Monthly Archives: februari 2017

Lågaffektivt bemötande & spelavstängning

Väldigt kortfattat kan man säga att Lågaffektivt bemötande (LAB) är bemötande som inte orsakar känslostormar eller förvärrar redan befintliga känslostormar.

Hur är ett bemötande som inte orsakar känslostormar då?

Det är olika. Det finns inte något recept som fungerar för precis alla. Bemötandet måste anpassas utifrån situation och de personer som är inblandade. Det som fungerar för en person fungerar inte för en annan. (Men som tur är finns det ändå vissa sätt att bemöta som fungerar för de flesta. Det finns också vissa sätt som fungerar för väldigt få.)

Hetsiga diskussioner på Facebook

Det är inte ovanligt att hetsiga diskussioner blossar upp på Facebook i grupper för Lågaffektivt bemötande (LAB). Någon har ett problem de behöver hjälp med. Tanken är ju att man i dessa grupper ska kunna få råd utifrån Lågaffektivt bemötande. Många olika människor med olika kunskaper, erfarenhet och förmågor försöker hjälpa till så gott de kan. En del som svarar är nya i gruppen och har ännu inte lärt sig vad LAB innebär, andra har missuppfattat hur det fungerar, några är mindre bra på att uttrycka sig i skrift, någon har missat vad det är för grupp man svarar i. Detta resulterar i att det kommer många svar som inte har med Lågaffektivt bemötande att göra.

När någon snällt försöker påpeka detta händer det att människor oförtjänt tar illa vid sig. Men ibland tycker jag att även de som verkligen är insatta i Lågaffektivt bemötande kan vara för snabba att döma. Allt är inte svart eller vitt. Situationer och människor är olika. Ett kort råd på bara några få rader berättar inte hela sanningen om hur personen som skrev tänkte. Dessutom kan det vara bättre att istället förklara sin syn på saken och komma med ett mer fungerande råd än att komma med pekpinnar.

Häromdagen blossade en diskussion upp på nytt. Råden som gavs var av blandad kvalitet; vissa lågaffektiva, vissa inte. Efteråt startades en ny tråd av en medlem som ondgjorde sig över alla råd som hen ansåg inte var lågaffektiva, däribland mitt råd. Jag kan förstå att det kan uppfattas så utifrån de få rader jag skrev, så jag kände att jag ville förklara mer hur jag hade tänkt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men insåg snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Istället skriver jag om det hela här.

Vad är lågaffektivt?

Problem: Ett barn har svårt att stänga av spel på plattan/datorn när föräldrarna tycker att det är dags.

Bemötande – förslag 1: Dra ut sladden till datorn (ett av alla råd som dök upp i tråden).

Är förslag 1 lågaffektivt bemötande?
Jag skulle vilja säga nej. Sannolikheten att detta bemötande orsakar en känslostorm är mycket stor. Men kanske finns det någon enstaka som det faktiskt fungerar på, vad vet jag. Men det är förmodligen ytterst få. Ändå var det faktiskt ganska många som föreslog detta bemötande.

Bemötande – förslag 2: Använd en app som stänger ner spelet när tiden är slut (mitt förslag).

Är förslag 2 lågaffektivt bemötande?
Ibland. Vid första anblicken kan man nog tycka att det inte är det. Men hemma hos oss skulle jag säga att det faktiskt är det. Det beror ju på hur man gör det hela. Det beror också på vad orsaken till problemet är och om detta bemötande löser dessa orsaker. Och framför allt beror det ju på om bemötandet orsakar en känslostorm eller inte.

Att hitta en lösning som fungerar för oss

Identifiera problemet

Grundproblem: Barnen stänger inte av plattan när föräldrarna ber om det.

Men är detta verkligen problemet? Det hela måste analyseras och brytas ner.

Föräldrarnas problem: Föräldrarna tvingas tjata. De blir arga. Det är svårare att få barnet att äta kall mat, vilket leder till mer osämja. Kvällens tidsplanering spricker.

Barnens problem: Föräldrarna tjatar. Man blir osams. När barnet kommer till bordet är maten kall och går inte att äta. Allt blir försenat. Sagostunden blir kortare.

Orsaker till problemen

  • Barnen har svårt att avsluta saker
  • Barnen har svårt att förstå konsekvenser
  • Barnen har dålig tidsuppfattning, och tycker inte att det känns som om hen fått spela så mycket som utlovats.
  • Barnen har svårt att bedöma vad man hinner göra på en viss tid.
  • Barnen behöver tydliga ramar
  • Föräldrarna har mycket att tänka på och glömmer ibland säga till i tillräckligt god tid.
  • Speltiden har varit lite flytande eftersom föräldrarna är dåliga på att ha maten klar vid precis samma tid varje kväll. Vad som gäller är otydligt.

Saker som underlättar

  • Under viss tidspress har barnen lättare att komma igång med saker.
  • Om föräldrarna har en exakt tid att förhålla sig till är det större chans att maten är klar då.
  • Om maten är färdig när det är dags att stänga av spelet lockar det mer att komma till bordet.
  • Tydliga regler är enklare för barnen att följa.
  • En del spel är mindre jobbiga att hitta avslut i.
  • Om speltiden är exakt lika lång varje gång kan barnen så småningom lära sig vad man hinner på den tiden.
  • Barnen litar på att plattans tidsinställning är exakt.

Förarbete

Vi föräldrar pratar med barnen om problemen så att de förstår vad det är vi försöker lösa. Vi berättar om vårt förslag som vi skulle vilja testa och får godkänt av barnen. Vi är tydliga med att detta är ett test. Fungerar det inte så får vi testa något annat. Barnen är med och diskuterar upplägget.

Förslag på lösning

En app (Kids place) installeras på barnen platta. Alla spel delas om i tre olika grupper:
I ”Spel 1” placeras spel som barnet har fri tillgång till (nästan i alla fall, inte nattetid). Det är spel som har ett pedagogsikt syfte och som barnen blir lugn av att använda. Där finns inte bara spel utan också nyttofunktioner så som kalender, väderapp, musikspelare o.s.v.

I ”Spel 2” placeras spel som är halvpedagogiska, men ändå lugna. Till dessa spel har barnen tillgång en timme varje dag, extra på helgerna samt vid behov (bilturer, väntrum, vid sjukdom o.s.v.). Dessa spel har barnen lättare att stänga av.

I ”Spel 3” placeras spel som vi inte tycker har något pedagogiskt värde och som får barnen i högvarv. Det är många snabba spel, med korta banor. Det är spel som är svåra att stänga av. Dessa spel är barnen mest sugen på att spela, men vi har märkt att spelen i de andra två grupperna också är roliga för barnen om de väl börjar spela dem. ”Spel 3” får barnen tillgång till en halvtimme om dagen och mer vid speciella tillfällen (bra att ha som muta/lockelse).

Speltiderna på vardagar ser ut som följer:
Hela dagen – Spel 1
Kl 17:30 – 18:30 Spel 2
Kl 17:30 – 18:00 Spel 3

Föräldrarnas ansvar: Att påminna en stund innan spelen stängs av. Att ha maten klar till 18:30.

Är detta för hårt?

Ja, för en del. Det finns många som tycker att fri tillgång till spel är det bästa för barnen. Och det kan det vara också – för barn som kan hantera det.

Fri tillgång fungerar inte för mina barn, särskilt inte för Platon. Platon har extremt svårt att släppa ett spel. Om man inte har koll tror jag att det skulle kunna finnas risk för ett framtida spelberoende. Om han fick fri tillgång skulle han inte göra något annat. Det vore synd för han har så många andra intressen. Intressen som är utvecklande och som ger Platon återhämtning, t.ex. Lego, brädspel, läsa m.m. Men av att spela på plattan blir han oftast uppvarvad.

Vad blev resultatet av försöket?

För att detta ska fungera har vi fått revidera vilka spel som hör till vilken grupp några gånger, men annars har det fungerat utmärkt! Strategin har inte orsakat känslostormar en enda gång. Vi har inte blivit osams. Det är inget tjat. Detta kommer vi fortsätta med!

I början var vi föräldrar noga med att påminna flera gånger innan tiden skulle ta slut. Men nu behövs det inte ens. Barnen tycker bara att vi stör då. Och det är ju tur, för den här strategin löste ju inte föräldrarnas svårighet med att komma ihåg att påminna i tid… Däremot har föräldrarna blivit bättre på att ha maten klar i tid. Skulle de misslyckas med detta någon gång spelar barnen på ”Spel 1” så länge…

Tidigare var det ofta tjat från barnen om att få sätta sig och spela direkt de kom hem. Men nu bygger de med Lego, Playmobil eller ritar istället. De vet att det inte går att starta spelen i förtid. Är de väldigt trötta sätter de sig och lyssnar på musik på platan fram till speltiden. Det ger mer återhämtning än att spela för dem.

Barnen väljer oftast att spela något från ”Spel 3” först. Gärna Geometry dash. Men allt oftare väljer de även andra spel; spel från grupp 1 och 2 som de aldrig tidigare har gett chansen. De är numera lugnare när de kommer till matbordet eftersom det sista de spelade inte varvade upp dem. Barnen har också blivit bättre på att hitta lämpliga avslut och sparar spelen i tid.

Är detta en universallösning?

Nej. Detta skulle inte fungera för alla eller i alla situationer. Det beror ju på orsakerna till problemet, hur problemet ser ut och vilka som är inblandade. Det skulle nog t.ex. vara svårt att begränsa spelandet så hårt för någon som tidigare haft friare tyglar.

Det skulle inte heller fungera för alla sorters spel. Platon spelar Mine Craft ibland. Då räcker inte en halvtimme. Dessutom kan man tappa mycket om man inte hinner spara. Så när han spelar det kör vi med andra strategier. I en del spel är det långt emellan ställena att spara på. Då går det inte att stänga av en exakt tid.

Och skulle man spela online med andra måste man anpassa sig efter de andra spelarna, annars förstör man och kanske inte får vara med längre. Då kan det också bli svårt att köra denna strategi.

Det finns helt enkelt inte en lösning som passar alla. Det kan också finnas flera lösningar som fungerar. I tråden jag skrev om ovan fanns flera andra förslag som kanske passar andra bättre. Jag rekommenderar verkligen att bolla sina problem i en FB-grupp om Lågaffektivt bemötande (även om det kan bli hetsiga diskussioner). Man kan få många nya infallsvinklar. Kanske hittar du någon som passar just dig och din familj om inte vår metod är något för er.

Annonser
Categories: Föräldraskap, Vardag | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Det finns en smurf i oss alla – acceptans och energibalans

1958_smurfs_no_colorDet är något speciellt med smurfar. Jag har alltid älskat dem. Trots att de alla är väldigt lika har de alla sin egen personlighet. Precis som vi människor. Alla smurfar är accepterade för dem de är, t.o.m. Buttersmurfen och Glasögonsmurfen. Så är det tyvärr inte hos oss människor.

Vi borde ta lärdom av smurfarna

I sången ”Det finns en smurf i oss alla” finns några tänkvärda textrader:

”Det finns en smurf i oss alla, i både trista och balla.”

”Det finns smurfer som är rädda, det finns en som är kokett.
Fast de är så lika klädda, har varje smurf sitt eget sätt.”

”Ja, smurfer liknar oss till sinnet, de gör fel varenda dag.
Men de vill så väl längst inne. Ja, precis som du och jag.”

 

Smurfarnas betydelse i mitt liv

Mina gummi-smurfar bodde hemma hos min pappa. Där bodde jag varannan helg när jag var liten. Där brukade jag ordna smurfpartaj med mitt lördagsgodis medan jag lyssnade på smurfsånger. Jag lekte med dem överallt; i badkaret, i mitt dockskåp och framförallt i det fantastiska slott som pappa byggde åt dem.

Några dagar innan jag skulle fylla 18 år dog min pappa. När vi rensade ut hans lägenhet hittade jag många av mina smurfar igen. Det var svårt att skiljas från dem trots att det var längesedan jag slutat leka med dem. Så jag beslutade mig för att behålla dem och istället börja samla på dem. Jag letade efter fler på loppisar och Nostalgimässor och antecknade noga vilka jag hade och vilka jag saknade. Jag införskaffade t.o.m. en bok med alla som kommit ut. Tillslut hade jag över 350 st. Men sedan kom första barnet. Vi flyttade och vitrinskåpet där smurfarna haft sin plats behövdes till annat.

Men jag har fortfarande kvar dem alla i en stor låda. Jag hoppas att jag någon dag ska kunna ställa upp dem synligt igen. Och är jag på loppis håller jag fortfarande ögonen öppna efter smurfar jag saknar. Maken vet att jag älskar smurfar, så det händer då och då att jag får en smurf i present.

När jag skaffade en ny mobiltelefon för ett tag sedan, skaffade jag också ett mobilspel med smurftema (The Smurfs Epic Run). Jag tror ingen som känner mig väl blir förvånad över detta. Jag har blivit fast i spelet och spelar en liten stund nästan varje dag. Mina barn gillar att vara med och titta på när jag spelar.

Smurfpedagogik

Trots att spelet egentligen bara är menat som underhållning finns det faktiskt saker man kan lära sig av det. Bl.a. går spelet ut på att samla smurfpengar som man sedan kan växla mot nya smurfar, objekt m.m. Jag brukar diskutera med barnen om vad vi ska göra med smurfpengarna. Ska vi köpa en billig smurf så fort vi har råd, eller ska vi vänta tills vi sparat ihop mer pengar och köpa en bättre smurf? Jag ser direkt kopplingar till hur Platon hanterar sin veckopeng.

Tala barnens språk

Men den största nyttan av smurfspelet har vi haft när vi pratat om energiförbrukning i vardagen. Barnen såg snabbt kopplingen mellan smurfarna i spelet och sin egen vardag. Barnen har visserligen hängt med på Stressbägarmodellen (se tidigare inlägg) också, men att jämföra livet med ett spel var något de kunde relatera till på ett helt annat sätt. Jag tror att det kan vara så för många barn, även om det kanske inte är just smurfspelet som passar bäst för alla.

Förenklad sammanfattning av smurfspelet

Det gäller att klara så många banor som möjligt. Man kan välja att spela med olika smurfar. De är alla bra på olika saker. För att få spela en bana måste man betala med energiblixtar. Banorna kostar olika många blixtar. När blixtarna är slut kan man inte spela mer. Då får man vänta. Under tiden man väntar får man tillbaka blixtar. Men det finns föremål man kan få som gör att det inte går åt lika många blixtar. Man kan också ha med sig en följeslagare som hjälper till på vägen så att det blir enklare att klara banorna. Det finns också magiska drycker som kan underlätta.

Smurfspelet översatt till vår vardag

Varje bana motsvarar ett moment under dagen, t.ex. en lektion i skolan, en fritidsaktivitet eller en stunds vila. Alla moment kostar olika mycket energi. När energin är slut klarar man inte fler moment. Men om man vilar får man tillbaka energi.

skoldagen

NT-smurfen (Den Neurotypiska smurfen) har 25 energiblixtar när hen är helt utvilad måndag morgon. Under varje lektion går det åt energi, på några bara lite energi och på några mer. På lunchen och på rasterna återhämtar sig NT-smurfen och får tillbaka en del energi. När skoldagen är slut har NT-smurfen ändå kvar ganska mycket energi.

Autism-smurfen har bara 20 energiblixtar när hen är helt utvilad. Oftast går det åt mer energi för Autism-smurfen under lektionerna i skolan än för NT-smurfen. (Men på någon enstaka lektion går det faktiskt åt mindre.) Under lunch och raster är det meningen att man ska få tillbaka energi, men Autism-smurfen förlorar energi även då. När en typisk skoldag är slut har Autism-smurfen inte mycket energi kvar.

efter-skoldagen

 
När NT-smurfen kommer hem från skolan har hen ganska mycket energi kvar. Det räcker både till fritidsaktiviteter och till att träffa kompisar. NT-smurfen får t.o.m. tillbaka energi av att umgås med kompisar. Dessutom räcker det till att göra läxan. När det är natt får NT-smurfen tillbaka all energi och har 25 st igen när det är dags för nästa dag.

Autism-smurfen måste hushålla med sin energi på eftermiddagen så att det räcker till att göra läxorna.  Att träffa kompisar har hen inte råd med eftersom Autism-smurfen förlorar energi av det. Istället måste Autism-smurfen välja en aktivitet som ger tillbaka lite energi. När kvällen är slut har Autism-smurfen nästan ingen energi kvar. Dessutom sover hen dåligt. Så Autism-smurfen får inte tillbaka riktigt all energi under natten, bara 18 st.

Det betyder att på tisdagen har Autism-smurfen ännu mindre energi kvar när skoldagen är slut. Då räcker det inte till att göra läxorna. Och på onsdagen räcker energin inte ens till hela skoldagen…

anpassad-skoldag

 
MEN om Autism-smurfen får något hjälpmedel som sparar energi går det inte åt lika mycket energi på lektionerna. Om Autism-smurfen också får en följeslagare, d.v.s. en resurs eller en lärare som hjälper Autism-smurfen med det som tar extra mycket energi och dessutom anpassad lunch, finns det kanske energi kvar när skoldagen är slut så att även Autism-smurfen kan göra någon fritidsaktivitet. Åtminstone i början av veckan…

Game of life

Spelmodellen passar extra bra just i vår familj. Hela familjen gillar de flesta typer av spel, särskilt brädspel. Det är ett ypperligt sätt att umgås. Barnen har spelat spel sedan de var väldigt små. Man får träning i massor av saker; turtagning, uthållighet, koncentrationsförmåga, läsning, strategiskt tänkande o.s.v.

Båda barnen uppfinner gärna egna spel med regler. Spelplanerna har bl.a. utgjorts av andra brädspel, lego eller egenritade bilder. Herakles använder t.o.m. verkligheten som spelplan ibland. Då är vi själva ”spelpluttar” som flyttar runt enligt bestämda regler.

Men ibland tar spelen över verkligheten. Då kan det hända att han bara måste spela färdigt en bana innan vi kan borsta tänderna. Det finns säkert många barn som säger så. Men när Herakles säger det menar han inte en bana i ett TV-spel eller på plattan. Han menar en bana i verkligheten. Det kan t.ex. vara att han bara måste studsa färdigt i soffan. Så att Herakles kunde relatera till smurfarna i spelet så snabbt kanske inte var så konstigt. Han är ju själv en del av Livets spel.

Det var allt för denna gång. Nu går jag och dricker ett glas hallonsaft!

Categories: Fritid, Kommunikation, Specialintressen, Stress & energibalans, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , , , , | 1 kommentar

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: