Vad har eleven för nytta av det nu? Hur kan det komma till nytta för eleven i framtiden?

Många med autism kan ha svårt att föreställa sig saker som ligger långt fram i tiden, så om man vill förklara vad eleven har för nytta av denna kunskap i framtiden behöver man hjälpa eleven att visualisera det. Det underlättar också att dela upp framtiden i steg. Detta kan man göra genom att rita upp en trappa där varje trappsteg symboliserar något man behöver kunna för att kliva upp på nästa trappsteg. Översta trappsteget symboliserar målet.

För att kunna motivera eleven och förklara vad just hen har för glädje/nytta av en viss uppgift behöver man ha en bra relation till eleven. Man behöver känna till vilka intressen eleven har och vilka mål och framtidsplaner.

Categories: Skolan | Etiketter: , , | 1 kommentar

Varför är det så svårt att skriva i skolan?

OldDesignShop_1880sSchoolBoyHäromveckan skulle Platon skriva en dikt i skolan. Dikten skulle rimma och handla om vänskap. Under hela lektionen skrev han bara tre ord trots att han är språkligt begåvad. Varför?

Själva ämnet gjorde ju inte det hela enklare för Platon. Ämnet är abstrakt och handlar om att sätta ord på känslor; något som många med autism har svårt för. Och det är ju inte särskilt enkelt att skriva om vänskap om man själv knappt har upplevt det.  Hans lärare lät honom i alla fall få byta ämne. Men det gick inte mycket bättre för det. Han fick nämligen välja precis vad han ville, och Platon har extremt svårt att välja…

Platon har ofta svårt med skrivuppgifter i skolan av flera olika anledningar förutom själva ämnet. Det gäller många barn med autism och ADHD. Anledningen är inte samma för alla elever även om de har samma diagnoser. Det kan bero på en massa olika saker. För att kunna hjälpa just din elev måste du först veta vad som är orsaken till just den här elevens svårigheter att skriva.  Det är inte alltid helt enkelt att veta vad det beror på och det kan vara svårt att veta var man ska börja leta. Så därför har jag sammanställt en lista på vanliga orsaker.

 

Vanliga orsaker till att det är svårt att skriva i skolan

Förmodligen har jag missat många möjliga orsaker, så fyll gärna på med fler i kommentarerna.

 

Uppgiften/instruktionerna är inte tillräckligt tydliga

  • Vad är syftet med uppgiften?
  • Vad har jag för nytta av att göra detta?
  • Vad har läraren för förväntningar?
  • Vad ska finnas med i innehållet?
  • Vad behöver jag veta/kunna för att kunna skriva om detta ämne?
  • Ska jag göra någon research innan? Var hittar jag material till detta?
  • Vad behöver jag för material?
  • Måste jag skriva i kronologisk ordning?
  • Ska det vara självupplevt eller påhittat?
  • Ska jag skriva för hand eller på dator?
  • Hur mycket ska jag skriva?
  • Radavstånd, fontstorlek, antal sidor etc.?
  • Hur länge ska jag skriva?
  • När ska det vara klart?
  • Hur ska det vara för att bedömas som färdigt?

 

Ämnet/uppgiften

  • Svårt att skriva om ett ämne som inte intresserar
  • Svårt att skriva om ett ämne som man inte har någon erfarenhet av
  • Svårt att sätta ord på känslor
  • Svårt att tänka abstrakt
  • Svårt att analysera
  • Svårt att kritiskt granska information
  • Svårt att skilja på fakta och värderingar
  • Svårt att avgöra källors trovärdighet
  • Svårt att reflektera

 

Föreställningsförmåga

  • Svårt att veta vad läraren förväntar sig
  • Svårt att föreställa sig det man inte varit med om
  • Svårt att tänka abstrakt
  • Svårt att förstå hur man ska göra

 

Språk

  • Svårt att inleda en text
  • Svårt att formulerar sig
  • Svårt att be om hjälp/ fråga när man inte förstått (att formulera frågan och vad det är man inte förstått)
  • Svårt att uttrycka sig så att andra förstår
  • Svårt att uttrycka åsikter och ståndpunkter
  • Svårt att uttrycka motiven bakom sina svar, åsikter och ståndpunkter
  • Svårt att förstå innebörden av ord eller uttryck
  • Svårt att relatera olika begrepp till varandra
  • Man använder sig av egenpåhittade ord

 

Mentaliseringsförmåga

  • Svårt att sätta ord på känslor
  • Svårt att ta någon annans perspektiv
  • Svårt att bemöta och framföra argument

 

Planering och organisering

  • Svårt att besluta vad det ska vara för innehåll
  • Svårt att strukturera och sortera information/fakta
  • Svårt att planera uppgiften
  • Svårt att sätta realistiska mål
  • Svårt att komma igång, svårt att avsluta
  • Svårt att avgöra när man är klar

 

Koncentrationsförmåga

  • Svårt att stoppa sina impulser
  • Svårt att hitta tråden om man blir avbruten
  • Svårt att hålla sig till uppgiften/ämnet
  • Svårt att komma ihåg instruktioner

 

Tidsuppfattning

  • Svårt att veta i vilken ordning det är lämpligt att göra saker
  • Svårt att känna hur lång tid det gått
  • Svårt att veta hur mycket man hinner på en lektion
  • Svårt att göra saker under tidspress/ svårt att göra saker utan tidspress

 

Motorik och rörelseförmåga

  • Problem med finmotoriken
  • Svårt med öga-hand koordination
  • Problem att automatisera sina skrivrörelser (t.ex. att man måste lägga stor energi på att minnas bokstävernas form, att man lyfter pennan vid varje nytt streck)
  • ”Felaktigt” penngrepp (ett sätt att håll i pennan som överanstränger handen, ger kramp etc.)

 

Perception

  • Svårt att sortera bort oväsentliga ljud
  • Lampor som stör
  • Många synintryck i klassrummet
  • Obehagliga lukter
  • Svårt att sitta upprätt på en stol
  • Svårt att reglera kraften i penntrycket

 

Detaljseende (bristande central koherens)

  • Svårt att förstå vad som är viktigt
  • Svårt att följa en röd tråd
  • Svårt att använda sig an sammanhanget
  • Hakar upp sig på detaljer
  • Svårt att ta lärdom av redan upplevda situationer

 

Energi & stress

  • Trötthet p.g.a sömnproblem
  • Energibrist
  • Stress

 

Samproblematik

  • Språkstörning
  • Dyslexi
  • Dyskalkyli
  • Depression/dystymi
  • Sömnstörning
  • ADHD

 

The Big Five

De viktigaste förmågorna för att kunna nå målen och kunskapskraven i skolan enligt Lgr11 kallas av Göran Svanelid för ”The Big Five”. De består av:

  • Procedurförmåga/förmåga att hantera information
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Begreppslig förmåga
  • Analysförmåga

Dessa förmågor överensstämmer nästan till punkt och pricka med flera av de svårigheter jag har räknat upp ovan. Många av dessa hör t.o.m. till diagnoskriterierna för autism.  Det innebär att det är i princip omöjligt för någon med autism att uppfylla alla mål och krav i skolan utan någon form av anpassning och stöd. Tanken är ju att ALLA ska ha möjlighet att klara målen. Men så ser verkligheten tyvärr inte ut…

Categories: Okategoriserade, Skolan | Etiketter: , , | 9 kommentarer

Svårt med hygienen – bildstöd underlättar

Vintage-Bathtub-Printable-GraphicsFairy-sm

För någon med autism kan bildstöd underlätta vardagen. Det är inte självklart att man vet hur man gör vardagliga saker som att tvätta händerna, borsta tänderna och duscha. Eller kanske vet man hur man gör, men har ännu inte automatiserat proceduren. Då tar det extra mycket energi att utföra detta. Med bildstöd kan man få vägledning och spara energi.

Bildstöd

På min hemsida finns bildstöd för handtvättning, tandborstning och duschning. Det är fritt att ladda ner och skriva ut. Jag har gjort bildstödet för handtvättning i flera olika varianter så att det ska kunna passa fler.

Om du vill skapa eget bildstöd finns massor av bra bilder på Picto-Selector. Det är där jag har hämtat alla pictogrambilder. I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit mer om olika resurser till bildstöd.

Handtvättning

handtvättningVi har i många år använt bildstöd för handtvättning. Om mina pojkar tvättar händerna på sitt eget sätt blir i bästa fall fingertopparna fuktiga. Men om jag påminner dem att titta på schemat för handtvättning blir det bättre, även om det inte alltid blir perfekt.

På vårt schema för handtvättning finns även ansiktstvätt med. Det beror på att barnen ofta är kladdiga i ansiktet efter att de ätit. Herakles är bra på att lära in rutiner. Så nu tvättar han ansiktet oavsett anledning till handtvätt!

De flesta i familjen använder flytande tvål i en tvålpump vid handtvättning. Men inte Herakles. Han skulle inte för sitt liv få för sig att använda något annat än en hård tvål. Många konflikter har uppstått både i skola och på fritids p.g.a. detta. Där anser man att det är ohygieniskt att dela på samma hårdtvål. Men nu är problemet löst. Han har fått en egen liten hårdtvål i en egen kopp att använda där.

Men hur vet man hur länge man ska gnugga händerna med tvål? Skulle mina barn avgöra det själva kan det antingen bli 2 millisekunder eller ett överfullt handfat med lödder som väller ut över kanterna. Så vi har tränat in en liten sång som man kan sjunga för sig själv medan man gnuggar. Den går så här: ”Tvätta händerna när du är riktigt glad, tvätta händerna när du är riktigt glad. Du kan också glädja andra som på denna jorden vandra. Tvätta händerna när du är riktigt glad.” (melodin tror jag att ni kan…). Jag funderade inte så jättemycket när jag valde den låten. Förmodligen finns det många bättre alternativ, men det är en enkel text och melodi och den är lagom lång.

Tandborstning

tandborstningFör tandborstning har vi inte haft något bildstöd förrän helt nyligen. Barn behöver hjälp med tandborstningen ända upp i 10-12 års ålder. Först då har de fått de motoriska förutsättningarna för att klara detta själv. Men har barnet autism kan det ta längre tid. Inte ens jag som är vuxen har helt automatiserat tandborstningen. Jag måste anstränga mig ordentligt för att inte missa att borsta någonstans. Läs mer om tänder och tandborstning i ett tidigare blogginlägg.

Nu är Platon 12,5 år. Han har svårt att automatisera rörelser. Dessutom har han svårt att koncentrera sig. Så därför hjälper vi honom fortfarande med tandborstningen. Men nu tycker vi det är dags att han börjar träna. Så nu får han följa bildstödet och borsta själv först, och sedan gör även en vuxen det. Han använder ett timglas (ca 2 min) under tiden, som han vänder på igen efter att han har borstat underkäken.

Duschning

duschningJag har aldrig förstått de som säger att de ska ta en uppiggande dusch. Själv blir jag helt slut av att duscha och måste vila efteråt. Varför vet jag inte. Det är jobbigt att duscha för många med autism, av flera olika anledningar.

För en del gör duschstrålen ont. Herakles klarade inte att duscha tidigare p.g.a. detta. Istället fick vi bada honom. Men sedan hyresvärden bytte till ett snålare duschmunstycke går det bra.

Platon tycker att det är väldigt obehagligt att bli kall, så för honom måste vi förspola duschen så att det blir lagom varmt innan han går in.

Platon har också svårt att automatisera sina rörelser. För att duscha krävs många olika moment. Och det kan vara svårt att hålla alla i huvudet. För att underlätta kan man använda bildstöd. Vi har alldeles nyligen börjat med det hemma, så att Platon ska kunna träna sig och bli självständigare. Men ännu behöver han lite stöd i duschningen, särskilt med hårtvättning. Platon har extra svårt med det eftersom han är rädd att få vatten eller schampo i ögonen.

Categories: Hälsa, vård & medicin, Okategoriserade, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , , , | Lämna en kommentar

Hantverkarstress

House-Painter-Man-Image-GraphicsFairy1När man hyr sin bostad dimper det ibland ner ett papper i brevlådan ang. underhåll etc. av lägenheten.  Det brukar stå att en hantverkare ska komma och om man inte är hemma kommer de att använda huvudnyckel för att komma in. Oftast får man inte någon tid för när besöket ska ske och ibland får man inte ens veta vilken dag, bara vilken vecka. Detta är något som stressar mig oerhört. Och jag är säker på att jag inte är den enda med autism som känner så. I morgon är det dags igen…

Det är flera saker som stressar mig:

Jag behöver gå upp tidigt


 

Jag vet inte när hantverkarna kommer

Jag får svårt att sova när det börjar närma sig (svårare än vanligt). Jag har ju alltid svårt att sova och därför svårt att fungera tidigt på morgonen. Många gånger står det att hantverkaren kan komma från kl 07:00 och framåt. Då är inte jag vaken i vanliga fall. Det betyder jag behöver vara påklädd, färdig på toa, duschat, ätit frukost o.s.v. vid kl 07:00. I värsta fall i en hel vecka. För efter den tiden skulle jag aldrig våga gå på toa ifall de skulle komma just då.

Någon gång har det hänt att hantverkaren inte har dykt upp förrän sent på eftermiddagen. Då har jag fått hålla mig hela dagen i väntan på dem. Jag har heller inte lyckats få något gjort medan jag väntat eftersom jag är så stressad och nervös.

Om de skulle stövla in innan barnen hunnit till skolan skulle detta kunna förstöra hela dagen för sönerna. Morgonrutinerna är jobbiga utan att någon obehörig klampar in.

 

Jag vet inte vilka hantverkarna är


 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att skita ner

De går ofta in med skorna på. Det händer också ganska ofta att de bara lämnar skräp liggande efter sig när de går. Och jag har en väldigt nyfiken innekatt som gärna tuggar på saker. Han är dessutom vit.
En gång när en målare var här spillde han färg på min kära jordglob.

 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att stänga efter sig

Ofta springer de ut och in i lägenheten och hämtar olika saker. De kanske inte tycker det är lönt att stänga efter sig. Men jag blir stressad av att ha dörren öppen. Och min innekatt kan ju smita ut. Den här gången gäller det målning av fönsterkarmar, så kanske även fönstren kommer att stå på vid gavel?

 

Jag vet inte hur jag ska bete mig mot hantverkarna

Ska jag hålla mig undan eller försöka vara social? Ska jag hjälpa dem med något? Borde man bjuda på saft?

 

Jag vet inte om jag har varit tillräckligt bra på att flytta undan saker så att de kommer fram


  

Jag oroar mig för vad de ska tänka om mitt lite stökiga hem


  

Finns det någon lösning?

Min man brukar ringa till hantverkare eller hyresvärd och säga att de inte får använda huvudnyckel (själv har jag ju telefonskräck). Om möjligt försöker han att boka en tid då hantverkarna kan komma (inte för tidigt och inte när barnen är hemma). Men ofta kan/vill de inte bestämma en tid i förväg.

Min man och jag hjälps åt att röja undan i lägenheten och flytta bort saker från fönstren. Men om det är tillräckligt vet jag ändå inte.

Min man brukar försöka att jobba hemifrån den dagen. Men det går ju inte i en hel vecka. Eller två dagar i rad som det gäller denna gång.

Jag brukar hålla mig undan i ett rum där jag inte behöver träffa hantverkarna. Min man får vara social istället.

När hantverkarna kommer stänger vi in katten i badrummet på övervåningen en stund. Det är ganska rymligt och där finns hans kattlåda.  Men denna gång är det fönstren på just övervåningen som ska fixas. Så det fungerar inte nu. På undervåningen är det öppen planlösning och där finns inga rum att stänga in katten i.

Så till viss del kan min man hjälpa mig att minska hantverkarstressen, men helt går det inte att lösa. I natt kommer jag att sova oroligt och i morgon är jag uppe tidigt. På torsdag blir det värre för då är jag ensam hemma (förutom katten). Och då måste jag byta om till medeltidskläder under dagen eftersom jag ska guida. Jag få bara hoppas att de kommer innan dess.

Categories: Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Att falla mellan stolarna – bedömning av arbetsförmågan

stolarAv någon outgrundlig anledning lyckas jag alltid falla mellan stolarna. Det verkar som om jag är född med otur. Eller i alla fall passar jag inte in i mallen. Men det hör ju liksom till när man har Aspergers syndrom. Fast jag passar tydligen inte in i Asperger-mallen heller. Konstigt nog är jag inte ensam om att falla mellan stolarna gång på gång. Det verkar som om det är ganska få som egentligen passar i den där mallen…

Innan jag fick diagnos mådde jag länge väldigt dåligt. Jag stod på kö till utredning. Var på gränsen till utbränd, deprimerad. Hade ont i händer, fötter, leder. Stora sömnsvårigheter. Jag behövde vila.

En av många anledningar till att jag mådde dåligt var att jag inte kunde bidra till familjens försörjning. Jag levde på min man och kände mig som en parasit. Jag hade ingen inkomst, ingen anställning, inga bidrag. Men jag hade ett eget företag sedan länge. Eftersom jag är alldeles för plikttrogen kunde jag inte vila när barnen var i skolan. Istället arbetade jag med saker i företaget. Jag hade inga uppdrag, men jag ville ändå inte vara lat. Det blev ohållbart. Till slut insåg jag att jag inte skulle kunna vila om jag inte blev tillåten att göra det av någon professionell utomstående.

Så jag gick till en läkare. Utredningar gjordes på mina smärtor. Reumatism och liknande saker uteslöts. I min journal skrev läkaren ”Fibromyalgiliknande symptom”. Men hon ville inte sätta själva diagnosen eftersom hon själv inte trodde på den (trots att den är erkänd av WHO). Folk ville bara bli sjukskrivna om de fick den diagnosen enligt läkaren. Jag blev också erbjuden antidepressiva av läkaren. Men eftersom jag skulle utredas för autism var det ju osäkert vilken sort som skulle fungera bäst så vi avvaktade.

Efter ytterligare läkarbesök bad jag om att bli sjukskriven så att jag skulle få papper på att det var ok att vila. Det handlade inte alls om att få några pengar i mitt fall. Men läkaren sade nej. ”Du kan vila när som helst om du har eget företag”. Så det blev ingen sjukskrivning och ingen vila.

Till slut var det dags för utredning. Vanligtvis (i alla fall här) brukar det ingå att en arbetsterapeut undersöker ens funktion på arbetsplatsen och i vardagen. Men just när jag utreddes var det väldigt många på kö. Direktiv uppifrån angav att man skulle göra så lite som möjligt under utredningen om diagnos kunde fastställas utan detta. Eftersom jag genomgick en utredning redan när jag var liten (fast då gällande MBD – Minimal Brain Dysfunction) fanns det gott om material kring mig. Alltså gjordes ingen utredning på min funktion och arbetsförmåga. Detta skulle de ända göra på habiliteringen dit jag skulle bli remitterad enligt psykologen.

Men på habiliteringen gjorde man ingen utredning på funktion eller arbetsförmåga. Det skulle förstås ha gjorts under utredningen (!). Inte mycket annan hjälp fanns att få på habiliteringen heller. Jag fick tips om att göra listor på städuppgifter för att lyckas hålla i ordning hemma. Jag fick tips på att gå och lägga mig och gå upp regelbundet för att förbättra sömnen och andra liknande råd. Precis som om jag aldrig testat det förut. Jag har haft sömnsvårigheter i hela mitt liv och jag har testat listor till förbannelse. Mitt problem är ju att jag inte kan genomföra det hela och att jag troligtvis har melatoninbrist. Men habiliteringen har inga läkare, så det finns ingen som kan skriva ut melatonin. På vårdcentralen vet de knappt vad det är… Till slut fick jag låna ett kedjetäcke på habiliteringen.

En psykolog från habiliteringen följde med mig till Arbetsförmedlingen en gång för att se om det kanske var möjligt att göra en arbetsförmågeutredning där. Strax därefter blev jag utskriven från habilitering eftersom de inte kunde hjälpa mig mer. Jag kunde för mycket.

På arbetsförmedlingen berättade jag att jag ville ta reda på min arbetsförmåga och för vilken typ av arbete jag skulle passa. Att det inte kunde vara fråga om heltid var jag helt på det klara med eftersom jag vid tidigare anställningar blivit fullkomligt utmattad. Handläggaren visste inte hur han skulle kunna hjälpa mig. Det fanns ett nystartat projekt som handlade om att hjälpa unga med autism; under 30 år. Men tyvärr är jag äldre än så.

Under tiden handläggaren försökte hitta någon insats som kunde passa mig fick jag en timanställning (25 %) som projektledare i kommunen under 1 år med ev. chans till förlängning ett halvår till. Handläggaren sade att man egentligen räknades som om man låg nära arbetsmarknaden om man jobbade så mycket, men att eftersom det var precis på gränsen skulle det inte diskvalificera mig från insatser. Men några lämpliga insatser fanns ändå inte att få. Att arbetspröva var uteslutet då jag aldrig varit sjukskriven (!) och för att jag har högskoleutbildning.

På arbetsförmedlingen hade handläggaren tänkt ut att man kanske skulle kunna använda en SIUS-konsulent för att kunna arbetspröva via en praktikplats. Så jag blev tilldelad en tjej som skulle hjälpa mig med detta. Men hon var inte alls insatt i handläggarens idéer och det kändes faktiskt helt meningslöst att träffa henne. Jag uthärdade för att det kanske skulle kunna hjälpa mig på något sätt ändå. Men efter ett tag sade hon upp sig och insatsen avslutades.

Nu hade handläggaren inga fler idéer. Vi bestämde att han skulle undersöka saken vidare och höra av sig. Det gjorde han inte. Så jag hörde av mig själv och undrade om det inte var dags för ett möte, men han tyckte inte det var lönt förrän efter valet. Då kanske alla regler och insatser ändå skulle komma att ändras. Valet kom och gick. I politiken fortsatte det vara turbulent. Ingenting var säkert. (Och det är det ju inte ännu.) Så handläggaren hörde aldrig av sig.

Jag blev mer och mer sliten. T.o.m. att arbeta på 25 % som projektledare var väldigt jobbigt. Visserligen var min arbetssituation inte heller den bästa och jag kände mig illa behandlad av några inblandade. Jag funderade av och till om jag skulle säga upp mig i förtid eftersom jag kände att jag inte orkade längre. Men plikttrogen som jag är fortsatte jag ändå året ut. Sedan fick det vara nog.

Medan jag försökte återhämta mig styrde jag om verksamhet i mitt företag och började föreläsa. Det blev ingen stor inkomst, men äntligen kunde jag bidra lite grann hemma. Men jag var orolig för om jag skulle klara detta. Hur många uppdrag skulle jag orka ta? Och skulle jag kunna kombinera föreläsningar med något annat för att få en dräglig inkomst? Vad i så fall?

En dag läste jag i tidningen att arbetsförmedlingen i min lilla stad skulle lägga ner. Alla arbetssökanden skulle i framtiden tillhöra arbetsförmedlingen i en större närliggande stad. Så helt plötsligt stod jag utan handläggare. Jag fick inte ens något brev om detta. Jag gav upp hoppet om arbetsförmedlingen.

Nästan ett år efter jag läst detta i tidningen damp det till slut ner ett brev från arbetsförmedlingen i brevlådan. Det var en inbjudan till ett frivilligt informationsmöte. Mötet skulle äga rum när jag var bortrest och dessutom verkade det inte handla om något som rörde mig. Så jag gick inte dit. Men därefter blev jag uppringd av en person från arbetsförmedlingen flera gånger som försökte få mig att gå på detta informationsmöte. Detta var dock omöjligt eftersom mötet (i en annan stad) ägde rum samtidigt som mina barn (med autism) behövde lämnas vid sin skola i min hemstad. Informationsmötet ägde rum med jämna mellanrum, men alltid vid samma klockslag. Så det fanns ingen möjlighet för mig att delta någonsin. När jag försökte förklara detta lyssnade inte personen från arbetsförmedlingen alls. Jag skulle infinna mig på ett möte oavsett.

Därefter fick jag brev om att jag minsann var tvungen att söka ett visst antal jobb och lämna in regelbundna rapporter om detta annars skulle jag förlora all ekonomisk ersättning. Det stod också att jag hade tillsammans med en ny handläggare kommit fram till denna handlingsplan. Jag blev förbannad. Jag hade ju inte ens träffat eller pratat med någon handläggare och alltså hade jag aldrig kommit fram till någon sådan handlingsplan. Det var ju inte för att söka jobb som jag vänt mig till arbetsförmedlingen. Och jag hade ju inte fått ett öre som ersättning under hela tiden. Jag skrev ett e-mail till handläggaren för att försöka förklara min situation; om min diagnos, min önskan om att arbetspröva, om mitt företag, mina dåliga erfarenheter av tidigare arbeten, om mina barn med egna svårigheter o.s.v. Men i svaret jag fick förstod jag snabbt att handläggaren inte ens läst allt jag skrivit. Inte heller verkade hon ha läst någon annan information om mig heller. Så jag var tillbaka på ruta ett. Det hade gått över 2,5 år sedan jag skrev in mig på arbetsförmedlingen för att få hjälp, men jag hade inte kommit någonstans.

I alla fall gick handläggaren med på att jag kunde få träffa någon på arbetsförmedlingen som kunde ge mig informationen utan att jag behövde gå på det där informationsmötet. Personen jag träffade hade heller inte läst på om min situation och bad mig återigen berätta. Personen kom då snabbt fram till att jag inte hade något där att göra. Informationsmötet rörde inte mig eftersom jag har eget företag. Det enda jag kunde göra för att få någon hjälp var att lägga ner företaget. Det ville jag ju förstås inte göra eftersom det nu äntligen började rulla på och gav mig en viss inkomst. Hade handläggaren sagt det när jag först vänt mig till arbetsförmedlingen hade jag kanske gjort det. Men nu var det inte aktuellt. Då var det tack och adjö. Hoppet rann ur mig återigen.

Efter några månader fick jag en ny kallelse av arbetsförmedlingen. Åh, nej, inte en gång till, tänkte jag. Jag orkar inte förklara igen. Jag mailade till personen jag skulle ha möte med, men det gick inte avstyra. Jag var tydlig med att jag hade företag och att jag därför inte var berättigad hjälp. Men handläggaren envisades ändå.

Jag åkte till mötet i slutet av året och träffade en underbar handläggare. Hon hade själv en anhörig med autism och förstod vad jag pratade om. Hon tyckte att det var fantastisk att jag föreläste och att jag absolut skulle fortsätta med det. Och hon förstod att jag behövde hjälp med arbetsprövning för att ha möjlighet att söka deltids sjukersättning. Handläggaren tyckte att det var förskräckligt att jag inte fått någon hjälp på så lång tid eftersom det ju visst fanns insatser att få trots att man är egenföretagare. Hon berättade för mig om en insats som lät som den skulle passa mig perfekt. Insatsen skulle påbörjas i början av det kommande året och läggas upp så att jag kunde kombinera den med mina föreläsningar. Det lät fantastiskt. Hoppet kom åter!

Men sedan hörde jag aldrig av denna handläggare igen. Jag hade fullt upp med att förbereda föreläsningar, föreläsa och återhämta mig efter varje tillfälle. Jag föreläser inte ens på halvtid men det känns som om jag inte skulle kunna klara så mycket mer. Frågan om arbetsprövning och ev. deltidsjukersättning är fortfarande lika aktuell. Jag skulle just kontakta arbetsförmedlingen för att försöka få tag i handläggaren då jag fick ett e-mail från en ny handläggare. Jag frågade efter den förra och berättade om vad vi bestämt. Den nye handläggaren bad då om ett personligt möte.

Väl på mötet fick jag veta att den underbara handläggaren sagt upp sig. Den nya handläggaren sade återigen att jag inte kunde få någon hjälp eftersom jag har ett företag. Den gamla handläggaren hade tydligen haft fel. Dessutom uttryckte den nye handläggaren att det ändå inte var någon idé för mig att söka sjukersättning eftersom det inte syns på mig att jag har några svårigheter. Om jag vill arbetspröva får jag fixa ett jobb på egenhand och själv prova mig fram till vad jag klarar, tyckte han. Det ändå jag kan få hos arbetsförmedlingen är en funktionshinderkodning (som jag ju trott att jag haft sedan hösten 2013). Handläggaren tyckte att jag lika gärna kan skriva ut mig från arbetsförmedlingen. Tre och ett halvt år, till absolut ingen nytta…

Vad ska jag göra nu? Jag är nu helt handfallen. Hur får man hjälp egentligen? Jag känner mig helt utan hopp…

Categories: Arbetsliv | Etiketter: , , , | 3 kommentarer

Kontakt mellan skola och hem

Vintage-Letter-Writing-Image-GraphicsFairyAtt hålla regelbunden kontakt mellan hem och skola är viktigt, särskilt ang. barn med autism eller andra neuropsykiatriska svårigheter. När svårigheter uppstår, när barnet är extra trött eller stressat eller om barnet fått ett sammanbrott är det nödvändigt att samarbeta för att hitta orsaken. Att föräldrar och skola jobbar tillsammans på lösningar och tänker på samma sätt kring barnet ökar chansen att åtgärder och särskilt stöd fungerar. Därför är det bra att ha möten kring dessa barn lite oftare än vad det vanligtvis behövs. Men också den dagliga kontakten är mycket viktig.

 

Det är långt ifrån alla skolor/lärare som förstår vikten av daglig kontakt.

Tyvärr hör mina barns lärare till dem. Jag tror att Herakles lärare endast skriver därför att det bestämdes på ett möte då rektorn var närvarande. Hon skriver inte varje dag. Och när hon skriver är det max 2 meningar: typ ”Dagen har varit bra. Han åt makaroner”. Bättre än inget…

Platons lärare skrev ganska mycket förr, men det blev kortare och kortare och nu har hon inte skrivit något över huvud taget det senaste året. Det är som om hon tror att Platon plötsligt blivit av med sin autism och nu kan berätta allt själv. Men å andra sidan har ju skolan tagit bort allt annat stöd för honom också…

Anledningen till att lärare inte håller daglig kontakt vara flera olika saker:

En del lärare har inte förstått att även de själva faktiskt kan ha nytta av en kontaktbok. Det är inte endast föräldrarna som har glädje av den. Föräldrarna kan hjälpa till att hitta orsaker till problem, de kan förvarna om dagsformen och de kan ge information.

En del lärare tycker att det tar för mycket tid. Men egentligen kan en kontaktbok spara tid genom att föräldrar och lärare kan hjälpas åt att ge förklaringar till saker som har inträffat och kan ge förförståelse kring barnets beteende och dagliga mående, vilket kan minska risken för konflikter.

Det finns faktiskt skolor där alla elever har kontakt bok, skolor med stora klasser, skolor där det går många ”helt vanliga” barn utan några större svårigheter. Ändå tar lärarna sig tid att skriva för varje elev.

En del lärare förstår inte vidden av kommunikationssvårigheter hos barn med autism. Det är ganska vanligt att detta inte märks på barnet i skolmiljön.

 

Varför behövs kontaktbok och liknande?

Barn med autism har svårt med kommunikation. En del har svårt att uttrycka sig eller formulera sig så att andra förstår. En del har svårt att förstå vad som är viktigt att förmedla. En del barn har svårt att förstå att föräldrarna är intresserade av vad de gör i skolan och förstår inte syftet med att berätta. Andra förstår inte ens att föräldrarna inte redan vet allt som skett under dagen.

Men det finns också många barn med autism som har förbrukat för mycket energi under skoldagen för att orka berätta när man kommit hem.

Många har svårt att svara på generella eller öppna frågor. Det kan bero på att barnet inte riktigt förstått frågan. Det kan också bero på att barnet inte förstår vad det är vi egentligen vill veta. Är det precis allt som hänt? Eller bara en del? Är det om lektionerna eller rasterna? Eller hur många gånger man varit på toa?

Om man t.ex. ställer frågan ”Hur har det varit i skolan?” är det väldigt stor chans att man får ett av de tre nedanstående svaren i olika varianter:

  1. ”Jag vet inte.”
  2. ”Jag kommer inte ihåg”
  3. ”Jag vill/kan/orkar inte prata”

Men om föräldern fått ledtrådar om vad som hänt under dagen är det mycket enklare att ställa mer specifika frågor. Då är chansen att man får ett mer givande svar större. Chansen att barnet ska orka berätta ökar också.

 

Vad kan förmedlas via kontaktbok eller likande?

Påminnelser

Barn med autism/NPF har ofta svårt att komma ihåg saker, t.ex. läxor, provdatum, information till föräldrar, tandläkartider o.s.v. Att läraren kan informera och påminna underlättar mycket för föräldrarna. Och även ganska stora barn kan behöva påminnelser från sin lärare för att inte glömma bort en läkartid.

Saker som inträffat

Barn med autism kan behöva mer tid att processa saker som sägs eller händer. De kanske inte är redo att reda ut saker som inträffat på en gång utan behöver tid på sig för att fundera och smälta upplevelsen. Om en konflikt t.ex. inträffat i skolan kan det hända att barnet inte riktigt bearbetat händelsen eller förstått allas sidor trots att läraren tror att situationen är utredd. Då kan föräldrarna behöva reda upp situationen m.h.a. den information läraren kan ge. Många gånger är föräldrarna bättre än skolan på att tolka och förstå sitt barn och veta hur man ska bära sig åt för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Det kan vara så att barnet inte uttrycker sin sanna åsikt/version i skolan. Platon har berättat för mig att han inte brukar säga som det är i skolan. Om läraren frågar något svarar han antingen något kort och enkelt eller så svarar han så som han tror att läraren vill att han ska svara. Det har hänt många gånger att vi har fått en helt annan version än hans lärare.

Mat

Att få information om vad barnet har ätit och hur mycket är viktigt i många autism/NPF-familjer. Många barn har stora svårigheter med mat och äter väldigt begränsat. Dessutom är dessa barn ofta mer påverkade av lågt blodsocker än andra barn och har svårt att få energin att räcka hela skoldagen. Föräldrarna behöver veta hur det går i skolan för att kunna kompensera med mat som fungerar hemma, veta om man ska skicka med något ätbart till skolan eller kunna prata med kocken i skolan om ev. specialkost.

Herakles kan dessutom få migränanfall om han inte ätit tillräckligt. Hemma behöver vi veta om vi ska insistera på det där extra mellanmålet när han kommer hem eller om vi kan låta honom varva ner i fred med sitt lego.

Har barnet dessutom ADHD-medicinering påverkas ofta matlusten. Då behöver föräldrarna veta hur matintaget under skoldagen ser ut för att kunna diskutera ev. medicinförändringar med en läkare.

I vår familj är det viktigt att det inte serveras samma mat som i skolan. Skulle vi ha potatis på kvällen och det råkade vara potatis till lunch i skolan samma dag äter inte barnen på kvällen. Dessvärre kan de oftast inte svara på vad de fått i skolan. Matsedeln som delas ut stämmer inte alltid och dessutom gäller den oftast inte mina barn eftersom de får specialkost.

Info om barnets dagsform

För skolan kan det vara viktigt att t.ex. få veta om barnet sovit dåligt eller inte fått i sig tillräckligt med frukost. Då kan läraren anpassa kraven utifrån dagsformen.

Även föräldrar behöver veta hur deras barn har mått under dagen; har barnet varit extra trött, haft sammanbrott, klagat på huvudvärk eller magont, verkat frånvarande, ticsat mer än vanligt? Då kan föräldrarna anpassa sitt bemötande när barnet kommer hem och även anpassa sina krav. Äter barnet någon typ av medicin behöver föräldrarna veta ifall det är några biverkningar.

Förändringar/nyheter/saker som är annorlunda

Annorlunda dagar är ofta jobbiga för barn med autism. Det samma gäller förändringar. Det påverkar barnets energi/stressnivåer. Det kan också få konsekvenser på barnets beteende. Kanske vill barnet inte längre gå till skolan? Eller kanske inte längre vill gå ut på rast eller ha en viss lektion? Kanske barnet sover sämre, äter sämre, väter sängen, är orolig och extra trött? Om föräldrarna känner till det som är annorlunda är det enklare att reda i varför barnet beter sig annorlunda. De kan i sin tur förmedla info om detta tillbaka till skolan.

Skolan har också nytta av att känna förändringar hemma. Detta påverkar ju även barnets beteende i skolan.

Vad man har gjort i skolan/hemma

Relationer mellan vuxna och barn blir starkare av att den vuxne visar intresse för barnet. Om man känner till vad barnet tycker om och ogillar och vad barnet är intresserad av kan man få bättre kontakt. Det är viktigt för både föräldrar och lärare. Både undervisningen och föräldraskapet blir bättre om man tar hänsyn till detta. Men eftersom barn med autism har kommunikationssvårigheter kan både lärare och föräldrar behöva ledtrådar för att kunna visa intresse och ställa frågor.

Det kan också vara bra att få kunskap om vad barnet varit med om för att ev. följa upp ett nytt intresse, nya kunskaper och förmågor och för att kunna reda i ev. förändrat beteende.

Eftersom många barn har svårt med relationer till jämnåriga är det extra viktigt att ha goda relationer till vuxna omkring sig. Detta innebär att man även behöver ha lite extra koll på vad barnet har för sig på rasterna; om barnet är ensamt, är retad eller deltar i lekar med andra. Goda relationer gör att man blir mindre stresskänslig. Det gör också att man känner sig trygg och vågar be om hjälp vid behov.

Positiva händelser och utveckling

Tyvärr är många barn med autism med om många misslyckanden i sitt liv. Så kan det även kännas för föräldrar till barn med autism. Man blir ständigt ifrågasatt, man måste om och om igen beskriva det som är jobbigt och det man inte klarar av för att få någon hjälp och man blir ständigt påmind om barnets svårigheter. Tyvärr handlar många av skolans kontakter med hemmet just om detta. Men i allt mörker finns också ljus. Man måste också uppmärksamma det som är positivt och det som faktiskt fungerar.

Barn med autism utvecklas annorlunda än andra barn. Inte sällan långsammare. Nya saker som barnet har lärt sig eller vågat prova kan ge stor glädje i familjen. Saker som kan kännas som myrsteg eller obetydliga i en ”vanlig” familj kan kännas som jättekliv i en autism-familj.

 

Kontakt på olika sätt

Kontakten mellan skolan och hemmet kan se ut på olika sätt; det kan vara olika frekvens och via olika medier. Vanligt är att läraren skickar ut ett veckobrev t.ex. via e-mail eller pappersbrev till alla familjer i klassen och berättar om veckan i stora drag och ger viss information. En del lärare bloggar eller skriver på Facebook regelbundet om vad klassen gör och delar bilder. Ibland är det eleverna själva som skriver och ritar om vad de varit med om i skolan.

För mer specificerad information kring varje elev kan läraren t.ex. skriva kontaktbok som skickas fram och tillbaka mellan hemmet och skolan. Andra lärare kommunicerar muntligt med föräldrarna, mailar eller skickar sms. Ofta sker det varje dag, men för en del räcker det med en gång i veckan.

Sker kommunikationen i skrift kan man gå tillbaka i efterhand och använda dokumentationen för att påvisa t.ex. frekvensen av vissa incidenter, elevens mående i efterhand och kolla upp saker man glömt.

För exempel på olika sätt att kommunicera samt fördelar/nackdelar; se nedan. För mer information; se länkar sist i inlägget.

Egen-utformade blad i filofax/pärm

På min hemsida finns ett färdigt blad att ladda ner och skriva ut som är utformat utifrån den information jag tycker är viktigast. Pdf:en är i A4-format, men innehåller två blad som passar i en A5 filofax eller pärm. Det går också bra att klistra in bladen i en lagom stor anteckningsbok. En bra idé är att själv fylla i en sida för att visa personalen vilken information ni har tänkt er under varje rubrik (för exempel se bild).

kontaktbok-exempel

+ Kan skräddarsys utifrån varje familjs behov, kan vara enklare att fylla i för lärarna, bladen kan tas ut så att inte mer än nödvändig info delas i taget, kan välja hållbarare pärm, går att ändra utformningen om det inte funkar.

Kräver mer initialt jobb, kan tappas bort, glömmas, känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever, men om man tar ut dagar som redan passerat finns inte så mycket info att hitta

Kontaktbok i vanlig anteckningsbok, bara text

+ Billig, flexibel

Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder, känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever

Bok där foton klistras in med bara enstaka mening som komplement

+ Inte hemligt för barnet, barnet kan berätta mer utifrån bilder och kan minnas det som har hänt, barnet kan vara delaktig i skapandet

Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder , komplement behövs för att förmedla ytterligare info

”Fylla i”-bok

Exempel: Idag-boken

+ Enklare att fylla i än vanlig anteckningsbok

  Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder , känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever, dyr, man låst till de rutor som finns

Sms

+ Tappas inte bort, går att bifoga bilder, kan skickas när man glömt något

Försvinner bland andra sms, endast korta meddelanden, bökigt att skriva ut

E-mail

+ Tappas inte bort, går att bifoga bilder, flexibelt, printbart

Försvinner bland andra e-mail.

Telefon

+ Känslig info bevaras inte, enklare att diskutera saker direkt än att skicka frågor och svar fram och tillbaka i text – snabbare

Viktig info bevaras inte och kan glömmas bort, kräver bestämd telefontid eftersom även lärare behöver sin fritid

Muntligt vid t.ex. hämtning/lämning

+ Känslig info bevaras inte, enklare att diskutera saker direkt än att skicka frågor och svar fram och tillbaka i text – snabbare

Viktig info bevaras inte och kan glömmas bort, endast korta samtal, kan höras av någon obehörig,

Appar och webbaserade system

Exempel: Picture my life (webb och iOS), Book Creator (Android, iOS och Windows), Kontaktboken (Android och iOS), Mental note (iOS), Story Creator (iOS), Niki Diary (iOS), Widgit go (iOS), Fotokalendern (iOS), PhotoMemes (iOS), DIKO (webb, appen DIKO uploader finns till iOS)

+ Det går ofta lägga in bilder, film och ljud. En del fungerar till flera enheter med separata konton; då finns ingen risk att glömma eller tappa bort

De flesta finns inte till Android, en del kostar mycket, det kan krävas att skolan måste installera program, alla går inte att synka mellan flera olika enheter/användare/system, en del är bökiga att skriva ut

Skolans lärplattform

Exempel: Schoolsoft, edWise, Vklass, Ping pong, Fronter etc.

+ Använda befintligt system kräver inte några inköp eller installationer, tappas inte eller glöms bort, flera lärare har tillgång till samma system

Begränsad plats att skriva på, bökigt att skriva ut

 

Det som skrivs mellan skolan och hemmet kan vara allmänna handlingar

Enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) räknas allt skriftligt som har med skolans verksamhet eller skolledarens roll som myndighetsföreträdare som allmänna handlingar. Friskolor omfattas ännu inte av offentlighetsprincipen, men Friskolekommittén har föreslagit att det ska ändras.

Samma regler gäller för elektronisk post, papperspost och sms. Till detta skulle kommunikation mellan lärare och hemmet i form av en kontaktbok alltså kunna räknas. Det gäller såväl i pappersformat som i elektroniskt format.

Alla allmänna handlingar ska diarieföras och bevaras (t.ex. kopieras eller skrivas ut och sättas in i en pärm). Däremot räknas inte personliga bekymmer som inte direkt rör skolan som allmänna handlingar. Om t.ex. ett e-mail innehåller båda delar ska de personliga delarna sekretessbeläggas så länge ”allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättskipning, förvaltning och forskning”

Allmänna handlingar kan t.ex. begäras ut av journalister. Men bara för att en handling är allmän innebär det inte per automatik att den är offentlig och att vem som helst får ta del av den. Först måste en sekretessprövning göras. Om det kan leda till skada eller men för eleven får uppgifterna inte lämnas ut. Detta berör t.ex. ofta skolkuratorns eller skolsköterskans anteckningar.

 

Länkar:

Alla länkar öppnas i ett nytt fönster.

Book Creator

Book Creator (Android, iOS och Windows)

Book creator steg för steg på IKT-sidan

Om Book creator på Kunskapsplattan

Om Book Creator på Pappas Appar

Filmer om vad man kan göra med Book creator

Mental Note

Mental note (iOS)

Om Mental Note på Skolappar

Story Creator

Story Creator (iOS)

Om Story creator pro på Skolappar

Om Story Creator pro på Pappas Appar

Niki Diary

Niki Diary (iOS)

Film om att använda Niki Diary som kontaktbok

Widgit Go

Widgit Go (iOS)

Film om att skriva dagbok i Widgit Go

Fotokalendern

Fotokalendern (iOS)

Film om Fotokalendern

PhotoMemes

PhotoMemes (iOS)

Film om PhotoMemes

PhotoMemes på FaceBook

Övriga

Idag-boken

Picture my life (iOS)

Kontaktboken (Android och iOS)

DIKO

 

Categories: Kommunikation, Okategoriserade, Relationer, Skolan | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Lågaffektivt bemötande & spelavstängning

Väldigt kortfattat kan man säga att Lågaffektivt bemötande (LAB) är bemötande som inte orsakar känslostormar eller förvärrar redan befintliga känslostormar.

Hur är ett bemötande som inte orsakar känslostormar då?

Det är olika. Det finns inte något recept som fungerar för precis alla. Bemötandet måste anpassas utifrån situation och de personer som är inblandade. Det som fungerar för en person fungerar inte för en annan. (Men som tur är finns det ändå vissa sätt att bemöta som fungerar för de flesta. Det finns också vissa sätt som fungerar för väldigt få.)

Hetsiga diskussioner på Facebook

Det är inte ovanligt att hetsiga diskussioner blossar upp på Facebook i grupper för Lågaffektivt bemötande (LAB). Någon har ett problem de behöver hjälp med. Tanken är ju att man i dessa grupper ska kunna få råd utifrån Lågaffektivt bemötande. Många olika människor med olika kunskaper, erfarenhet och förmågor försöker hjälpa till så gott de kan. En del som svarar är nya i gruppen och har ännu inte lärt sig vad LAB innebär, andra har missuppfattat hur det fungerar, några är mindre bra på att uttrycka sig i skrift, någon har missat vad det är för grupp man svarar i. Detta resulterar i att det kommer många svar som inte har med Lågaffektivt bemötande att göra.

När någon snällt försöker påpeka detta händer det att människor oförtjänt tar illa vid sig. Men ibland tycker jag att även de som verkligen är insatta i Lågaffektivt bemötande kan vara för snabba att döma. Allt är inte svart eller vitt. Situationer och människor är olika. Ett kort råd på bara några få rader berättar inte hela sanningen om hur personen som skrev tänkte. Dessutom kan det vara bättre att istället förklara sin syn på saken och komma med ett mer fungerande råd än att komma med pekpinnar.

Häromdagen blossade en diskussion upp på nytt. Råden som gavs var av blandad kvalitet; vissa lågaffektiva, vissa inte. Efteråt startades en ny tråd av en medlem som ondgjorde sig över alla råd som hen ansåg inte var lågaffektiva, däribland mitt råd. Jag kan förstå att det kan uppfattas så utifrån de få rader jag skrev, så jag kände att jag ville förklara mer hur jag hade tänkt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men insåg snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Istället skriver jag om det hela här.

Vad är lågaffektivt?

Problem: Ett barn har svårt att stänga av spel på plattan/datorn när föräldrarna tycker att det är dags.

Bemötande – förslag 1: Dra ut sladden till datorn (ett av alla råd som dök upp i tråden).

Är förslag 1 lågaffektivt bemötande?
Jag skulle vilja säga nej. Sannolikheten att detta bemötande orsakar en känslostorm är mycket stor. Men kanske finns det någon enstaka som det faktiskt fungerar på, vad vet jag. Men det är förmodligen ytterst få. Ändå var det faktiskt ganska många som föreslog detta bemötande.

Bemötande – förslag 2: Använd en app som stänger ner spelet när tiden är slut (mitt förslag).

Är förslag 2 lågaffektivt bemötande?
Ibland. Vid första anblicken kan man nog tycka att det inte är det. Men hemma hos oss skulle jag säga att det faktiskt är det. Det beror ju på hur man gör det hela. Det beror också på vad orsaken till problemet är och om detta bemötande löser dessa orsaker. Och framför allt beror det ju på om bemötandet orsakar en känslostorm eller inte.

Att hitta en lösning som fungerar för oss

Identifiera problemet

Grundproblem: Barnen stänger inte av plattan när föräldrarna ber om det.

Men är detta verkligen problemet? Det hela måste analyseras och brytas ner.

Föräldrarnas problem: Föräldrarna tvingas tjata. De blir arga. Det är svårare att få barnet att äta kall mat, vilket leder till mer osämja. Kvällens tidsplanering spricker.

Barnens problem: Föräldrarna tjatar. Man blir osams. När barnet kommer till bordet är maten kall och går inte att äta. Allt blir försenat. Sagostunden blir kortare.

Orsaker till problemen

  • Barnen har svårt att avsluta saker
  • Barnen har svårt att förstå konsekvenser
  • Barnen har dålig tidsuppfattning, och tycker inte att det känns som om hen fått spela så mycket som utlovats.
  • Barnen har svårt att bedöma vad man hinner göra på en viss tid.
  • Barnen behöver tydliga ramar
  • Föräldrarna har mycket att tänka på och glömmer ibland säga till i tillräckligt god tid.
  • Speltiden har varit lite flytande eftersom föräldrarna är dåliga på att ha maten klar vid precis samma tid varje kväll. Vad som gäller är otydligt.

Saker som underlättar

  • Under viss tidspress har barnen lättare att komma igång med saker.
  • Om föräldrarna har en exakt tid att förhålla sig till är det större chans att maten är klar då.
  • Om maten är färdig när det är dags att stänga av spelet lockar det mer att komma till bordet.
  • Tydliga regler är enklare för barnen att följa.
  • En del spel är mindre jobbiga att hitta avslut i.
  • Om speltiden är exakt lika lång varje gång kan barnen så småningom lära sig vad man hinner på den tiden.
  • Barnen litar på att plattans tidsinställning är exakt.

Förarbete

Vi föräldrar pratar med barnen om problemen så att de förstår vad det är vi försöker lösa. Vi berättar om vårt förslag som vi skulle vilja testa och får godkänt av barnen. Vi är tydliga med att detta är ett test. Fungerar det inte så får vi testa något annat. Barnen är med och diskuterar upplägget.

Förslag på lösning

En app (Kids place) installeras på barnen platta. Alla spel delas om i tre olika grupper:
I ”Spel 1” placeras spel som barnet har fri tillgång till (nästan i alla fall, inte nattetid). Det är spel som har ett pedagogsikt syfte och som barnen blir lugn av att använda. Där finns inte bara spel utan också nyttofunktioner så som kalender, väderapp, musikspelare o.s.v.

I ”Spel 2” placeras spel som är halvpedagogiska, men ändå lugna. Till dessa spel har barnen tillgång en timme varje dag, extra på helgerna samt vid behov (bilturer, väntrum, vid sjukdom o.s.v.). Dessa spel har barnen lättare att stänga av.

I ”Spel 3” placeras spel som vi inte tycker har något pedagogiskt värde och som får barnen i högvarv. Det är många snabba spel, med korta banor. Det är spel som är svåra att stänga av. Dessa spel är barnen mest sugen på att spela, men vi har märkt att spelen i de andra två grupperna också är roliga för barnen om de väl börjar spela dem. ”Spel 3” får barnen tillgång till en halvtimme om dagen och mer vid speciella tillfällen (bra att ha som muta/lockelse).

Speltiderna på vardagar ser ut som följer:
Hela dagen – Spel 1
Kl 17:30 – 18:30 Spel 2
Kl 17:30 – 18:00 Spel 3

Föräldrarnas ansvar: Att påminna en stund innan spelen stängs av. Att ha maten klar till 18:30.

Är detta för hårt?

Ja, för en del. Det finns många som tycker att fri tillgång till spel är det bästa för barnen. Och det kan det vara också – för barn som kan hantera det.

Fri tillgång fungerar inte för mina barn, särskilt inte för Platon. Platon har extremt svårt att släppa ett spel. Om man inte har koll tror jag att det skulle kunna finnas risk för ett framtida spelberoende. Om han fick fri tillgång skulle han inte göra något annat. Det vore synd för han har så många andra intressen. Intressen som är utvecklande och som ger Platon återhämtning, t.ex. Lego, brädspel, läsa m.m. Men av att spela på plattan blir han oftast uppvarvad.

Vad blev resultatet av försöket?

För att detta ska fungera har vi fått revidera vilka spel som hör till vilken grupp några gånger, men annars har det fungerat utmärkt! Strategin har inte orsakat känslostormar en enda gång. Vi har inte blivit osams. Det är inget tjat. Detta kommer vi fortsätta med!

I början var vi föräldrar noga med att påminna flera gånger innan tiden skulle ta slut. Men nu behövs det inte ens. Barnen tycker bara att vi stör då. Och det är ju tur, för den här strategin löste ju inte föräldrarnas svårighet med att komma ihåg att påminna i tid… Däremot har föräldrarna blivit bättre på att ha maten klar i tid. Skulle de misslyckas med detta någon gång spelar barnen på ”Spel 1” så länge…

Tidigare var det ofta tjat från barnen om att få sätta sig och spela direkt de kom hem. Men nu bygger de med Lego, Playmobil eller ritar istället. De vet att det inte går att starta spelen i förtid. Är de väldigt trötta sätter de sig och lyssnar på musik på platan fram till speltiden. Det ger mer återhämtning än att spela för dem.

Barnen väljer oftast att spela något från ”Spel 3” först. Gärna Geometry dash. Men allt oftare väljer de även andra spel; spel från grupp 1 och 2 som de aldrig tidigare har gett chansen. De är numera lugnare när de kommer till matbordet eftersom det sista de spelade inte varvade upp dem. Barnen har också blivit bättre på att hitta lämpliga avslut och sparar spelen i tid.

Är detta en universallösning?

Nej. Detta skulle inte fungera för alla eller i alla situationer. Det beror ju på orsakerna till problemet, hur problemet ser ut och vilka som är inblandade. Det skulle nog t.ex. vara svårt att begränsa spelandet så hårt för någon som tidigare haft friare tyglar.

Det skulle inte heller fungera för alla sorters spel. Platon spelar Mine Craft ibland. Då räcker inte en halvtimme. Dessutom kan man tappa mycket om man inte hinner spara. Så när han spelar det kör vi med andra strategier. I en del spel är det långt emellan ställena att spara på. Då går det inte att stänga av en exakt tid.

Och skulle man spela online med andra måste man anpassa sig efter de andra spelarna, annars förstör man och kanske inte får vara med längre. Då kan det också bli svårt att köra denna strategi.

Det finns helt enkelt inte en lösning som passar alla. Det kan också finnas flera lösningar som fungerar. I tråden jag skrev om ovan fanns flera andra förslag som kanske passar andra bättre. Jag rekommenderar verkligen att bolla sina problem i en FB-grupp om Lågaffektivt bemötande (även om det kan bli hetsiga diskussioner). Man kan få många nya infallsvinklar. Kanske hittar du någon som passar just dig och din familj om inte vår metod är något för er.

Categories: Föräldraskap, Vardag | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Det finns en smurf i oss alla – acceptans och energibalans

1958_smurfs_no_colorDet är något speciellt med smurfar. Jag har alltid älskat dem. Trots att de alla är väldigt lika har de alla sin egen personlighet. Precis som vi människor. Alla smurfar är accepterade för dem de är, t.o.m. Buttersmurfen och Glasögonsmurfen. Så är det tyvärr inte hos oss människor.

Vi borde ta lärdom av smurfarna

I sången ”Det finns en smurf i oss alla” finns några tänkvärda textrader:

”Det finns en smurf i oss alla, i både trista och balla.”

”Det finns smurfer som är rädda, det finns en som är kokett.
Fast de är så lika klädda, har varje smurf sitt eget sätt.”

”Ja, smurfer liknar oss till sinnet, de gör fel varenda dag.
Men de vill så väl längst inne. Ja, precis som du och jag.”

 

Smurfarnas betydelse i mitt liv

Mina gummi-smurfar bodde hemma hos min pappa. Där bodde jag varannan helg när jag var liten. Där brukade jag ordna smurfpartaj med mitt lördagsgodis medan jag lyssnade på smurfsånger. Jag lekte med dem överallt; i badkaret, i mitt dockskåp och framförallt i det fantastiska slott som pappa byggde åt dem.

Några dagar innan jag skulle fylla 18 år dog min pappa. När vi rensade ut hans lägenhet hittade jag många av mina smurfar igen. Det var svårt att skiljas från dem trots att det var längesedan jag slutat leka med dem. Så jag beslutade mig för att behålla dem och istället börja samla på dem. Jag letade efter fler på loppisar och Nostalgimässor och antecknade noga vilka jag hade och vilka jag saknade. Jag införskaffade t.o.m. en bok med alla som kommit ut. Tillslut hade jag över 350 st. Men sedan kom första barnet. Vi flyttade och vitrinskåpet där smurfarna haft sin plats behövdes till annat.

Men jag har fortfarande kvar dem alla i en stor låda. Jag hoppas att jag någon dag ska kunna ställa upp dem synligt igen. Och är jag på loppis håller jag fortfarande ögonen öppna efter smurfar jag saknar. Maken vet att jag älskar smurfar, så det händer då och då att jag får en smurf i present.

När jag skaffade en ny mobiltelefon för ett tag sedan, skaffade jag också ett mobilspel med smurftema (The Smurfs Epic Run). Jag tror ingen som känner mig väl blir förvånad över detta. Jag har blivit fast i spelet och spelar en liten stund nästan varje dag. Mina barn gillar att vara med och titta på när jag spelar.

Smurfpedagogik

Trots att spelet egentligen bara är menat som underhållning finns det faktiskt saker man kan lära sig av det. Bl.a. går spelet ut på att samla smurfpengar som man sedan kan växla mot nya smurfar, objekt m.m. Jag brukar diskutera med barnen om vad vi ska göra med smurfpengarna. Ska vi köpa en billig smurf så fort vi har råd, eller ska vi vänta tills vi sparat ihop mer pengar och köpa en bättre smurf? Jag ser direkt kopplingar till hur Platon hanterar sin veckopeng.

Tala barnens språk

Men den största nyttan av smurfspelet har vi haft när vi pratat om energiförbrukning i vardagen. Barnen såg snabbt kopplingen mellan smurfarna i spelet och sin egen vardag. Barnen har visserligen hängt med på Stressbägarmodellen (se tidigare inlägg) också, men att jämföra livet med ett spel var något de kunde relatera till på ett helt annat sätt. Jag tror att det kan vara så för många barn, även om det kanske inte är just smurfspelet som passar bäst för alla.

Förenklad sammanfattning av smurfspelet

Det gäller att klara så många banor som möjligt. Man kan välja att spela med olika smurfar. De är alla bra på olika saker. För att få spela en bana måste man betala med energiblixtar. Banorna kostar olika många blixtar. När blixtarna är slut kan man inte spela mer. Då får man vänta. Under tiden man väntar får man tillbaka blixtar. Men det finns föremål man kan få som gör att det inte går åt lika många blixtar. Man kan också ha med sig en följeslagare som hjälper till på vägen så att det blir enklare att klara banorna. Det finns också magiska drycker som kan underlätta.

Smurfspelet översatt till vår vardag

Varje bana motsvarar ett moment under dagen, t.ex. en lektion i skolan, en fritidsaktivitet eller en stunds vila. Alla moment kostar olika mycket energi. När energin är slut klarar man inte fler moment. Men om man vilar får man tillbaka energi.

skoldagen

NT-smurfen (Den Neurotypiska smurfen) har 25 energiblixtar när hen är helt utvilad måndag morgon. Under varje lektion går det åt energi, på några bara lite energi och på några mer. På lunchen och på rasterna återhämtar sig NT-smurfen och får tillbaka en del energi. När skoldagen är slut har NT-smurfen ändå kvar ganska mycket energi.

Autism-smurfen har bara 20 energiblixtar när hen är helt utvilad. Oftast går det åt mer energi för Autism-smurfen under lektionerna i skolan än för NT-smurfen. (Men på någon enstaka lektion går det faktiskt åt mindre.) Under lunch och raster är det meningen att man ska få tillbaka energi, men Autism-smurfen förlorar energi även då. När en typisk skoldag är slut har Autism-smurfen inte mycket energi kvar.

efter-skoldagen

 
När NT-smurfen kommer hem från skolan har hen ganska mycket energi kvar. Det räcker både till fritidsaktiviteter och till att träffa kompisar. NT-smurfen får t.o.m. tillbaka energi av att umgås med kompisar. Dessutom räcker det till att göra läxan. När det är natt får NT-smurfen tillbaka all energi och har 25 st igen när det är dags för nästa dag.

Autism-smurfen måste hushålla med sin energi på eftermiddagen så att det räcker till att göra läxorna.  Att träffa kompisar har hen inte råd med eftersom Autism-smurfen förlorar energi av det. Istället måste Autism-smurfen välja en aktivitet som ger tillbaka lite energi. När kvällen är slut har Autism-smurfen nästan ingen energi kvar. Dessutom sover hen dåligt. Så Autism-smurfen får inte tillbaka riktigt all energi under natten, bara 18 st.

Det betyder att på tisdagen har Autism-smurfen ännu mindre energi kvar när skoldagen är slut. Då räcker det inte till att göra läxorna. Och på onsdagen räcker energin inte ens till hela skoldagen…

anpassad-skoldag

 
MEN om Autism-smurfen får något hjälpmedel som sparar energi går det inte åt lika mycket energi på lektionerna. Om Autism-smurfen också får en följeslagare, d.v.s. en resurs eller en lärare som hjälper Autism-smurfen med det som tar extra mycket energi och dessutom anpassad lunch, finns det kanske energi kvar när skoldagen är slut så att även Autism-smurfen kan göra någon fritidsaktivitet. Åtminstone i början av veckan…

Game of life

Spelmodellen passar extra bra just i vår familj. Hela familjen gillar de flesta typer av spel, särskilt brädspel. Det är ett ypperligt sätt att umgås. Barnen har spelat spel sedan de var väldigt små. Man får träning i massor av saker; turtagning, uthållighet, koncentrationsförmåga, läsning, strategiskt tänkande o.s.v.

Båda barnen uppfinner gärna egna spel med regler. Spelplanerna har bl.a. utgjorts av andra brädspel, lego eller egenritade bilder. Herakles använder t.o.m. verkligheten som spelplan ibland. Då är vi själva ”spelpluttar” som flyttar runt enligt bestämda regler.

Men ibland tar spelen över verkligheten. Då kan det hända att han bara måste spela färdigt en bana innan vi kan borsta tänderna. Det finns säkert många barn som säger så. Men när Herakles säger det menar han inte en bana i ett TV-spel eller på plattan. Han menar en bana i verkligheten. Det kan t.ex. vara att han bara måste studsa färdigt i soffan. Så att Herakles kunde relatera till smurfarna i spelet så snabbt kanske inte var så konstigt. Han är ju själv en del av Livets spel.

Det var allt för denna gång. Nu går jag och dricker ett glas hallonsaft!

Categories: Fritid, Kommunikation, Specialintressen, Stress & energibalans, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , , , , | 1 kommentar

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: