Min diagnos

Att tala öppet om min diagnos

Trots att jag både föreläser och bloggar om autism är jag inte alltid öppen med min diagnos. Alla jag känner vet inte om att jag har Aspergers syndrom. Ibland är det små saker människor säger som gör att jag drar mig för att berätta. Ibland känner jag att det helt enkelt inte är nödvändigt i sammanhanget, lika lite som att man behöver berätta om sina matallergier för andra om man inte ska äta tillsammans. Men ibland beror det på att jag har hört historier om andras erfarenheter efter att deras autism-diagnos har kommit ut: folk har förlorat sina arbeten, blivit ifrågasatta som föräldrar, blivit misstrodda inom sjukvården och blivit anklagade för att hitta på eller överdriva.

Det är inte samma sak att berätta för någon att man har en allergi som att berätta att man har autism. Men borde det inte vara det? Autism är ju inget vi har valt och det är heller ingenting att skämmas för.

Människor har i alla tider ifrågasatt det man inte kan se. Fördomar mot det man inte förstår frodas ständigt. Så kanske är det dags att vi visar oss och att berättar att vi finns. Vi måste våga dela med oss av våra erfarenheter till de som inte förstår för att få en förändring.

Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp i en värld där det inte är accepterat att vara annorlunda. Jag vill inte att de ska skämmas för att de har autism. Jag vill att de alltid ska kunna vara sig själva och stå för det.

Så nu har jag bestämt mig för att tala öppet om min diagnos. Jag börjar med att berätta för alla Facebook-vänner att jag har en autism-diagnos. Gör det du också! Tillsammans kan vi skapa medvetenhet och acceptans. Tillsammans kan vi skapa förändring!

Annonser
Categories: Fördomar, Min diagnos | Etiketter: , | 4 kommentarer

Vägen till min diagnos

Redan när jag var liten misstänkte min mamma att jag var annorlunda. Då fanns inte aspergerdiagnosen så jag utreddes för MBD (minimal brain dysfunction). Detta kunde inte bekräftas men heller inte helt uteslutas.

Åren gick och ingen pratade om detta. Själv kände jag mig annorlunda hela tiden och kände att jag inte riktigt passade in någonstans.

Så småningom fick vi storebror och 4 år senare lillebror. Storebror utmärkte sig bl.a. genom mycket utbrott, men det kunde lätt skyllas på att han nyss fått en lillebror. Fast egentligen var det ju inte ett nytt fenomen. Då råkade jag stöta på något som kallades för ”spirited children”. Det passade perfekt in på storebror. Det handlar om barn som liksom är mer av allting utan att ha någon diagnos.

Länge trodde vi att det var det som storebrors problem handlade om. Men en dag läste jag en tidningsartikel om vuxen-Adhd. Jag blev nyfiken och gick in på nätet för att läsa mer. På samma sida stod det också om Aspergers syndrom. Jag tyckte att det stämde överens en hel del med storebror, så jag surfade vidare.

Tillslut hamnade jag på etAnnorlunda på insidant forum för personer med Aspergers syndrom. Och tänk, där kände jag tillslut att jag passade in.

Men att söka utredning för mig själv just då var det inte tal om. I den lokala tidningen stod det att kön för att utreda vuxna var 4 år. Man skulle inte ens få ställa sig på kö längre.

Istället gick vi vidare med storebror. Det tog sin tid det med, men hans resa berättar jag mer om en annan gång.

När detta pågick inträffade en massa jobbiga saker i mitt liv. Jag mådde väldigt dåligt och började gå hos en kurator. Där pratade jag om mina misstankar. Hon berättade att kön för att utreda vuxna inte alls var så lång längre. Jag fyllde i ett antal frågor som skickades till de som utredde. Jag blev kallad på ett första möte där det fastställdes att jag skulle utredas.

Eftersom storebrors utredning var beräknad att börja i februari skulle jag prioriteras så att min utredning var klar innan dess (detta var i november 2011). Men så blev det inte. Både min och storebrors utredning sköts upp. Han blev klar med sin i juni 2012. Men min hade ännu inte påbörjats. Det gjordes omorganiseringar och reglerna ändrades så jag fick inte längre prioriteras för att jag hade barn med diagnos. Ingen kunde säga när det skulle bli av, men snart. Tiden gick. Inget hände. Jag hörde av mig till en annan kommun i samma landsting,  men de tyckte att de hade för lång kö för att jag skulle få utredas där istället.  Där kunde det ta upp emot 6 månader. Men jag hade ju redan stått på kö i nästan ett år!

Tiden gick och tillslut tog jag mod till mig och ringde upp de som hade träffat mig på det där första mötet. De hade inte längre hand om mig och kunde inte svara på när det skulle bli av,  bara att det skulle bli snart. Det trodde jag inte på längre men dagen efter kom faktiskt en kallelse till ett första möte.

Under våren 2013 utreddes jag tillslut och i maj fick jag diagnosen Aspergers syndrom. (Mer om utredningen kommer senare)

Categories: Min diagnos | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: