Pappas pojke

Nu är Herakles 5 år, men ända sedan Herakles var liten har han valt sin pappa Arkimedes framför mig. Jag tror det började när jag slutade amma honom och när Arkimedes var pappa-ledig en längre tid. Jag försöker att inte ta det personligt, men det är svårt.

Det är särskilt svårt vissa dagar

Vissa dagar då allt bara blir fel. De dagarna spelar det ingen roll vad jag gör eller hur många gånger jag försöker, det blir ändå inte rätt enligt Herakles: Jag väljer fel färg på skålen, jag skivar bananen på fel sätt, jag ställer muggen på fel plats på underlägget, jag gör saker i fel ordning. Jag är fel person, för jag är inte pappa. – Gå härifrån! Jag vill att pappa ska komma! Jag vill att du ska dö nu! Jag tycker bara om pappa, inte dig! Så skriker Herakles de dagarna. Jag vet att han egentligen inte menar det, för han skriker nästan samma saker till Arkimedes. De dagarna gör pappa också fel hela tiden. Många gånger är det faktiskt jag som lyckas avleda Herakles och få honom lugn.

free vintage digital stamp_father and son image

Men ändå väljer Herakles sin pappa framför mig nästan varje gång, känns det som. De flesta dagar lyckas jag hålla inne känslorna, men ibland går det bara inte. När jag själv är trött och utsliten längtar jag efter ömhet. Jag vill känna mig älskad, inte bara av Arkimedes och Platon, utan också av Herakles. Jag längtar efter att få känna hans lena hud. Men Herakles har aldrig varit generös med kroppskontakt, inte mot någon. Han kramas aldrig på beställning, bara när han själv har lust. Pussa honom får man absolut inte, för det gör ont. Jag får passa på när han tittar på TV, för om det blir spännande kryper han upp i min famn. Jag njuter av de stunderna.

Under höstlovet hade jag och Herakles en ledig dag tillsammans

Varken Arkimedes eller storebror Platon var hemma. Tyvärr blev det en sådan där dag när allt blir fel. Jag försökte göra allt rätt och ansträngde mig för att göra roliga saker tillsammans med honom. Vi gjorde Halloween-pyssel. Herakles ville göra en häxa och en vampyr. Vi började med häxan. Jag hjälpte honom med limpistolen, men jag missuppfattade hur spindlarna skulle sitta på häxans hatt. Jag kunde inte få bort dem igen för limmet satt för hårt. Då brast Herakles; han skrek, välte stolen och sprang iväg. Och han ropade på pappa. Arkimedes var inte hemma. Jag lyckades hålla mina känslor i styr än en gång denna dag.

Efter ett par timmar kunde vi tillslut återgå till pysslandet. När Arkimedes kom hem från jobbet var allt lugnt. Arkimedes begav sig för att hämta storebror Platon. Han kom knappt utanför dörren innan allt rasade samman igen. Vampyrens mantel skulle inte sitta runt om. Inga problem, tänkte jag. Jag hade inte hunnit fästa den ännu, så det var väl bara att klippa bort limsträngen och forma om manteln på rätt sätt. Trodde jag… Då blev ju manteln för kort! Den måste ju vara exakt lika lång som innan! Herakles blev ursinnig, knycklade ihop manteln och rev den i småbitar. Han slog mig hårt med knytnäven på armen, sprang därifrån och skrek att han aldrig ville se mig mer. – Jag vill bara ha pappa! Jag behöver inte dig! Nu orkade jag inte mer, men jag försökte. Med tårarna rinnande klippte jag till en ny mantel. Men det var försent. Nu hjälpte det inte.

Trots att Herakles lugnade sig efter en stund, ville han inte veta av mig. Jag försökte prata med honom och förklara hur mycket jag älskar honom. Men han sade bara: – Jag älskar bara pappa. Kanske Platon tycker om dig? Jag försökte förklara att jag önskade att båda mina barn skulle tycka om mig, men det spelade ingen roll.

Tårarna forsade nu ner. Jag kunde knappt andas. Jag ville inte att Herakles skulle se mig på detta sätt så jag lade mig på sängen. Herakles satt kvar i vardagsrummet. Han ropade på pappa. Om och om igen. Trots att jag fortfarande grät försökte jag förklara för Herakles att pappa inte var hemma och att han kunde vara med mig istället. Han sade: – Jag vill inte vara med dig, bara med pappa. Och så fortsatte han ropa på pappa en stund. Det tog en halvtimme innan Arkimedes kom hem. Då var Herakles lugn och lekte med Duplo. Men jag grät fortfarande.

Men självklart är allt inte svartvitt

Ibland händer det ändå att Herakles helst vill vara med mig även om det känns som att det är alldeles för sällan. Ibland händer det att han sätter sina knubbiga små händer på mina kinder och säger att jag är den sötaste mamman i världen. Ibland säger han faktiskt att jag är den snällaste och att han tycker om mig.

Ibland är det förstås också skönt att Herakles väljer Arkimedes före mig. I alla fall när han ropar sent på kvällen. Men oftast känns det mest smärtsamt i både själ och hjärta.

Detta kanske inte är ett autism-specifikt problem, men jag tror att både mina och Herakles svårigheter gör det hela jobbigare.

Så vad beror det här på då?

Jag vet inte säkert, men några orsaker kan jag gissa mig till:

  • Jag blir själv för trött och kan inte hålla känslorna i styr.
  • Jag är väldigt luktkänslig och klarar inte hjälpa Herakles på toaletten om han gjort nr 2 utan att jag kräks.
  • Jag går oftast inte upp med honom på morgonen eftersom jag har väldigt svårt att sova på nätterna. Arkimedes tar honom till förskolan.
  • Arkimedes hämtar honom oftast på förskolan eftersom jag tycker det är jobbigt att träffa folk (andra föräldrar och personal) och för att jag är nära att bryta ihop när jag tvingas jaga efter honom på förskolans gård när han sprungit ut utan skor. Arkimedes kan dessutom hämta honom med bil, men jag kör inte, så jag måste gå.
  • Arkimedes läser oftast god natt-sagan för Herakles. Kvällen är den enda tid då storebror klarar att prata om sina bekymmer, men det går inte lika bra med Arkimedes.

 Vad ska jag göra åt det då?

Det vet jag inte riktigt heller. Jag försöker spendera tid ensam med Herakles och göra roliga saker. Vi bakar, läser sagor, bygger lego, går på teater, pysslar m.m. Det finns dock inte så mycket tid när det bara är vi två. Kanske borde jag åka bort med honom en helg? Kanske borde jag läsa god natt-sagan för honom oftare och låta Arkimedes reda ut Platons bekymmer? Kanske borde jag tvinga mig själv att hämta på förskolan oftare, fast jag mår dåligt av det?

Annonser
Categories: Föräldraskap | 2 kommentarer

Inläggsnavigering

2 thoughts on “Pappas pojke

  1. helenagallacher

    Har precis hittat din blogg och läser och känner igen oss överallt😕. Har en kille som fyller 7 i sommar och påbörjar sin utredning på bup 2a juni. Har gått lite snabbare för oss Tack och lov,”bara” väntat i ett år. Har samma problem hemma fast tvärt om,det är bara jag som gäller för min son och är lite fånge i mitt eget hem känns det som. Jag måste väcka honom, ta honom till skolan (annars går han inte in),läsa ,borsta tänderna och ligga bredvid honom. Kommer hans pappa in i rummet kan han flyga på honom och skrika att han ska döda honom 😕. Ändå är det min man som är den lugna av oss och jag som oftare tappar min pedagogiska sida … som din son är min väldigt noga med att allt ska bli som han tänkt sig och bryter ihop och förstör det han håller på med om det blir galet. Livet går just nu ut på att avleda . Vissa dagar går det bra,andra dagar mindre bra☺. Har en känsla av att vi bor på samma ort? Stor kram och tack för bra tips och läsning!!

  2. Kul att du hittat hit!
    Här har det faktiskt blivit lite bättre. När maken t.ex. varit bortrest eller om Herakles varit ensam hemma med mig en hel dag har han accepterat mig mer tiden efteråt också. Men han väljer ändå nästan alltid pappa framför mig om det går.

    Jag googlade på ditt namn och så vida det inte finns fler som heter samma sak bor vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag gissar att många småorter är ganska lika i hur saker fungerar…

    Lycka till med utredningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: