Paus från mamma

mamma-flickaJag orkar inte mer… Min och mammas relation har alltid varit komplicerad. Under hela min uppväxt har vi rykt ihop nästan dagligen. Fortfarande slutar många av våra telefonsamtal med att jag slänger på luren mitt under samtalet. Men när hon skällde ut maken inför 5-åriga Herakles och sade att hon var orolig för att vi inte gör det som är bäst för våra barn då fick det vara nog. Hon sade att vi var hemska som testar ADHD-medicin på Herakles och att hon minsann inte tänkte ställa upp för oss igen om vi inte gör som hon tycker, för hon vet minsann bättre.

När mamma sedan ringde sade jag att jag inte har lust att prata med henne och att hon inte behöver ringa igen förrän hon slutar bete sig så där. Hon förstod inte alls vad jag menade. Men jag orkar inte förklara en gång till. Jag har sagt till henne 100-tals gånger att jag inte vill höra på alla hennes åsikter om hur man bäst uppfostrar våra barn eller hur man botar ADHD och autism. Vi har bråkat om detta alldeles för många gånger. Det tar alldeles för mycket energi, energi som jag inte har över.

Min mamma har själv inte det så lätt alla gånger. Hon har själv ADHD-diagnos och borde nog också ha en Aspergerdiagnos. Sedan jag insett det har jag haft lite lättare att ignorera mycket av det hon säger. Hon kan ju inte hjälpa att hon är som hon är. Men jag har mina egna svårigheter att hantera och en familj som kräver mycket energi. Så jag orkar helt enkelt inte hantera min mamma också.

Jag har haft en tuff uppväxt. Att ha en väldigt speciell mamma har inte varit så roligt alla gånger. Jag älskar min mamma, men hon har inte alltid lyckats vara en bra förälder även om det självklart fanns många ljuspunkter under min uppväxt också.  Mammas kommentarer och beteende under min uppväxt har dock satt djupa spår även om hon inte menade något illa. Jag är väl inte heller en perfekt mamma alla gånger, men jag hoppas att jag kan göra ett bättre jobb eftersom jag är medveten om mina brister.

Det finns de som tycker att man inte borde bli förälder om man har diagnos. Men det håller jag inte alls med om. Det finns många fler utan diagnos som aldrig borde blivit föräldrar. Många med diagnos blir alldeles fantastiska föräldrar. Har man fått sin diagnos får man kunskaper om sina svårigheter och styrkor och kan också få viss hjälp. Men min mamma har aldrig förstått sina svårigheter och har aldrig fått något stöd. Hon har aldrig förstått att de konflikter hon hamnat i med mig eller andra också beror på henne.

Mamma fick sin ADHD-diagnos när hon var 60 år. Hon tycker att det är skönt att ha fått en egen ADHD-diagnos. Nu kan hon skylla på den. Och det gör hon ständigt. Hon blev också glad när jag fick min Aspergerdiagnos, för då fick vi ju svart på vitt på att det inte var hennes fel att det varit mycket problem under min uppväxt.

Mamma har ändå svårt att acceptera att jag och mina pojkar också har svårigheter och att hon faktiskt måste försöka anpassa sig efter dem ibland. Hon är ju ändå vuxen medan de bara är barn.

Mammas svårigheter har verkligen ställt till det för oss, inte bara mina. Hon har aldrig låtit mig komma till tals eftersom hon inte kan vara tyst en sekund. Jag har verkligen fått skrika för att hon ska märka att jag försöker säga något. Men hon har inte lyssnat på mig ändå.

Hon kan säga vad som helst till vem som helst. När jag var liten och vi stötte ihop med en bekant på stan kunde hon vräka ur sig en massa negativa saker om mig trots att jag stod bredvid och hörde allt. När andra föräldrar skröt om sina barn och berättade bra saker om dem berättade mamma om hur dålig jag var på att städa, hur tjock jag var, hur lat jag var o.s.v. Det händer fortfarande att hon säger sådana saker till kassörskor, busschaufförer och servitörer när jag är med. De få vänner hon har berättar hon också sådana saker för, så det känns lite olustigt när man träffar på dem.

Under flera års tid när jag var liten gick vi regelbundet till en psykolog för att ”reda upp” våra problem. Men jag fick aldrig komma till tals under de mötena. Psykologen hade inte en chans att stoppa mamma när hon kom igång. I en timme, en gång i månaden satt jag där och fick lyssna på alla mina brister och allt jag gjort fel sedan sist utan att kunna försvara mig. Dessa möten har inte precis förbättrat min självkänsla…

Min mamma har aldrig visat minsta intresse för det jag gör; knappt varit på en teaterföreställning eller körkonsert, aldrig varit på en fotbollsmatch eller ens frågat hur det gått. Hon brydde sig aldrig om jag gjorde mina läxor eller gav mig beröm för att jag lyckats bra på ett prov. Hon har inte visat minsta intresse för de studieval eller yrkesval jag gjort. Möjligen har hon kritiserat dem.

Kritik är något min mamma är riktigt bra på. Hon kan knappt komma innanför dörren innan hon hittar något som är fel på mig, min familj eller mitt hem.

Hon vet fortfarande inte vad jag tycker om eller inte tycker om. När hon ger mig presenter är det alltid så fel så att jag blir uppriktigt förvånad. Hon blir jättearg om jag inte gillar det hon ger mig och säger att jag är otacksam. Jag bryr mig egentligen inte om några fåniga presenter, men det sårar att hon inte känner mig bättre.

Det sårar mig också att hon sällan vill ställa upp och hjälpa till när vi har det tufft. Ibland gör hon det, men det är aldrig utan förbehåll. Vi är alltid skyldiga henne något. Det är en jobbig känsla eftersom jag inte gärna ber om hjälp. Mamma skulle heller inte kunna tänka sig att boka in något i förväg eftersom det kan dyka upp något annat hon hellre vill göra. Så när vi behöver barnvakt frågar vi alltid Arkimedes föräldrar, trots att de bor flera timmar bort.

Nu låter det som om alla mina och mammas problem bara är hennes fel. Så är det naturligtvis inte. Jag har säkert en del i det hela också och var nog inget enkelt barn. Mamma kan ju heller inte rå för att hon har sina svårigheter. Hon kan helt enkelt inte bättre och jag tror faktiskt att hon gjorde sitt bästa. Men just nu orkar jag inte med mer konflikter. Så nu tar jag paus.

Annonser
Categories: Föräldraskap, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: