Monthly Archives: september 2013

Tandborstning, tandläkare och Aspergers

En fördel med att få en diagnos inom autismspektrat är att man är berättigad till ett Tandvårdskort. Det innebär att man endast betalar samma summa som för ett vanligt läkarbesök när man går till tandläkaren. (Gäller nödvändig tandläkarvård). Dessutom gäller högkostnadsskyddet och alltså även frikort.

Det kan låta konstigt att man skulle vara berättigad till något sådant bara för att man har Aspergers, men jag tror att behovet finns hos många:

  • Dels har många av oss med diagnos väldigt dålig ekonomi. Det känns inte så kul att lägga allt man äger på ett tandläkarbesök. Många måste prioritera annat, t.ex. nya vinterkläder till barnen.
  • Tandhälsan är inte alltid den bästa. Pga perceptionsstörningar, koncentrationsproblem m.m. kanske inte tandborstningen blir så noggrann.
  • Många kan ha svårt att komma iväg till tandläkaren. Det kan bl.a. bero på tandläkarskräck, social fobi eller andra anledningar.

teeth

Jag borde verkligen boka en tid snart.

Jag har ju fått mitt tandvårdskort och har frikort. Men det blir liksom inte gjort. En av mina största svårigheter är just att få saker gjorda. Särskilt om det inte är något trevligt. Jag har ingen direkt fobi för tandläkare, men det är andra saker som spökar:

  • Man måste ju ringa för att boka tid och jag har ju telefonskräck.
  • Jag tycker också att det är jobbigt med nya platser och nya människor. Jag har ju inte varit hos tandläkaren sedan innan vi flyttade hit, så både plats och tandläkare blir nya för mig.
  • Dessutom finns det ju flera tandläkarmottagningar här. Det är ett problem för en som har svårt att ta beslut.
  • Just nu tycker jag att det är jobbigt att gå hemifrån överhuvudtaget.
  • Och inte minst så skäms jag över hur dåligt jag skött mina tänder.

 

brush+teeth+vintage+graphicsfairy007aJag har ju inte varit hos någon tandläkare på närmare 7 år! Alla de där sakerna har fått mig att skjuta på det. Men den dåliga ekonomin har förstås spelat en stor roll. Nu är det ju ingen ursäkt längre.

Inte heller har jag skött tandborstningen så bra. Det har blivit bättre sedan jag skaffade eltandborste, men det är fortfarande svårt att borsta tänderna. Jag måste vara fullt koncentrerad för att lyckas. Annars glömmer jag bort vilka jag har borstat. Jag försöker ändå borsta i samma ordning varje gång, men jag kommer av mig iallafall om jag inte  tänker på vad jag gör.

Jag brukar ofta fortsätta borsta efter att tandborsten har vibrerat som tecken på att det är klart. Det gör jag för att jag inte alltid har hunnit med alla tänderna på den tiden. Men om jag inte fokuserar ordentligt glömmer jag om tandborsten vibrerat eller inte, så ibland borstar jag jättelänge och ibland alldeles för lite.

På kvällen brukar jag komma ihåg att borsta tänderna, för då har jag en tydlig kvällsrutin. Men på morgonen glömmer jag ofta bort det.

Ett annat problem jag har är att jag kräks väldigt lätt. Tandkrämen gör ofta att jag kväljs och måste avbryta borstningen i föväg. Ganska ofta kräks jag när jag ska spotta ut efteråt. Men det är bättre sedan jag började ta en klunk vatten snabbt efteråt. Jag skulle tro att dessa problem beror på någon slags perceptionsstörning.

Trots att jag också är ganska ljudkänslig klarar jag som tur är av att använda eltandborsten. Det är vad jag har förstått ganska vanligt att man inte gör det.

Annonser
Categories: Hälsa, vård & medicin | Etiketter: | 1 kommentar

Vikten av förberedelser inför en friluftsdag

Häromdagen var det friluftsdag i Platons skola. I vanliga fall brukar Platon komma till skolan 10 min innan alla andra för att gå igenom dagens schema. Men i kontaktboken stod det att de istället skulle träffas på skolgården den dagen. En sådan dag är ju då Platon behöver förberedelser som mest!

free vintage digi stamp_baseballPlaton hade knappt någon aning om vad som skulle hända under dagen. Skolfröken tyckte att hon hade förberätt, men Platon hade iallafall inte uppfattat det. Fröken visste inte riktigt vad som skulle hända under dagen själv. Men det tycker man ju att hon kunde ha tagit reda på.

Platon var iallafall helt förstörd. Han hade jättesvårt att sova kvällen innan. Och på morgonen var han helt ohanterlig. Platon sprang fram och tillbaka, han skrek, bråkade, puttades, kastade saker, slogs, gjorde ljud och störde Herakles pottförsök. Det brukar arta sig på detta sätt när Platon är orolig för något, även om det är något skoj. Kanske skulle jag ha hållt honom hemma… Men han hade väldigt roligt när han väl var där: De gick tipspromenad, åt picknick och spelade brännboll.

Iallafall skrev jag ett mail till Platons fröken och rektor för att förklara hur det blir med dåliga förberedelser.

Jag gav också tips på hur de kan göra i framtiden:

Platon behöver få veta flera dagar i förväg vad som kommer hända när det är något annorlunda. Det krävs att de vuxna runtomkring honom tar reda på saker i förväg och planerar ordentligt. Sedan är det bra med ytterligare en genomgång samma dag.

Han behöver ha informationen i bild/skriftform för att han ska kunna titta på det flera gånger och kanske ha med sig i fickan. Det är inte alltid säkert att han kan ta till sig information direkt.

Vid en genomgång behöver Platon svar på följande frågor (exempel på svar):

Vad ska jag ha med mig?

  • Ryggsäck med matsäck
  • Regnjacka
  • Bosse har med pennor och brännbollsgrejjer

Vad ska jag göra?

  • Tipspromenad, (här kunde man också ha visat en tipspromenadslapp i förväg)
  • Äta medhavd matsäck
  • Brännboll

Hur ska det gå till?

  • Barnen i min grupp löser frågorna gemensamt
  • Bosse hjälper till att läsa frågorna
  • Vi turas om att kryssa i tipslappen
  • Klass 2 möter klass 3 i brännboll. Regelgenomgång.

Vad ska jag göra om jag inte kan/vågar?

  • Jag får gissa svaren på tipspromenaden
  • Jag får titta på brännbollen om jag vill, sedan kan jag vara med om jag vill

Med vem ska jag vara?

  • Bosse på tipspromenaden
  • Namn på de andra barnen – Vet han vilka alla är (annars bilder)?
  • Vid brännbollen med alla i klass 2 och 3, Fröken Elsa, Bosse och fröken Ulla i 3:an

När ska allt ske? Hur länge?

  • Vi går 8:20 från skolan till Stora torget
  • Tipspromenaden pågår fram till ca 11:30
  • Ca 11:30 äter vi matsäck i parken
  • Efter detta spelar vi brännboll på Gröna Vallen
  • Vid ca kl 13 går vi tillbaka till skolan
  • Vid 13:20 kommer taxin från fritids och hämtar mig

Var ska jag vara?

  • Stora torget – Vet han vilket torg det är?
  •  I stan
  •  I parken (den med statyn)
  • Gröna vallen (Visa på karta. Ev. en bild.)

Vad ska jag göra om jag behöver gå på toaletten?

  • Vi går till närmaste offentliga toalett; I parken, i kyrkan (den vita) eller i omklädningsrummen (brevid Gröna vallen)

Vad händer sedan?

  • Om vi blir klara med tipspromenaden i förväg kan vi leka fritt på Gröna vallen
  • När vi är klara med brännbollen går vi tillbaka till skolan
  • Jag kan leka fritt på skolgården i närheten av flaggstången tills taxin kommer
Categories: Skolan | Etiketter: | Lämna en kommentar

Diagnos är INTE en stämpel

Detta är ett svar på en kommentar på Facebook som min halvsyster skrivit. Jag blev arg och besviken när jag läste vad hon skrivit och kände mig tvungen att besvara henne. Dessutom skrev hon det i en tråd skapad av Autism- och Aspergerföreningen. Undrar om hon trampat på några tår 😉 Iallafall har hon trampat på mina.

Jag ber om ursäkt ifall jag skrivit några felaktigheter. Jag skrev det i stundens hetta, utan att tänka över det särskillt mycket först.

 

Jag skriver inte hennes kommentar här, men kontentan var i allafall följande:

bluestampinginkbttl

  • Min syster har stor erfarenhet och mycket kunskap om detta (tycker hon själv).
  • Diagnoser sätts för tidigt bara för att barn är utåtagerande en period. Föräldrar tycker det är skönt med diagnos på barnen om de inte passar in i mallen. Föräldrarna vill ha diagnos för sin egen skull och tänker inte på barnen.
  • När barnen blir äldre har problemen ofta försvunnit.
  • Det är alldeles för enkelt att få en diagnos.
  • Många missbrukar diagnossättning. Diagnos är en stämpel.
  • Alldeles för många blir feldiagnosticerade. Många som hon har träffat har felaktigt blivit satta i särskola pga detta och deras chanser till de jobb och de möjligheter de vill ha (t.ex. läkare, lokförare, körkort) är spolierade.
  • De flesta barn har specialintressen ändå (som hon verkar tro är kärnan i diagnoskriteriern ). Men om man har tvångstankar, (som hon tror är ett diagnoskriterie) kanske man kan behöva hjälp.

 

Mitt svar (i förkortad version- tro det eller ej):

Jag sitter i styrelsen i Autism- och Aspergerföreningen, studerar autism på högskolenivå, har pratat med många personer med diagnos och föräldrar som har barn med diagnos, läst säkert 70 böcker i ämnet (det är ett av mina specialintressen), lever med barn som har dessa svårigheter och har själv levt med Aspergers syndrom i hela mitt liv. Jag har också endel kunskap i ämnet…

Det är inte lättvindigt att få en sådan diagnos. Det kan ofta ta flera år. Diagnosen sätts inte för att barnet är besvärligt en period. Alla med autism/AS är inte ens utåtagerande. Och är de det beror det på att inte tillräckliga anpassningar gjorts i deras vardag, pga. att föräldrar/ lärare osv inte har förstått att man måste bemöta dessa barn på ett annat sätt. Men en diagnos kan hjälpa omgivningen att veta var de ska söka information om bemötande och anpassningar. Svårigheterna ska vara bestående och ha funnits sedan tidig barndom. De ska också finnas på flera platser, t.ex. hemma OCH i skolan. Ett av kriterierna för AS är att man ska ha BEHOV av en diagnos.

Specialintressen är en väldigt liten del av AS och alla med AS har inte ens specialintressen. Tvångstankar är däremot inte ett av kriterierna. Det är en helt annan diagnos i så fall. ALLA kriterierna kan stämma på ”vanliga” människor, men inte lika många och i samma grad. Svårigheterna växer inte bort, även om de inte märks lika mycket när man blir äldre. Det beror på att man lär sig hantera sina svårigheter och anpassa sig. Men det betyder inte att man nödvändigtvis mår bättre på insidan.

Det finns inga föräldrar som vill stämpla sina barn. Man söker inte hjälp om det inte verkligen behövs. Det är verkligen väldigt jobbigt att gå igenom en utredning, även för föräldrarna. Det går man inte igenom i onödan, för att barnet bara är ”jobbigt”. Man söker hjälp för att man är orolig eller för att familjen håller på att braka ihop. Och skulle man inte vara nöjd med diagnosen behöver man faktiskt inte ta emot den.

Snarare är det folk som blir feldiagnosticerade åt andra hållet, dvs får en annan diagnos när de borde fått en autism/As-diagnos. Särskilt dåliga har man varit på att sätta Aspergerdiagnos på flickor. Istället har de ofta fått ADHD, OCD eller något annat. Detta innebär att de blir missförstådda och felbehandlade.

Jag tycker också att det är hemskt när barn har satts i särskola felaktigt. Men det har ju inte med diagnosen att göra. Det beror snarare på att skolan/politikerna har för dåliga kunskaper om autism. Men numera får barn med AS inte gå i särskola, trots att det ibland faktiskt skulle behövas. Man måste ha utvecklingsstörning för det. Autism i sig innebär ju inte att man har en utvecklingsstörning.

Kunskaperna om autism i samhället är tyvärr väldigt bristande, det man läser i media är ofta rena dumheter. Politiker och skola och annan personal har ingen aning om vad det innebär. Det kan man såklart inte heller förstå om man inte själv lever i en familj med autism. Men med bättre kunskaper om autism ute i samhället skulle det inte se ut som det gör. Det skulle inte vara något problem att få jobb som lokförare eller körkort. Men vägen att nå till ökade kunskaper är inte att lägga locket på och undvika diagnos, istället behöver man föra fram diagnoserna i ljuset och visa att autism/asperger inte är något att skämmas för. Lika lite som man ska skämmas för att man har diabetes.

Jag har faktiskt inte stött på någon som känt sig stämplad. Många tvivlar när diagnosen är ny, men de flesta verkar faktiskt komma till ro i sin diagnos och få hjälp och insikt av den. När man blir äldre har man också möjlighet att göra en ny utredning och ev. ta bort sin diagnos. Främst är det nog tonåringar som brukar tvivla på sin diagnos eftersom det är en jobbig period och man absolut inte vill vara annorlunda.

Jag är övertygad om att det är bättre att få hjälp tidigt. De barn som blir diagnosticerade när de är äldre har ofta redan stött på en rad misslyckanden i sina liv, de har fått väldigt dåligt självförtroende och tappat allt förtroende för omgivningen och för skola eftersom ingen har förstått dem och bemött dem på helt fel sätt. Självskadebeteende hos dessa är vanligt. Hos de som fått diagnos som vuxen finns ofta en bakgrund av utbrändhet, långvariga sjukskrivningar, psykisk sjukdom, depressioner och arbetslöshet. Hade de fått diagnos som små kanske detta hade gått att undvika. Tyvärr är det nog betydligt vanligare att man spolierat hela sitt liv för att man INTE fått någon diagnos.

Det som jag tycker är den viktigaste anledningen till diagnos är dock självinsikt. Man får möjligheten att förstå sig själv och lära känna sina begränsningar så att man kan fungera så bra som möjligt i samhället. Man får en förklaring på varför man alltid känt sig annorlunda och utanför och varför man inte alltid klarar allt andra gör och varför det går åt så mycket energi till allting. Hade jag vetat detta när jag var liten är jag övertygad om att jag mått mycket bättre under min uppväxt och nu. Man känner redan när man är mycket liten att man inte är som andra. Min äldste son uttryckte detta redan på dagis. Jag hoppas att hans självkänsla blir betydligt större än min och att han slipper känna sig misslyckad ständigt, att han slipper att vara kroniskt deprimerad och att han kan nå sina drömmar. Jag är övertygad om att chansen för detta ökar eftersom han får förståelse och bättre anpassningar redan tidigt och för att han får en förklaring till vem han är.

Categories: Fördomar | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: