Konflikter

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Annonser
Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: