Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

olddesignshop_childreneatbread1920I vanliga fall skriver jag mycket i bloggen om hur man löser problem eller förebygger sammanbrott. Det kan låta enkelt ibland, men det är det inte. Det är något jag måste jobba på hela tiden. Ibland (ganska ofta) misslyckas jag.

Forskning visar att barn inte lär sig av att misslyckas, men däremot sägs det att vuxna gör det. Därför tänkte jag dela med mig av ett av mina misslyckanden.

Jullovet har tärt på familjen. Det har varit alldeles för många dagar tätt tillsammans, alldeles för många dagar utan rutiner. Ingen chans till lugn och ro. Barnen råkar i luven på varandra titt som tätt och själv är jag stingslig och slutkörd. Jag längtar efter lite tystnad.

Dygnsrytmen har blivit alldeles upp och ned. Ingen somnar i tid och vi sover för länge på morgonen. Idag var inget undantag. När det var dags för frukost var klockan redan ganska mycket och blodsockernivåerna var låga.

Jag brukar försöka hålla ett lågaffektivt förhållningssätt, jag försöker undvika att brusa upp eftersom jag vet att situationerna oftast förvärras då. Men ibland går det bara inte.

Herakles har ett väldigt fyrkantigt tänkande. Allt ska vara på ett visst sätt. Han är dessutom mycket begränsad i sitt matintag. Just nu äter han helst rostat bröd med kanterna bortskurna till frukost. Det är mycket viktigt att man rostar brödet på rätt sätt annars blir allting fel. Idag instruerade han mig att man ska rosta brödet två gånger om brödrosten står på 2:an (brödskivorna tas direkt ur frysen). Jag frågade honom flera gånger om jag inte kunde få trycka upp brödet lite i förväg så att det inte skulle bli bränt. Men det fick jag inte. Mycket riktigt blev brödskivorna brända. I alla fall för mörka för att Herakles skulle äta dem. Jag bet ihop och lyckades hålla lugnet och satte på fläkten. Sedan rostade jag två nya brödskivor. Efter godkännande av Herakles blev de lagom rostade. Jag skar bort kanterna prydligt och lade upp brödet framför honom. Sedan började jag smöra den ena brödskivan. Man måste nämligen vara snabb för att smöret ska smälta ”lagom”.

Men då skrek Herakles att brödet var förstört. Jag hade förstås gjort fel. Jag borde ha skurit ett tak på brödet först. Vad han menar med detta har jag ingen aning om. Jag försökte förklara att jag inte visste vad han menade, men då blev han ursinnig och slog till mig med knytnäven allt vad han orkade på min handled. Jag vrålade till av smärta och lyckades inte längre hålla lugnet. Jag hörde mig själv skrika saker som jag ångrade i samma stund de lämnade min mun. För att inte göra saken värre sprang jag ut i vardagsrummet. Tårarna sprutade.

Herakles välte stolarna i köket och kastade saker. Sedan sprang han också ut i vardagsrummet och lade sig i soffan och grät och skrek. Han sade att han måste ha något annat att äta annars skulle han aldrig äta igen i hela sitt liv. Själv var jag ledsen och arg så jag kokade. Jag sade att han måste äta upp sina brödskivor annars fick han vara utan mat. Dumt, och fånigt av mig. Självklart blev Herakles ännu ilsknare då och slog mig med knytnäven igen. Han fortsatte säga att han ville ha något annat att äta. Jag sade att han fick fixa det själv i så fall. Jag visste att sannolikheten var stor i detta läge att jag skulle göra fel igen. Dessutom gjorde min högra handled fortfarande väldigt ont. Herakles resonerade själv fram till att han inte heller kunde äta yoghurt eftersom vi inte hade några torkade äppelringar. Han föreslog hackat äpple. Men det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna skala och hacka ett äpple med min onda handled.

Klockan blev halv tolv. Tårarna rann fortfarande längs min kind. Handleden bultade ännu. Herakles hade lugnat ner sig och lekte nu i soffan. Köksfläkten surrade och ingen av oss hade ännu fått i oss frukost…

(När jag skriver detta har maken lyckats få i Herakles mat. Han är uppe i sitt rum och leker. Själv har jag ännu inte ätit frukost. Jag har fortfarande ont i handleden och skriver mestadels med vänsterhanden. Tårarna bränner ännu bakom min ögonlock.)

Annonser
Categories: Föräldraskap, Okategoriserade, Vardag | Etiketter: , | 4 kommentarer

Inläggsnavigering

4 thoughts on “Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

  1. Vi är med i samma FB LAB grupp och det du beskriver i detta inlägg är hela vårt jullov. Jag känner med dig och har inte alls ännu lyckats sätta mig in i ett LAB sätt att tänka och agera -och min handled värker också, för att inte tala om min axel. Just nu är det några lugna minuter då mina två spelar platta tillsammans, men alltid nu som då skriker lillasyster då han kniper henne.
    Och inte vet jag vad jag ska göra! Alla lov är så hemska då det tvingas samvaro…
    Hoppas din handled slutar värka småningom, min är inne på en vecka nu, och att ni får lugnare morgnar 💜

    • anki

      Jag har verkligen markerat nör min stora 13 åring går på mig fysisk. . att det gör hon inte om .. o det hjälper iaf för några månader . Jag tycker aldrig att man ska försöka tona ner när dom blir fysiska.. viktigt att lära dom att det faktist är olagligt att slå någon annan oavsett diagnos. jag har förklarat för min 13 åring att om du gör illa någon annan kan du bli åtalad o dömd för misshandel o då spelar det ingen roll om du har en dignos el inte. Man slår inte andra.. men jag förstår att det är svårt

      • Jag tror att alla barn gör så gott de kan. Mina barn vet självklart att det inte är ok att slåss. Det har vi pratat om många gånger när de varit lugna.

        Men just i den här stunden kunde inte 7-åriga Herakles bättre. Han hade lågt blodsocker och agerade impulsivt pga sin ADHD. Han hade ingen bra strategi att hantera sin ilska på och tog till knytnäven.

        Det hade inte tjänat något till att ”markera” eller skälla eftersom han egentligen vet vad som gäller. Att jag brusade upp gjorde ju saken värre. Det hade det gjort om jag hade skällt eller straffat också. När barnet är i affekt är det inte möjligt att lyssna eller ta in några lärdomar i alla fall. Bättre att vänta till ett lugnare tillfälle.

        Förhoppningsvis kommer Herakles att lära sig bättre strategier för att hantera sin ilska när han blir äldre. Faktum är att han redan är mycket bättre på det. Nu för tiden är det sällan han blir fysisk. Men i dag blev det bara för mycket. Sedan måste jag själv bli bättre på att hjälpa Herakles ur dessa situationer och snabbare på att förebygga det låga blodsockret.

  2. Vi sade här hemma idag att det blir jullov för sonen med add och autism för 10 januari. Då trillar rutinerna på plats igen. Igenkänning i din text, men tack och lov slåss han inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: