En vardagslunch i NPF-familjen

Jag sitter vid datorn och funderar. Arkimedes knappar på sitt tangentbord i bakgrunden.

– Jag kanske skulle värma maten om jag ska hinna, säger han.

– Ja, det är nog bäst, säger jag.

Strax därefter hör jag det surrande, jobbiga ljudet från mikron sätta i gång. Mikrons ljud ger mig huvudvärk. Den piper nästan samtidigt som larmet på min telefon ljuder. Larmet talar om att jag borde ta påfyllnadsdosen av min adhd-medicin. Fast jag tog ingen medicin i morse, så det är bara att stänga av larmet den här gången. Jag suckar inombords när jag tänker på att jag nog borde tagit medicinen ändå idag. Men jag är rädd när jag tar den; rädd för den brännande smärtan som ibland uppstår i gommen, rädd för muntorrheten, rädd för illamåendet och kväljningarna jag får av maten. Rädd för ytterligare en sömnlös natt. Men i morgon måste jag ta den om det ska bli något skrivet. Den gör ju ändå stor skillnad.

Återigen piper mikron. Arkimedes tar ut maten och sätter in nästa låda. Det slamrar när han rör runt i maten med gaffeln. Varje litet ljud skär i mina öron. Jag börjar känna en svag lukt av mat spridas in i kontoret, men jag känner inte minsta matlust.

– Nu är din mat färdig, den står på bordet, ropar han till mig, medan han sätter in sin låda igen.

Surrrrrrrr. Piiiip!!!

Mikron blir äntligen tyst. Men fläkten i datorn brusar. Jag skriver färdigt meningen jag håller på med och går sedan ut i köket. Arkimedes har redan börjat äta. Han är van vid att det kan ta en stund för mig att avsluta.

Min glaslåda står på ett grytunderlägg på bordet. Långkoket från i går ser inte alls lika aptitligt ut nu som då. Jag tänker att det kanske går att piffa upp med lite färsk koriander. Det står en kruka i köksfönstret. Bladen slokar. En del har vissnat och skrumpnat ihop. Plötsligt letar sig en liten strimma sol fram och skiner på mig genom köksfönstret. Den värmer för ett kort ögonblick innan den går i moln igen. Jag hittar några få blad som fortfarande är någorlunda gröna som jag toppar resterna med.

– Det smakar inte lika mycket som igår, säger Arkimedes.

Doften är också svagare, tänker jag.

I går var hela köket fyllt med dofter av rödvin, kakao och chili; dofter från underbara upplevelser och resor i ungdomen. Jag funderar en stund på hur besviken jag kände mig i går, när Platon, stora sonen, bara petade i maten. Trots att jag lagt så mycket tid, kärlek och minnen i grytan. Men vi glömmer ofta bort att även han kan ha svårt att äta.

Arkimedes avbryter mina tankar och tar mig tillbaka till nuet. Ett nu som känns tungt. I går var en bättre dag. Gråheten tynger på axlarna i dag. Suset i öronen gör det svårt att lyssna och ta in det han säger.

– Det är så stressande när det blir så här. Jag vill helst bara gå och lägga mig och dra täcket över huvudet, säger han dystert. Det är så svårt att koncentrera mig på jobbet.

Jag har svårt att tänka över huvudtaget. Jag är liksom alldeles tom inuti.  

– Taxin sa annars att det hade fungerat bra denna termin, när jag ringde och bokade av. De hoppades att Herakles skulle trivas i skolan. Men det är klart att de tänker så. De tjänar ju massor på hans taxiåkande, säger han medan han spolar av sin matlåda och ställer den i den överfulla diskhon.

– Du kan ta min med, säger jag.

– Är du klar? säger Arkimedes frågande och tittar på riskornen och morötterna som bildar en sörja i glasformens botten.

Jag nickar. Det går verkligen inte att peta i mig det sista. Jag får kväljningar bara av tanken på en enda tugga till, trots att jag inte tagit någon medicin idag.

– Vill du också ha? undrar Arkimedes samtidigt som han tar fram två chokladbitar ur skafferiet.

 – Att tröstäta är precis vad jag behöver nu, svarar jag medan jag vecklar upp det prassliga silverpapperet och räcker det till honom.

Han tar snabbt hand om det och slänger det i sopsorteringen så att inte barnen ska råka se att vi ätit godis, fast det inte är lördag.

– Herakles ville väl inte vara med på gympan, så han har nog suttit länge och gjort ingenting nu. Till skillnad mot i förmiddags och resten av dagen, säger Arkimedes ironiskt och suckar. Det är väl bäst att jag åker nu. Kan jag få en kram?

– Om du kan stå ut med min sura lukt, svarar jag, och tänker på hur svetten började rinna när det första sms:et kom i morse.

– Kramen är för min skull, så det gör ingenting, säger Arkimedes och tar mig i sin stora, varma famn.

Vi suckar samtidigt djupt och så släpper han taget. Han skyndar ut genom dörren. Jag hör strax hur bildörren smäller igen och hur bilen kör iväg i gruset.

Nähä. Om jag skulle ta och skriva lite till, tänker jag, samtidigt som jag känner ett tryck över bröstet.

Några timmar senare kommer kallelsen till krismötet.

Annons
Kategorier: Vardag | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: