Monthly Archives: november 2016

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Annonser
Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

Det här med kalas…

kids-bday-retro-image-graphics-fairy1Det här med kalas är något som väcker många känslor inom oss. Vi som har barn med autism har ofta ett jobbigt förhållande till kalas.

När jag var liten bjöd jag alltid alla tjejerna i klassen på mina födelsedagskalas. Men sällan var jag på någon annans kalas. Men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Jag visste ju inte alltid om när de andra hade kalas för jag var inte intresserad av att lyssna på de andra tjejernas prat. Det är först i efterhand jag har förstått att de hade kalas utan mig.

Däremot sårade det desto mer när jag skulle ha mitt första party i 5:an eller 6:an. Då var det bara en som kom. Alla andra tackade nej med dåliga ursäkter på väldigt kort varsel eller dök helt enkelt inte upp. Det kändes som den värsta dagen i mitt liv just då.

Herakles blir sällan bjuden på kalas av någon i klassen. Det har bara hänt två gånger. Första gången var det bara han och ett par killar till som han gillar att leka med. Men det blev ändå jobbigt. Han var inte med och lekte en stor del av kalaset och han ville inte fika med de andra. Men i slutet gick det bättre och jag tror att han åtminstone hade kul en stund. Nästa gång han blev bjuden på kalas ville han inte gå…

Däremot gillar han att ha egna kalas. Då blir det på hans villkor. Han får vara med och bestämma tema (utifrån specialintresse), upplägg, lekar, mat, dekorationer m.m. Vi har alltid en tydlig genomgång av kalasdagen i förväg. Sist hade vi t.o.m. ett bildschema över kalaset uppsatt så att alla kunde se. Det blev uppskattat av de ”helt vanliga” (nästan) barnen också.

Många föräldrar till barn med autism blir ledsna å sina barn vägnar när barnen inte blir bjudna. Det värker i hjärtat när ens barn blir lämnad utanför. Därför förespråkar många att det borde vara så att antingen bjuder man alla i klassen eller så borde man inte få ha kalas. Men det är inte så enkelt. Det finns andra sidor på problemet…

När Platon var liten var upplägget precis så på hans förskola. Man satte helt enkelt upp en lapp i kapprummet om att man skulle ha kalas och så fick alla som kunde/ville komma skriva upp sig.

Första gången Platon skulle ha kalas var han ganska ny där och hade inte lärt känna så många barn så då vågade han inte ha kalas med alla de andra. Men ha kalas ville han hemskt gärna. Så då fick lösningen bli ett kalas utan några andra barn från förskolan. Kalaset fick bli i min och makens barndomsstad hemma hos farmor och farfar. Bjudna blev några få barn vi kände där.

Nästa år ville Platon gärna ha kalas med förskolebarnen. Men det fanns flera problem. Vi skulle inte ha plats för alla hemma hos oss och var tvungen att hyra lokal. Det skulle också bli väl dyrt för oss om alla kom. Och dessutom var Platon väldigt rädd för en annan pojke som slogs och retades. Honom ville Platon absolut inte ha på sitt kalas.

Eftersom Platon inte direkt hade någon bästa kompis spelade det inte så stor roll för honom vilka som kom eller inte i övrigt. Så vi satte upp den där lappen i kapprummet väldigt sent. Det blev heller inte så många som skrev upp sig. Dock blev den ”läskiga” pojken uppskriven. Platon oroade sig jättemycket för kalaset. Men allt blev bra. Den ”läskiga” pojken blev sjuk och kunde inte komma.

Ett tvång att alla måste bli bjudna kanske inte är den bästa lösningen? Om någon familj faktiskt inte har råd att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om någon familj inte har plats att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om ett barn är jätterädd för någon, så rädd att man inte vågar bjuda hem denne – ska man inte få ha kalas då?

När Platon började i förskoleklass fortsatte man med denna regel. Det började några nya barn som inte kände Platon. När ett av dessa barn skulle ha kalas delades inbjudningskort ut till alla i klassen. Men till Platon sade den nye pojken; ”Jag vill inte att du ska komma, fast mamma har sagt att jag måste bjuda dig”.  Det berättade dock inte Platon för oss förrän senare, när det var dags att svara på inbjudan. När vi frågade honom om han ville gå på kalaset tvekade han ändå först. Sedan kom det fram att han inte ville missa godispåsen. Kalaset brydde han sig inte om egentligen. Så han stannade hemma och fick en godispåse av oss.

Platon har till skillnad från Herakles blivit bjuden på många kalas tack vare denna regel (och en mycket liten klass). Han har gått på de flesta, men någon av oss föräldrar har nästan alltid varit med. Första gången (och sista) han var på kalas utan en förälder hade han inte varit med och fikat med de andra, inte lekt med de andra, utan bara suttit med födelsedagsbarnets farmor (och lite under bordet) under hela kalaset. Trots att han egentligen inte verkar ha så jättekul på kalasen vill Platon ändå gå, trots att vi erbjuder honom en godispåse hemma istället. Men när det var dags för disco-kalas tackade han ändå nej.

Men nu var det flera år sedan Platon var på kalas hos någon i klassen. Klassen har växt och regeln om att bjuda alla har luckrats upp.  Nu bjuder man bara sina närmaste vänner. Men Platon är inte nära vän med någon i klassen.

Platon gillar också att ha egna kalas. Men det blir ju så konstigt att bjuda de andra när ingen bjuder tillbaka. Ett år åkte vi med familjen till Tom Tits i Södertälje i stället för kalas.

Några andra gånger har Platon haft kalas med endast en kompis (som också har Aspergers syndrom och som inte vill varken gå på, eller ha eget kalas med andra) och bådas familjer. Det har blivit kalas som passar dem båda; någon gång har vi bowlat ihop annars har det varit Tv-spel eller Minecraft. Och förstås godispåse. Men eftersom det är två familjer med speciella barn har vi fått skräddarsy varje påses innehåll så att det passar både Platon och kompisen samt småsyskonen.

I kväll är det dags för en ny sorts kalas. Platon ska gå på sin första klassfest. Vi får inte vara med. Det får inte de andra föräldrarna heller, så vi har förpassats till skolans källare där vi får hålla till under tiden. För det är ändå bäst att vara i närheten. Platon säger att han inte vet hur länge han vill stanna.

Annars har Platon verkat peppad men orolig under veckan. Men efter att ha kikat på You-tube-klipp med coola dans-moves är han lugnare.

Platon tar sin uppgift inför klassfesten på största allvar. Han ska fixa is till bålet. Vi får absolut inte göra det åt honom. Det är ju han som fått uppgiften. Det var något som maken inte hade förstått allvaret av i morse när han tänkte vara hjälpsam. Det höll på att sluta med att Platon inte tänkte gå till varken skolan eller klassfesten. Men som tur var lugnade han sig till slut. Nu är det nog mest vi föräldrar som är oroliga…

 

Categories: Fritid, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: