Relationer

Vett och etikett, social kompetens och autism

minuet-graphicsfairy009smdkNär man har autism är det vanligt att man har svårt med social interaktion. Och även om man faktiskt lyckas i samspelet med andra ibland tar det oerhört mycket energi. Så är det även för mig och många andra, även om man är vuxen och relativt högfungerande.

För en låt på temat- lyssna gärna på ”Social analfabet” med Ola Aurell på YouTube.

Ibland önskar jag att jag hade en liten Magdalena Ribbing i miniatyr som kan sitta på min axel och viska i mitt öra hur jag borde bete mig. Jag behöver någon som kan svara på mina frågor och funderingar på vad jag ska säga och hur jag ska agera i sociala situationer.

Alla de där reglerna som inte står någonstans, men som alla andra verkar fatta ändå – hur lär man sig dem egentligen? Hur vet man vad som gäller?

Hur vet man om någon vill bli ens vän? Eller om någon vill mer än så? Hur vet man om man är en nära vän, vän eller bekant? Finns det fler kategorier? Hur ofta bör man ha träffas för att höra till en viss kategori? Eller har det att göra med vad man pratar om när man ses? Eller om man varit hemma hos varandra? Eller om man träffats utanför skola/arbetet/föreningen eller på tu man hand? Eller beror det på något annat?

Vad gäller för varje kategori? Hur ofta ska man höra av sig? Vad kan man prata om? Vad kan man hitta på? Hur ärlig ska man vara? Hur vet man om personer menar det de säger eller bara försöker vara artiga? Är det ok att rätta folk? I vilken kategori ska man vara för att kunna be om hjälp med något? Beror det på vad det är för typ av hjälp? Måste man själv erbjuda sig hjälp med t.ex. blomvattning, flyttstädning o.s.v. eller frågar folk själva? Beror det på hur nära vän man är?

På hur långt avstånd är det ok/måste man stanna för att hälsa på någon som man möter när man är och handlar? Om det är för långt avstånd för att prata, ska man vinka eller nicka till personen? Ska man hälsa varje gång om man stöter på varandra samma dag eller bara typ tre gånger? Hur nära vänner ska man vara för att stanna och prata? Vad ska man prata om? Hur länge ska man stanna och prata? Hur ser man om någon inte har tid att stanna och prata eller inte vill?

När man är bortbjuden, när ska man komma? Exakt klockslag eller en stund innan/efter? Hur långt är en stund? Kan det variera beroende på vad det är för tillställning? Hur sen ska man vara för att höra av sig och tala om att man är sen? Och när ska man gå hem? Är det när den första personen går eller när minst hälften har gått? Eller är det senast vid ett visst klockslag? Kan det variera beroende på tillställning, dag och vem det är man besöker?

Vad ska man ha på sig när man är bortbjuden? Vad ska man prata om? Vad är ok att skämta om? Behöver man gå runt och hälsa på alla som är där när man kommer? När ska man ta i hand/kramas/ kindpussas/bara säga hej o.s.v.? Ska man hälsa på de som kommer senare? Beror det på vad det är för typ av tillställning eller på hur många det är som är där? Eller på hur nära vän man är med den som bjudit dit mig?

Behöver man ha med sig en present när man hälsar på hemma hos någon? Ungefär vad ska den kosta? Ska man fortsätta med det för alltid eller bara tills man känner varandra tillräckligt väl? Och hur vet man när det inträffar? Är det efter ett visst antal gånger? Gäller samma sak för att ”tacka för senast”? Hur gör man det? Via mail, brev/vykort, i telefon eller kan man bara säga det när man ses nästa gång? Måste man hålla på med det fast man känner varandra väl? Hur väl i så fall?

Hur nära vänner ska man vara för att uppvakta på födelsedagar( irl – inte på Facebook)? Ge present? Hur dyr ska presenten vara? Hur vet man om man är medräknad om någon skriver på Facebook att de har fest/öppet hus/drop in? Hur nära vän ska man vara då?

Hur gör man om man vill ha hjälp i en affär? Måste man ställa sig i kö för en kort fråga eller kan man ställa den snabbt även om personalen håller på med någon annan? Om det inte verkar vara kösystem för att fråga saker, hur gör man för att väcka uppmärksamhet hos personalen?

Vad gäller med Facebook, sms, chat, blogg och mail? Hur snabbt ska man svara? Bör man ge respons på allt man får så att avsändaren vet att man har sett det? Gäller det även om det inte var något intressant? Bör man ge respons på alla Facebook-inlägg en vän har gjort? Eller gäller det bara en viss kategori av vän? Eller behöver man inte det? Om någon skrivit något särskilt sorgligt eller lyckligt på Facebook och har fått massor av kommentarer behöver jag också göra det eller räcker det med ”tumme upp”/ledsen gubbe? Eller behöver jag inte reagera alls? Vad kommer personen som skrivit inlägget tänka om mig om jag inte kommenterar/reagerar? Är det ok att skriva exakt som någon annan gjort eller måste jag formulera min kommentar på ett nytt sätt? Hur gör man på telefonen då det inte går att välja något annat än ”tumme upp” om det är något negativt som skrivits? Ska man ändå välja ”tumme upp” för att det var bra formulerat?

Hur påbörjar man samtal på bästa sätt? Hur avslutar man samtal? Hur vet man när någon annan vill avsluta ett samtal? Hur avslutar man ett blogg-inlägg på bästa sätt så att det inte blir så abrupt?

Annonser
Categories: Relationer, Social interaktion | Etiketter: , , | 1 kommentar

Kontakt mellan skola och hem

Vintage-Letter-Writing-Image-GraphicsFairyAtt hålla regelbunden kontakt mellan hem och skola är viktigt, särskilt ang. barn med autism eller andra neuropsykiatriska svårigheter. När svårigheter uppstår, när barnet är extra trött eller stressat eller om barnet fått ett sammanbrott är det nödvändigt att samarbeta för att hitta orsaken. Att föräldrar och skola jobbar tillsammans på lösningar och tänker på samma sätt kring barnet ökar chansen att åtgärder och särskilt stöd fungerar. Därför är det bra att ha möten kring dessa barn lite oftare än vad det vanligtvis behövs. Men också den dagliga kontakten är mycket viktig.

 

Det är långt ifrån alla skolor/lärare som förstår vikten av daglig kontakt.

Tyvärr hör mina barns lärare till dem. Jag tror att Herakles lärare endast skriver därför att det bestämdes på ett möte då rektorn var närvarande. Hon skriver inte varje dag. Och när hon skriver är det max 2 meningar: typ ”Dagen har varit bra. Han åt makaroner”. Bättre än inget…

Platons lärare skrev ganska mycket förr, men det blev kortare och kortare och nu har hon inte skrivit något över huvud taget det senaste året. Det är som om hon tror att Platon plötsligt blivit av med sin autism och nu kan berätta allt själv. Men å andra sidan har ju skolan tagit bort allt annat stöd för honom också…

Anledningen till att lärare inte håller daglig kontakt vara flera olika saker:

En del lärare har inte förstått att även de själva faktiskt kan ha nytta av en kontaktbok. Det är inte endast föräldrarna som har glädje av den. Föräldrarna kan hjälpa till att hitta orsaker till problem, de kan förvarna om dagsformen och de kan ge information.

En del lärare tycker att det tar för mycket tid. Men egentligen kan en kontaktbok spara tid genom att föräldrar och lärare kan hjälpas åt att ge förklaringar till saker som har inträffat och kan ge förförståelse kring barnets beteende och dagliga mående, vilket kan minska risken för konflikter.

Det finns faktiskt skolor där alla elever har kontakt bok, skolor med stora klasser, skolor där det går många ”helt vanliga” barn utan några större svårigheter. Ändå tar lärarna sig tid att skriva för varje elev.

En del lärare förstår inte vidden av kommunikationssvårigheter hos barn med autism. Det är ganska vanligt att detta inte märks på barnet i skolmiljön.

 

Varför behövs kontaktbok och liknande?

Barn med autism har svårt med kommunikation. En del har svårt att uttrycka sig eller formulera sig så att andra förstår. En del har svårt att förstå vad som är viktigt att förmedla. En del barn har svårt att förstå att föräldrarna är intresserade av vad de gör i skolan och förstår inte syftet med att berätta. Andra förstår inte ens att föräldrarna inte redan vet allt som skett under dagen.

Men det finns också många barn med autism som har förbrukat för mycket energi under skoldagen för att orka berätta när man kommit hem.

Många har svårt att svara på generella eller öppna frågor. Det kan bero på att barnet inte riktigt förstått frågan. Det kan också bero på att barnet inte förstår vad det är vi egentligen vill veta. Är det precis allt som hänt? Eller bara en del? Är det om lektionerna eller rasterna? Eller hur många gånger man varit på toa?

Om man t.ex. ställer frågan ”Hur har det varit i skolan?” är det väldigt stor chans att man får ett av de tre nedanstående svaren i olika varianter:

  1. ”Jag vet inte.”
  2. ”Jag kommer inte ihåg”
  3. ”Jag vill/kan/orkar inte prata”

Men om föräldern fått ledtrådar om vad som hänt under dagen är det mycket enklare att ställa mer specifika frågor. Då är chansen att man får ett mer givande svar större. Chansen att barnet ska orka berätta ökar också.

 

Vad kan förmedlas via kontaktbok eller likande?

Påminnelser

Barn med autism/NPF har ofta svårt att komma ihåg saker, t.ex. läxor, provdatum, information till föräldrar, tandläkartider o.s.v. Att läraren kan informera och påminna underlättar mycket för föräldrarna. Och även ganska stora barn kan behöva påminnelser från sin lärare för att inte glömma bort en läkartid.

Saker som inträffat

Barn med autism kan behöva mer tid att processa saker som sägs eller händer. De kanske inte är redo att reda ut saker som inträffat på en gång utan behöver tid på sig för att fundera och smälta upplevelsen. Om en konflikt t.ex. inträffat i skolan kan det hända att barnet inte riktigt bearbetat händelsen eller förstått allas sidor trots att läraren tror att situationen är utredd. Då kan föräldrarna behöva reda upp situationen m.h.a. den information läraren kan ge. Många gånger är föräldrarna bättre än skolan på att tolka och förstå sitt barn och veta hur man ska bära sig åt för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Det kan vara så att barnet inte uttrycker sin sanna åsikt/version i skolan. Platon har berättat för mig att han inte brukar säga som det är i skolan. Om läraren frågar något svarar han antingen något kort och enkelt eller så svarar han så som han tror att läraren vill att han ska svara. Det har hänt många gånger att vi har fått en helt annan version än hans lärare.

Mat

Att få information om vad barnet har ätit och hur mycket är viktigt i många autism/NPF-familjer. Många barn har stora svårigheter med mat och äter väldigt begränsat. Dessutom är dessa barn ofta mer påverkade av lågt blodsocker än andra barn och har svårt att få energin att räcka hela skoldagen. Föräldrarna behöver veta hur det går i skolan för att kunna kompensera med mat som fungerar hemma, veta om man ska skicka med något ätbart till skolan eller kunna prata med kocken i skolan om ev. specialkost.

Herakles kan dessutom få migränanfall om han inte ätit tillräckligt. Hemma behöver vi veta om vi ska insistera på det där extra mellanmålet när han kommer hem eller om vi kan låta honom varva ner i fred med sitt lego.

Har barnet dessutom ADHD-medicinering påverkas ofta matlusten. Då behöver föräldrarna veta hur matintaget under skoldagen ser ut för att kunna diskutera ev. medicinförändringar med en läkare.

I vår familj är det viktigt att det inte serveras samma mat som i skolan. Skulle vi ha potatis på kvällen och det råkade vara potatis till lunch i skolan samma dag äter inte barnen på kvällen. Dessvärre kan de oftast inte svara på vad de fått i skolan. Matsedeln som delas ut stämmer inte alltid och dessutom gäller den oftast inte mina barn eftersom de får specialkost.

Info om barnets dagsform

För skolan kan det vara viktigt att t.ex. få veta om barnet sovit dåligt eller inte fått i sig tillräckligt med frukost. Då kan läraren anpassa kraven utifrån dagsformen.

Även föräldrar behöver veta hur deras barn har mått under dagen; har barnet varit extra trött, haft sammanbrott, klagat på huvudvärk eller magont, verkat frånvarande, ticsat mer än vanligt? Då kan föräldrarna anpassa sitt bemötande när barnet kommer hem och även anpassa sina krav. Äter barnet någon typ av medicin behöver föräldrarna veta ifall det är några biverkningar.

Förändringar/nyheter/saker som är annorlunda

Annorlunda dagar är ofta jobbiga för barn med autism. Det samma gäller förändringar. Det påverkar barnets energi/stressnivåer. Det kan också få konsekvenser på barnets beteende. Kanske vill barnet inte längre gå till skolan? Eller kanske inte längre vill gå ut på rast eller ha en viss lektion? Kanske barnet sover sämre, äter sämre, väter sängen, är orolig och extra trött? Om föräldrarna känner till det som är annorlunda är det enklare att reda i varför barnet beter sig annorlunda. De kan i sin tur förmedla info om detta tillbaka till skolan.

Skolan har också nytta av att känna förändringar hemma. Detta påverkar ju även barnets beteende i skolan.

Vad man har gjort i skolan/hemma

Relationer mellan vuxna och barn blir starkare av att den vuxne visar intresse för barnet. Om man känner till vad barnet tycker om och ogillar och vad barnet är intresserad av kan man få bättre kontakt. Det är viktigt för både föräldrar och lärare. Både undervisningen och föräldraskapet blir bättre om man tar hänsyn till detta. Men eftersom barn med autism har kommunikationssvårigheter kan både lärare och föräldrar behöva ledtrådar för att kunna visa intresse och ställa frågor.

Det kan också vara bra att få kunskap om vad barnet varit med om för att ev. följa upp ett nytt intresse, nya kunskaper och förmågor och för att kunna reda i ev. förändrat beteende.

Eftersom många barn har svårt med relationer till jämnåriga är det extra viktigt att ha goda relationer till vuxna omkring sig. Detta innebär att man även behöver ha lite extra koll på vad barnet har för sig på rasterna; om barnet är ensamt, är retad eller deltar i lekar med andra. Goda relationer gör att man blir mindre stresskänslig. Det gör också att man känner sig trygg och vågar be om hjälp vid behov.

Positiva händelser och utveckling

Tyvärr är många barn med autism med om många misslyckanden i sitt liv. Så kan det även kännas för föräldrar till barn med autism. Man blir ständigt ifrågasatt, man måste om och om igen beskriva det som är jobbigt och det man inte klarar av för att få någon hjälp och man blir ständigt påmind om barnets svårigheter. Tyvärr handlar många av skolans kontakter med hemmet just om detta. Men i allt mörker finns också ljus. Man måste också uppmärksamma det som är positivt och det som faktiskt fungerar.

Barn med autism utvecklas annorlunda än andra barn. Inte sällan långsammare. Nya saker som barnet har lärt sig eller vågat prova kan ge stor glädje i familjen. Saker som kan kännas som myrsteg eller obetydliga i en ”vanlig” familj kan kännas som jättekliv i en autism-familj.

 

Kontakt på olika sätt

Kontakten mellan skolan och hemmet kan se ut på olika sätt; det kan vara olika frekvens och via olika medier. Vanligt är att läraren skickar ut ett veckobrev t.ex. via e-mail eller pappersbrev till alla familjer i klassen och berättar om veckan i stora drag och ger viss information. En del lärare bloggar eller skriver på Facebook regelbundet om vad klassen gör och delar bilder. Ibland är det eleverna själva som skriver och ritar om vad de varit med om i skolan.

För mer specificerad information kring varje elev kan läraren t.ex. skriva kontaktbok som skickas fram och tillbaka mellan hemmet och skolan. Andra lärare kommunicerar muntligt med föräldrarna, mailar eller skickar sms. Ofta sker det varje dag, men för en del räcker det med en gång i veckan.

Sker kommunikationen i skrift kan man gå tillbaka i efterhand och använda dokumentationen för att påvisa t.ex. frekvensen av vissa incidenter, elevens mående i efterhand och kolla upp saker man glömt.

För exempel på olika sätt att kommunicera samt fördelar/nackdelar; se nedan. För mer information; se länkar sist i inlägget.

Egen-utformade blad i filofax/pärm

På min hemsida finns ett färdigt blad att ladda ner och skriva ut som är utformat utifrån den information jag tycker är viktigast. Pdf:en är i A4-format, men innehåller två blad som passar i en A5 filofax eller pärm. Det går också bra att klistra in bladen i en lagom stor anteckningsbok. En bra idé är att själv fylla i en sida för att visa personalen vilken information ni har tänkt er under varje rubrik (för exempel se bild).

kontaktbok-exempel

+ Kan skräddarsys utifrån varje familjs behov, kan vara enklare att fylla i för lärarna, bladen kan tas ut så att inte mer än nödvändig info delas i taget, kan välja hållbarare pärm, går att ändra utformningen om det inte funkar.

Kräver mer initialt jobb, kan tappas bort, glömmas, känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever, men om man tar ut dagar som redan passerat finns inte så mycket info att hitta

Kontaktbok i vanlig anteckningsbok, bara text

+ Billig, flexibel

Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder, känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever

Bok där foton klistras in med bara enstaka mening som komplement

+ Inte hemligt för barnet, barnet kan berätta mer utifrån bilder och kan minnas det som har hänt, barnet kan vara delaktig i skapandet

Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder , komplement behövs för att förmedla ytterligare info

”Fylla i”-bok

Exempel: Idag-boken

+ Enklare att fylla i än vanlig anteckningsbok

  Boken kan glömmas, tappas bort, gå sönder , känsliga saker kan läsas av barnet, kan hittas av andra elever, dyr, man låst till de rutor som finns

Sms

+ Tappas inte bort, går att bifoga bilder, kan skickas när man glömt något

Försvinner bland andra sms, endast korta meddelanden, bökigt att skriva ut

E-mail

+ Tappas inte bort, går att bifoga bilder, flexibelt, printbart

Försvinner bland andra e-mail.

Telefon

+ Känslig info bevaras inte, enklare att diskutera saker direkt än att skicka frågor och svar fram och tillbaka i text – snabbare

Viktig info bevaras inte och kan glömmas bort, kräver bestämd telefontid eftersom även lärare behöver sin fritid

Muntligt vid t.ex. hämtning/lämning

+ Känslig info bevaras inte, enklare att diskutera saker direkt än att skicka frågor och svar fram och tillbaka i text – snabbare

Viktig info bevaras inte och kan glömmas bort, endast korta samtal, kan höras av någon obehörig,

Appar och webbaserade system

Exempel: Picture my life (webb och iOS), Book Creator (Android, iOS och Windows), Kontaktboken (Android och iOS), Mental note (iOS), Story Creator (iOS), Niki Diary (iOS), Widgit go (iOS), Fotokalendern (iOS), PhotoMemes (iOS), DIKO (webb, appen DIKO uploader finns till iOS)

+ Det går ofta lägga in bilder, film och ljud. En del fungerar till flera enheter med separata konton; då finns ingen risk att glömma eller tappa bort

De flesta finns inte till Android, en del kostar mycket, det kan krävas att skolan måste installera program, alla går inte att synka mellan flera olika enheter/användare/system, en del är bökiga att skriva ut

Skolans lärplattform

Exempel: Schoolsoft, edWise, Vklass, Ping pong, Fronter etc.

+ Använda befintligt system kräver inte några inköp eller installationer, tappas inte eller glöms bort, flera lärare har tillgång till samma system

Begränsad plats att skriva på, bökigt att skriva ut

 

Det som skrivs mellan skolan och hemmet kan vara allmänna handlingar

Enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) räknas allt skriftligt som har med skolans verksamhet eller skolledarens roll som myndighetsföreträdare som allmänna handlingar. Friskolor omfattas ännu inte av offentlighetsprincipen, men Friskolekommittén har föreslagit att det ska ändras.

Samma regler gäller för elektronisk post, papperspost och sms. Till detta skulle kommunikation mellan lärare och hemmet i form av en kontaktbok alltså kunna räknas. Det gäller såväl i pappersformat som i elektroniskt format.

Alla allmänna handlingar ska diarieföras och bevaras (t.ex. kopieras eller skrivas ut och sättas in i en pärm). Däremot räknas inte personliga bekymmer som inte direkt rör skolan som allmänna handlingar. Om t.ex. ett e-mail innehåller båda delar ska de personliga delarna sekretessbeläggas så länge ”allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättskipning, förvaltning och forskning”

Allmänna handlingar kan t.ex. begäras ut av journalister. Men bara för att en handling är allmän innebär det inte per automatik att den är offentlig och att vem som helst får ta del av den. Först måste en sekretessprövning göras. Om det kan leda till skada eller men för eleven får uppgifterna inte lämnas ut. Detta berör t.ex. ofta skolkuratorns eller skolsköterskans anteckningar.

 

Länkar:

Alla länkar öppnas i ett nytt fönster.

Book Creator

Book Creator (Android, iOS och Windows)

Book creator steg för steg på IKT-sidan

Om Book creator på Kunskapsplattan

Om Book Creator på Pappas Appar

Filmer om vad man kan göra med Book creator

Mental Note

Mental note (iOS)

Om Mental Note på Skolappar

Story Creator

Story Creator (iOS)

Om Story creator pro på Skolappar

Om Story Creator pro på Pappas Appar

Niki Diary

Niki Diary (iOS)

Film om att använda Niki Diary som kontaktbok

Widgit Go

Widgit Go (iOS)

Film om att skriva dagbok i Widgit Go

Fotokalendern

Fotokalendern (iOS)

Film om Fotokalendern

PhotoMemes

PhotoMemes (iOS)

Film om PhotoMemes

PhotoMemes på FaceBook

Övriga

Idag-boken

Picture my life (iOS)

Kontaktboken (Android och iOS)

DIKO

 

Categories: Kommunikation, Okategoriserade, Relationer, Skolan | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Lågaffektivt bemötande & spelavstängning

Väldigt kortfattat kan man säga att Lågaffektivt bemötande (LAB) är bemötande som inte orsakar känslostormar eller förvärrar redan befintliga känslostormar.

Hur är ett bemötande som inte orsakar känslostormar då?

Det är olika. Det finns inte något recept som fungerar för precis alla. Bemötandet måste anpassas utifrån situation och de personer som är inblandade. Det som fungerar för en person fungerar inte för en annan. (Men som tur är finns det ändå vissa sätt att bemöta som fungerar för de flesta. Det finns också vissa sätt som fungerar för väldigt få.)

Hetsiga diskussioner på Facebook

Det är inte ovanligt att hetsiga diskussioner blossar upp på Facebook i grupper för Lågaffektivt bemötande (LAB). Någon har ett problem de behöver hjälp med. Tanken är ju att man i dessa grupper ska kunna få råd utifrån Lågaffektivt bemötande. Många olika människor med olika kunskaper, erfarenhet och förmågor försöker hjälpa till så gott de kan. En del som svarar är nya i gruppen och har ännu inte lärt sig vad LAB innebär, andra har missuppfattat hur det fungerar, några är mindre bra på att uttrycka sig i skrift, någon har missat vad det är för grupp man svarar i. Detta resulterar i att det kommer många svar som inte har med Lågaffektivt bemötande att göra.

När någon snällt försöker påpeka detta händer det att människor oförtjänt tar illa vid sig. Men ibland tycker jag att även de som verkligen är insatta i Lågaffektivt bemötande kan vara för snabba att döma. Allt är inte svart eller vitt. Situationer och människor är olika. Ett kort råd på bara några få rader berättar inte hela sanningen om hur personen som skrev tänkte. Dessutom kan det vara bättre att istället förklara sin syn på saken och komma med ett mer fungerande råd än att komma med pekpinnar.

Häromdagen blossade en diskussion upp på nytt. Råden som gavs var av blandad kvalitet; vissa lågaffektiva, vissa inte. Efteråt startades en ny tråd av en medlem som ondgjorde sig över alla råd som hen ansåg inte var lågaffektiva, däribland mitt råd. Jag kan förstå att det kan uppfattas så utifrån de få rader jag skrev, så jag kände att jag ville förklara mer hur jag hade tänkt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men insåg snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Istället skriver jag om det hela här.

Vad är lågaffektivt?

Problem: Ett barn har svårt att stänga av spel på plattan/datorn när föräldrarna tycker att det är dags.

Bemötande – förslag 1: Dra ut sladden till datorn (ett av alla råd som dök upp i tråden).

Är förslag 1 lågaffektivt bemötande?
Jag skulle vilja säga nej. Sannolikheten att detta bemötande orsakar en känslostorm är mycket stor. Men kanske finns det någon enstaka som det faktiskt fungerar på, vad vet jag. Men det är förmodligen ytterst få. Ändå var det faktiskt ganska många som föreslog detta bemötande.

Bemötande – förslag 2: Använd en app som stänger ner spelet när tiden är slut (mitt förslag).

Är förslag 2 lågaffektivt bemötande?
Ibland. Vid första anblicken kan man nog tycka att det inte är det. Men hemma hos oss skulle jag säga att det faktiskt är det. Det beror ju på hur man gör det hela. Det beror också på vad orsaken till problemet är och om detta bemötande löser dessa orsaker. Och framför allt beror det ju på om bemötandet orsakar en känslostorm eller inte.

Att hitta en lösning som fungerar för oss

Identifiera problemet

Grundproblem: Barnen stänger inte av plattan när föräldrarna ber om det.

Men är detta verkligen problemet? Det hela måste analyseras och brytas ner.

Föräldrarnas problem: Föräldrarna tvingas tjata. De blir arga. Det är svårare att få barnet att äta kall mat, vilket leder till mer osämja. Kvällens tidsplanering spricker.

Barnens problem: Föräldrarna tjatar. Man blir osams. När barnet kommer till bordet är maten kall och går inte att äta. Allt blir försenat. Sagostunden blir kortare.

Orsaker till problemen

  • Barnen har svårt att avsluta saker
  • Barnen har svårt att förstå konsekvenser
  • Barnen har dålig tidsuppfattning, och tycker inte att det känns som om hen fått spela så mycket som utlovats.
  • Barnen har svårt att bedöma vad man hinner göra på en viss tid.
  • Barnen behöver tydliga ramar
  • Föräldrarna har mycket att tänka på och glömmer ibland säga till i tillräckligt god tid.
  • Speltiden har varit lite flytande eftersom föräldrarna är dåliga på att ha maten klar vid precis samma tid varje kväll. Vad som gäller är otydligt.

Saker som underlättar

  • Under viss tidspress har barnen lättare att komma igång med saker.
  • Om föräldrarna har en exakt tid att förhålla sig till är det större chans att maten är klar då.
  • Om maten är färdig när det är dags att stänga av spelet lockar det mer att komma till bordet.
  • Tydliga regler är enklare för barnen att följa.
  • En del spel är mindre jobbiga att hitta avslut i.
  • Om speltiden är exakt lika lång varje gång kan barnen så småningom lära sig vad man hinner på den tiden.
  • Barnen litar på att plattans tidsinställning är exakt.

Förarbete

Vi föräldrar pratar med barnen om problemen så att de förstår vad det är vi försöker lösa. Vi berättar om vårt förslag som vi skulle vilja testa och får godkänt av barnen. Vi är tydliga med att detta är ett test. Fungerar det inte så får vi testa något annat. Barnen är med och diskuterar upplägget.

Förslag på lösning

En app (Kids place) installeras på barnen platta. Alla spel delas om i tre olika grupper:
I ”Spel 1” placeras spel som barnet har fri tillgång till (nästan i alla fall, inte nattetid). Det är spel som har ett pedagogsikt syfte och som barnen blir lugn av att använda. Där finns inte bara spel utan också nyttofunktioner så som kalender, väderapp, musikspelare o.s.v.

I ”Spel 2” placeras spel som är halvpedagogiska, men ändå lugna. Till dessa spel har barnen tillgång en timme varje dag, extra på helgerna samt vid behov (bilturer, väntrum, vid sjukdom o.s.v.). Dessa spel har barnen lättare att stänga av.

I ”Spel 3” placeras spel som vi inte tycker har något pedagogiskt värde och som får barnen i högvarv. Det är många snabba spel, med korta banor. Det är spel som är svåra att stänga av. Dessa spel är barnen mest sugen på att spela, men vi har märkt att spelen i de andra två grupperna också är roliga för barnen om de väl börjar spela dem. ”Spel 3” får barnen tillgång till en halvtimme om dagen och mer vid speciella tillfällen (bra att ha som muta/lockelse).

Speltiderna på vardagar ser ut som följer:
Hela dagen – Spel 1
Kl 17:30 – 18:30 Spel 2
Kl 17:30 – 18:00 Spel 3

Föräldrarnas ansvar: Att påminna en stund innan spelen stängs av. Att ha maten klar till 18:30.

Är detta för hårt?

Ja, för en del. Det finns många som tycker att fri tillgång till spel är det bästa för barnen. Och det kan det vara också – för barn som kan hantera det.

Fri tillgång fungerar inte för mina barn, särskilt inte för Platon. Platon har extremt svårt att släppa ett spel. Om man inte har koll tror jag att det skulle kunna finnas risk för ett framtida spelberoende. Om han fick fri tillgång skulle han inte göra något annat. Det vore synd för han har så många andra intressen. Intressen som är utvecklande och som ger Platon återhämtning, t.ex. Lego, brädspel, läsa m.m. Men av att spela på plattan blir han oftast uppvarvad.

Vad blev resultatet av försöket?

För att detta ska fungera har vi fått revidera vilka spel som hör till vilken grupp några gånger, men annars har det fungerat utmärkt! Strategin har inte orsakat känslostormar en enda gång. Vi har inte blivit osams. Det är inget tjat. Detta kommer vi fortsätta med!

I början var vi föräldrar noga med att påminna flera gånger innan tiden skulle ta slut. Men nu behövs det inte ens. Barnen tycker bara att vi stör då. Och det är ju tur, för den här strategin löste ju inte föräldrarnas svårighet med att komma ihåg att påminna i tid… Däremot har föräldrarna blivit bättre på att ha maten klar i tid. Skulle de misslyckas med detta någon gång spelar barnen på ”Spel 1” så länge…

Tidigare var det ofta tjat från barnen om att få sätta sig och spela direkt de kom hem. Men nu bygger de med Lego, Playmobil eller ritar istället. De vet att det inte går att starta spelen i förtid. Är de väldigt trötta sätter de sig och lyssnar på musik på platan fram till speltiden. Det ger mer återhämtning än att spela för dem.

Barnen väljer oftast att spela något från ”Spel 3” först. Gärna Geometry dash. Men allt oftare väljer de även andra spel; spel från grupp 1 och 2 som de aldrig tidigare har gett chansen. De är numera lugnare när de kommer till matbordet eftersom det sista de spelade inte varvade upp dem. Barnen har också blivit bättre på att hitta lämpliga avslut och sparar spelen i tid.

Är detta en universallösning?

Nej. Detta skulle inte fungera för alla eller i alla situationer. Det beror ju på orsakerna till problemet, hur problemet ser ut och vilka som är inblandade. Det skulle nog t.ex. vara svårt att begränsa spelandet så hårt för någon som tidigare haft friare tyglar.

Det skulle inte heller fungera för alla sorters spel. Platon spelar Mine Craft ibland. Då räcker inte en halvtimme. Dessutom kan man tappa mycket om man inte hinner spara. Så när han spelar det kör vi med andra strategier. I en del spel är det långt emellan ställena att spara på. Då går det inte att stänga av en exakt tid.

Och skulle man spela online med andra måste man anpassa sig efter de andra spelarna, annars förstör man och kanske inte får vara med längre. Då kan det också bli svårt att köra denna strategi.

Det finns helt enkelt inte en lösning som passar alla. Det kan också finnas flera lösningar som fungerar. I tråden jag skrev om ovan fanns flera andra förslag som kanske passar andra bättre. Jag rekommenderar verkligen att bolla sina problem i en FB-grupp om Lågaffektivt bemötande (även om det kan bli hetsiga diskussioner). Man kan få många nya infallsvinklar. Kanske hittar du någon som passar just dig och din familj om inte vår metod är något för er.

Categories: Föräldraskap, Vardag | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

olddesignshop_childreneatbread1920I vanliga fall skriver jag mycket i bloggen om hur man löser problem eller förebygger sammanbrott. Det kan låta enkelt ibland, men det är det inte. Det är något jag måste jobba på hela tiden. Ibland (ganska ofta) misslyckas jag.

Forskning visar att barn inte lär sig av att misslyckas, men däremot sägs det att vuxna gör det. Därför tänkte jag dela med mig av ett av mina misslyckanden.

Jullovet har tärt på familjen. Det har varit alldeles för många dagar tätt tillsammans, alldeles för många dagar utan rutiner. Ingen chans till lugn och ro. Barnen råkar i luven på varandra titt som tätt och själv är jag stingslig och slutkörd. Jag längtar efter lite tystnad.

Dygnsrytmen har blivit alldeles upp och ned. Ingen somnar i tid och vi sover för länge på morgonen. Idag var inget undantag. När det var dags för frukost var klockan redan ganska mycket och blodsockernivåerna var låga.

Jag brukar försöka hålla ett lågaffektivt förhållningssätt, jag försöker undvika att brusa upp eftersom jag vet att situationerna oftast förvärras då. Men ibland går det bara inte.

Herakles har ett väldigt fyrkantigt tänkande. Allt ska vara på ett visst sätt. Han är dessutom mycket begränsad i sitt matintag. Just nu äter han helst rostat bröd med kanterna bortskurna till frukost. Det är mycket viktigt att man rostar brödet på rätt sätt annars blir allting fel. Idag instruerade han mig att man ska rosta brödet två gånger om brödrosten står på 2:an (brödskivorna tas direkt ur frysen). Jag frågade honom flera gånger om jag inte kunde få trycka upp brödet lite i förväg så att det inte skulle bli bränt. Men det fick jag inte. Mycket riktigt blev brödskivorna brända. I alla fall för mörka för att Herakles skulle äta dem. Jag bet ihop och lyckades hålla lugnet och satte på fläkten. Sedan rostade jag två nya brödskivor. Efter godkännande av Herakles blev de lagom rostade. Jag skar bort kanterna prydligt och lade upp brödet framför honom. Sedan började jag smöra den ena brödskivan. Man måste nämligen vara snabb för att smöret ska smälta ”lagom”.

Men då skrek Herakles att brödet var förstört. Jag hade förstås gjort fel. Jag borde ha skurit ett tak på brödet först. Vad han menar med detta har jag ingen aning om. Jag försökte förklara att jag inte visste vad han menade, men då blev han ursinnig och slog till mig med knytnäven allt vad han orkade på min handled. Jag vrålade till av smärta och lyckades inte längre hålla lugnet. Jag hörde mig själv skrika saker som jag ångrade i samma stund de lämnade min mun. För att inte göra saken värre sprang jag ut i vardagsrummet. Tårarna sprutade.

Herakles välte stolarna i köket och kastade saker. Sedan sprang han också ut i vardagsrummet och lade sig i soffan och grät och skrek. Han sade att han måste ha något annat att äta annars skulle han aldrig äta igen i hela sitt liv. Själv var jag ledsen och arg så jag kokade. Jag sade att han måste äta upp sina brödskivor annars fick han vara utan mat. Dumt, och fånigt av mig. Självklart blev Herakles ännu ilsknare då och slog mig med knytnäven igen. Han fortsatte säga att han ville ha något annat att äta. Jag sade att han fick fixa det själv i så fall. Jag visste att sannolikheten var stor i detta läge att jag skulle göra fel igen. Dessutom gjorde min högra handled fortfarande väldigt ont. Herakles resonerade själv fram till att han inte heller kunde äta yoghurt eftersom vi inte hade några torkade äppelringar. Han föreslog hackat äpple. Men det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna skala och hacka ett äpple med min onda handled.

Klockan blev halv tolv. Tårarna rann fortfarande längs min kind. Handleden bultade ännu. Herakles hade lugnat ner sig och lekte nu i soffan. Köksfläkten surrade och ingen av oss hade ännu fått i oss frukost…

(När jag skriver detta har maken lyckats få i Herakles mat. Han är uppe i sitt rum och leker. Själv har jag ännu inte ätit frukost. Jag har fortfarande ont i handleden och skriver mestadels med vänsterhanden. Tårarna bränner ännu bakom min ögonlock.)

Categories: Föräldraskap, Okategoriserade, Vardag | Etiketter: , | 4 kommentarer

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

Det här med kalas…

kids-bday-retro-image-graphics-fairy1Det här med kalas är något som väcker många känslor inom oss. Vi som har barn med autism har ofta ett jobbigt förhållande till kalas.

När jag var liten bjöd jag alltid alla tjejerna i klassen på mina födelsedagskalas. Men sällan var jag på någon annans kalas. Men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Jag visste ju inte alltid om när de andra hade kalas för jag var inte intresserad av att lyssna på de andra tjejernas prat. Det är först i efterhand jag har förstått att de hade kalas utan mig.

Däremot sårade det desto mer när jag skulle ha mitt första party i 5:an eller 6:an. Då var det bara en som kom. Alla andra tackade nej med dåliga ursäkter på väldigt kort varsel eller dök helt enkelt inte upp. Det kändes som den värsta dagen i mitt liv just då.

Herakles blir sällan bjuden på kalas av någon i klassen. Det har bara hänt två gånger. Första gången var det bara han och ett par killar till som han gillar att leka med. Men det blev ändå jobbigt. Han var inte med och lekte en stor del av kalaset och han ville inte fika med de andra. Men i slutet gick det bättre och jag tror att han åtminstone hade kul en stund. Nästa gång han blev bjuden på kalas ville han inte gå…

Däremot gillar han att ha egna kalas. Då blir det på hans villkor. Han får vara med och bestämma tema (utifrån specialintresse), upplägg, lekar, mat, dekorationer m.m. Vi har alltid en tydlig genomgång av kalasdagen i förväg. Sist hade vi t.o.m. ett bildschema över kalaset uppsatt så att alla kunde se. Det blev uppskattat av de ”helt vanliga” (nästan) barnen också.

Många föräldrar till barn med autism blir ledsna å sina barn vägnar när barnen inte blir bjudna. Det värker i hjärtat när ens barn blir lämnad utanför. Därför förespråkar många att det borde vara så att antingen bjuder man alla i klassen eller så borde man inte få ha kalas. Men det är inte så enkelt. Det finns andra sidor på problemet…

När Platon var liten var upplägget precis så på hans förskola. Man satte helt enkelt upp en lapp i kapprummet om att man skulle ha kalas och så fick alla som kunde/ville komma skriva upp sig.

Första gången Platon skulle ha kalas var han ganska ny där och hade inte lärt känna så många barn så då vågade han inte ha kalas med alla de andra. Men ha kalas ville han hemskt gärna. Så då fick lösningen bli ett kalas utan några andra barn från förskolan. Kalaset fick bli i min och makens barndomsstad hemma hos farmor och farfar. Bjudna blev några få barn vi kände där.

Nästa år ville Platon gärna ha kalas med förskolebarnen. Men det fanns flera problem. Vi skulle inte ha plats för alla hemma hos oss och var tvungen att hyra lokal. Det skulle också bli väl dyrt för oss om alla kom. Och dessutom var Platon väldigt rädd för en annan pojke som slogs och retades. Honom ville Platon absolut inte ha på sitt kalas.

Eftersom Platon inte direkt hade någon bästa kompis spelade det inte så stor roll för honom vilka som kom eller inte i övrigt. Så vi satte upp den där lappen i kapprummet väldigt sent. Det blev heller inte så många som skrev upp sig. Dock blev den ”läskiga” pojken uppskriven. Platon oroade sig jättemycket för kalaset. Men allt blev bra. Den ”läskiga” pojken blev sjuk och kunde inte komma.

Ett tvång att alla måste bli bjudna kanske inte är den bästa lösningen? Om någon familj faktiskt inte har råd att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om någon familj inte har plats att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om ett barn är jätterädd för någon, så rädd att man inte vågar bjuda hem denne – ska man inte få ha kalas då?

När Platon började i förskoleklass fortsatte man med denna regel. Det började några nya barn som inte kände Platon. När ett av dessa barn skulle ha kalas delades inbjudningskort ut till alla i klassen. Men till Platon sade den nye pojken; ”Jag vill inte att du ska komma, fast mamma har sagt att jag måste bjuda dig”.  Det berättade dock inte Platon för oss förrän senare, när det var dags att svara på inbjudan. När vi frågade honom om han ville gå på kalaset tvekade han ändå först. Sedan kom det fram att han inte ville missa godispåsen. Kalaset brydde han sig inte om egentligen. Så han stannade hemma och fick en godispåse av oss.

Platon har till skillnad från Herakles blivit bjuden på många kalas tack vare denna regel (och en mycket liten klass). Han har gått på de flesta, men någon av oss föräldrar har nästan alltid varit med. Första gången (och sista) han var på kalas utan en förälder hade han inte varit med och fikat med de andra, inte lekt med de andra, utan bara suttit med födelsedagsbarnets farmor (och lite under bordet) under hela kalaset. Trots att han egentligen inte verkar ha så jättekul på kalasen vill Platon ändå gå, trots att vi erbjuder honom en godispåse hemma istället. Men när det var dags för disco-kalas tackade han ändå nej.

Men nu var det flera år sedan Platon var på kalas hos någon i klassen. Klassen har växt och regeln om att bjuda alla har luckrats upp.  Nu bjuder man bara sina närmaste vänner. Men Platon är inte nära vän med någon i klassen.

Platon gillar också att ha egna kalas. Men det blir ju så konstigt att bjuda de andra när ingen bjuder tillbaka. Ett år åkte vi med familjen till Tom Tits i Södertälje i stället för kalas.

Några andra gånger har Platon haft kalas med endast en kompis (som också har Aspergers syndrom och som inte vill varken gå på, eller ha eget kalas med andra) och bådas familjer. Det har blivit kalas som passar dem båda; någon gång har vi bowlat ihop annars har det varit Tv-spel eller Minecraft. Och förstås godispåse. Men eftersom det är två familjer med speciella barn har vi fått skräddarsy varje påses innehåll så att det passar både Platon och kompisen samt småsyskonen.

I kväll är det dags för en ny sorts kalas. Platon ska gå på sin första klassfest. Vi får inte vara med. Det får inte de andra föräldrarna heller, så vi har förpassats till skolans källare där vi får hålla till under tiden. För det är ändå bäst att vara i närheten. Platon säger att han inte vet hur länge han vill stanna.

Annars har Platon verkat peppad men orolig under veckan. Men efter att ha kikat på You-tube-klipp med coola dans-moves är han lugnare.

Platon tar sin uppgift inför klassfesten på största allvar. Han ska fixa is till bålet. Vi får absolut inte göra det åt honom. Det är ju han som fått uppgiften. Det var något som maken inte hade förstått allvaret av i morse när han tänkte vara hjälpsam. Det höll på att sluta med att Platon inte tänkte gå till varken skolan eller klassfesten. Men som tur var lugnade han sig till slut. Nu är det nog mest vi föräldrar som är oroliga…

 

Categories: Fritid, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Den olidliga väntan på besked

1pocketwatches-graphicsfairy007Den som tror att det går snabbt och enkelt att få en diagnos har aldrig varit med om det i verkligheten. Det är en lång process. Det tär psykiskt på alla inblandade. Att ens komma till utredning kan ta flera år. Utredningen kan också dra ut på tiden rejält. Och när väl utredningen är klar kan det dröja innan man får beskedet. När beskedet kommer blir det ofta jobbigt oavsett om man tidigare varit förberedd på det eller inte.

Men att vänta på beskedet är ännu jobbigare. Man börjar tvivla på sig själv. Varför dröjer det? Tror de att det kan vara något annat? Är det något värre än det vi trott? Eller inbillar vi oss alltihop? De kanske inte sätter någon diagnos alls? Tycker de att vi överdriver? Kanske tycker de att det bara beror på oss, att vi är dåliga föräldrar? Vad ska vi göra om de inte sätter någon diagnos alls? Hur ska vårt barn få rätt hjälp i så fall? Hur begär man en second opinion? Vad ska vi göra om det blir den diagnosen vi tror? Hur ska vi klara det?

Tankarna snurrar i huvudet hela tiden. Det är svårt att koncentrera sig på något annat. Svårt att få saker gjort. Svårt att umgås. Svårt att sova. Svårt att vänta.

Att gå igenom allt detta är inget man gör lättvindigt. Föräldrar genomgår inte en utredning på sina barn bara för att få något att skylla på eller för att få rätt till någon form av (minimal) ekonomisk ersättning. Föräldrar gör det för att deras barn behöver stöd/resurser utöver det vanliga och för att familjen behöver hjälp för att inte braka samman.

Herakles utredning

Just nu väntar vi på beskedet. Utredningen var klar för flera veckor sedan, men det är ändå en månad kvar tills vi ska på återgivning. Det kommer att ta ytterligare ett antal veckor innan psykologen som utredde honom kommer att träffa rektor och pedagoger. Det blir någon gång i juni sista terminen på förskolan för Herakles. Inte precis i god tid inför 6-års verksamheten i höst. Inte precis gott om tid för rektorn att göra eventuella anpassningar som krävs och att hitta en eventuell resurs.

Ändå har vi verkligen varit ute i god tid. Trodde vi. Redan i 2-års åldern reagerade förskolepersonalen på att Herakles inte var som andra. Det kom inte som någon nyhet för oss. Vi frågade då en psykolog hur vi skulle göra med en eventuell utredning. Han sade att de inte utredde så små barn. När det blev dags kunde vi vända oss direkt till NP-teamet och slippa gå omvägen via BVC och BUP, eftersom Herakles har en storebror med diagnos. Väntan på utredning skulle inte bli lika lång som för Platon.

Inte förrän Herakles fyllde 4 år fick vi ställa oss på kö. De sade att det var ovanligt att man fick stå på kö så tidigt. Vi kände oss lugna eftersom de redan gjorde anpassningar på förskolan och för att vi trodde att det skulle vara i god tid innan förekoleklass. Ganska snart därefter fick vi träffa psykologen. Efter att ha hört vår berättelse sade han att han egentligen skulle kunna sätta diagnos direkt utifrån det vi berättat och utifrån det Herakles fröken på förskolan berättat. Men sådana är inte reglerna, så vi skulle få vänta lite till. Det skulle nog inte bli så länge eftersom det hela i stort sett var klart. Det skulle inte behöva ta ett år i alla fall.

Under tiden fick vi träffa en socialpedagog för att prata om Herakles. Vi frågade henne om tid för utredningen. Hon sade att man inte kunde göra någon utredning ännu eftersom de inte hade så mycket dokumentation om honom. Utredningen skulle alltså inte påbörjas inom ett år. Jag förstår inte hur de resonerade. Inte skulle det trilla in mer material om honom medan vi väntade. Vi hade ju sluppit gå till BVC och BUP, så där fanns ju ingen dokumentation.

Tillslut orkade vi inte vänta längre. I februari 2014 kontaktade vi psykologen för att höra när utredningen skulle sätta igång så att den skulle hinna bli klar innan planering av 6-års verksamheten, d.v.s. innan årets slut. Vi får då besked om att utredningen inte kommer starta innan dess. Efter diverse klargöranden och ganska arga e-mail till NP-teamet ändrar de sig och säger att utredningen ska starta under hösten. Vi får också veta att psykologen vi träffat ska sluta.

I slutet av våren fick Herakles fick komma och träffa en läkare som skulle skriva ett intyg att skicka med vårdbidragsansökan. Läkaren sade att hon kunde passa på att göra de undersökningar som ändå skulle göras under utredningen. Utredningen hade alltså tillslut startat. Under sommaren fyllde vi föräldrar i en massa frågeformulär om Herakles.

I brevlådan kom sedan ett intyg med diagnoserna: ”Aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS” samt ”Ospecificerad störning av psykisk utveckling”. Men då hade man bara gjort läkarbedömningen, ingen annan del av utredningen hade gjorts. Visa sedan Platons utredning bad vi att få alla frågeformulär för att fylla i under sommaren.

Ett tag senare hörde NP-teamet av sig. De hade förstått att vi hade det jobbigt. De föreslog att vi skulle träffa en läkare och prata om eventuell medicinering för Herakles. Under hösten provade han några olika mediciner, i olika doser. I samband med detta fick Herakles en ADHD-diagnos.

Den nya psykologen skulle vara på plats under hösten 2014. Vi hoppades fortfarande att utredningen skulle vara klar så att det fanns en diagnos för skolan att använda när de skulle söka extra pengar inför 6-års verksamheten. Ansökningen till kommunen skulle vara inne i december.

Så blev det inte. NP-teamet sköt upp utredningen ytterligare p.g.a. medicineringen. I slutet av december beslutade vi av olika anledningar att avsluta medicineringen. I januari fick vi till slut en tid till psykologen. Vi trodde att det hela skulle gå fort och lätt. Både läkare och socialpedagog hade vid flera tillfällen uttryckt att diagnosen egentligen var i stort sett klar – något inom autism. De trodde inte att man behövde göra så mycket mer. Vi hade ju berättat mycket och det fanns information från två olika förskolepedagoger.

Men psykologen tyckte annorlunda. Herakles fick göra begåvningstester (WISC) under tre dagar. Vi, föräldrar fick fylla i ytterligare papper. Vi fick också ett frågeformulär att ta med till Herakles nuvarande pedagog på förskolan. När vi frågade hur lång tid det skulle ta innan vi skulle få besked sade psykologen att det skulle röra sig om några veckor. Detta var i mitten av januari.

När vi fortfarande inte hört något efter sportlovet hörde vi av oss till psykologen. Han meddelade då att han lämnat över frågan till en kurator.

Efter ytterligare flera veckor utan att ha hört något kontaktade vi socialpedagogen för att fråga hur det gick. Strax efter detta fick vi träffa en kurator och svara på frågor vi gjort flera gånger innan. Detta var i slutet av mars. För ett par veckor sedan fick vi ett brev hem med ett datum för återgivning i slutet av maj. Hela processen med utredningen har alltså tagit ca 4 år.

Nu är det bara den olidliga väntan på besked kvar…

Categories: Föräldraskap, Utredning | Etiketter: | 3 kommentarer

Att leka på mitt eget sätt

En del påstår att barn med autism inte kan leka. Men vad är lek egentligen? Vem kan bestämma vad som är rätt eller fel?

kids-playing-47

Lek enligt Svenska akademins ordbok:

  1. sysselsättning (särsk. o. urspr. i förening med mer l. mindre livlig kroppsrörelse) utan egentligt allvarligt l. praktiskt ändamål o. avsedd att bereda nöje o. förströelse;
  2. särsk. om dylik sysselsättning hos barn (ett ensamt l. flera tillsammans), ofta åsyftande att efterlikna de vuxnas (ändamålsenliga) värksamhet;
  3. i äldre tid äv. i allmännare anv., omfattande äv. varjehanda sällskapliga förströelser bland vuxna personer.

Många verkar se på lek enligt punkt 2 ovan. I så fall stämmer det kanske att många med autism inte kan leka. Inte jag heller. Jag brukade inte försöka efterlikna det de vuxna sysslar med i mina lekar.

En del barn med autism kanske inte leker på ett sätt som andra uppfattar som lek, men kanske är det deras form av lek. Om man istället ser på lek enligt punkt 1 ovan passar många fler aktiviteter in i begreppet lek: Att bygga och konstruera saker, att rada upp och sortera saker, att springa runt, att hoppa och flaxa med armarna, att skruv av och på en kork att snurra med ett snöre. Allt detta är avsett att bereda nöje och förströelse för barnet.

Det är bättre att tänka att många barn med autism leker annorlunda än andra barn. För en utomstående kanske det verkar som om det är en helt vanlig lek, men när man tittar och lyssnar ordentligt kan man ofta upptäcka skillnader. Många barn med autism har svårt att rätta sig efter andra barn i leken, de vill gärna styra eller leka ensamma. Ofta gillar man att leka samma saker om och om igen. Många följer ett färdigt manus enligt något de lekt tidigare eller enligt något de t.ex. har sett på film. För många barn med autism kanske det inte är något nöje att inte veta vad som ska hända i en lek. Enligt punkt 1 ovan är det ju inte heller någon lek för dem i så fall.

Andra definitioner av lek:

  • En aktivitet som är frivillig och spontan utan att vara målinriktad
  • Något som är lustfyllt och roligt
  • Något som utvecklar ett barns kreativitet och fantasi
  • Ett sätt att bearbeta intryck och upplevelser och göra världen mer begriplig
  • Ett sätt att träna sin förmåga att kommunicera och samspela med andra.
  • Ett sätt att lära sig att sätta sig in i en annan människas situation och känslor.
  • Ett sätt att träna den kognitiva förmågan.
  • Ett sätt att lära sig olika färdigheter inför framtiden
  • En aktivitet som hjälper barnet att utveckla motoriken och att lära känna sin kropp
  • ”När man bara är”

 När jag var liten

När jag gick på dagis lekte jag inte så mycket med andra. Men de andra lekte med mig. Jag fungerade mer som en söt docka än som en person. När vi lekte i kuddrummet kunde de andra bråka om vem som skulle ha med mig i sin koja. När det var dags för utelek gömde jag mig oftast bakom skjulet. Jag minns att jag i samma ålder också brukade ägna mig åt att gräva ner saker i sandlådan så att de försvann. Förmodligen lekte jag också ibland, men det minns jag inget av.

Utan fantasi? Absolut inte!

kids-playing-07En del tror att barn med autism inte har någon fantasi, men det stämmer i alla fall inte när det gäller mig. Jag lekte de mest fantastiska lekar när jag var lite äldre, med stora äventyr. I mina ögon var det de andra barnen som inte hade någon fantasi. De lekte bara tråkiga lekar. De andra flickorna ville bara leka mamma, pappa, barn, mata dockor och byta kläder på dem. När vi kom till Barbie-åldern lekte de att dockorna hälsade på varandra, gick och handlade, tog hand om ett hem och provade kläder. Mina Barbie-dockor bytte sällan kläder. Det var alldeles för pilligt att ta av och på kläderna. Dessutom hade Barbie-dockorna bara biroller i mina historier. Huvudrollerna hade mina mindre dockor. Själv var jag oftast en liten docka som såg ledsen ut. Historierna var ofta sorgliga. De kunde handla om någon som blivit tillfångatagen av cowboys eller indianer, barn som rymde, barn som bodde på barnhem o.s.v. Det liknade ofta historier jag hade sett på matinéer på tv eller hört i någon saga, t.ex. Katitzi eller Kulla-Gulla.

Jag hade också ett dockskåp som jag lekte med. Jag minns en lek som jag lekte många gånger. Jag tyckte den var så rolig att jag ville fortsätta med den varje gång. Den gick ut på att det blivit översvämning i dockhuset och att alla dockorna var tvungna att simma omkring i sitt hus och flyta runt på saker.

Precis som de flesta flickor på den tiden fick jag också en sminkdocka. De andra flickorna gillade att frisera henne och sminka henne vacker. Men jag ägnade mig åt att måla blåtiror och otäcka sår på dockan. Jag hade nämligen tänkt mig jobba med skräckfilmer när jag blev stor.

Varannan helg var jag hos min pappa. Där hade jag inte så många dockor, men desto fler smurfar. Pappa hade byggt upp ett fantastiskt landskap till mig av stenar, med grottor, broar och öar. Han hade också byggt ett slott som passade till smurfarna. De fick också ha ett gammalt oinrett dockskåp. Varje lördag lekte jag samma lek. När jag fått mitt lördagsgodis dukade jag upp långbord för smurfarna där de kunde ha smurfpartaj med mitt godis. Annars hittade jag på olika historier även med smurfarna. Ofta var det historier om någon som blev retad. Alla smurfarna hade sin speciella plats i smurflandskapet. Spionsmurfen bodde alltid i grottan, guldsmurfen alltid i tornet o.s.v.

Att leka med andra i samma ålder

Det var inte så ofta jag lekte med andra tjejer. Jag föredrog att leka med killar och bygga kojor i skogen. De andra tjejerna visade inget större intresse för mig heller. Desto äldre jag blev ju svårare var det att umgås med tjejer i min egen ålder. Jag upplevde att killar fortsatte leka mycket längre än tjejer. De gjorde något aktivt när de umgicks (som att spela fotboll, spela Drakar & Demoner, bygga kojor, leka ”Röda vita rosen” o.s.v.), men tjejer bara ”hängde” med varandra.

När jag gick i 5:an hände det att jag lekte med min lillasysters kompisar. Eller egentligen lekte jag nog bredvid dem. De lekte gärna i mitt rum, för jag hade ganska många Barbie-dockor och många fina kläder (som jag knappt använde). Men de lekte samma tråkiga lekar som alla andra. I den åldern älskade jag att hitta på dessa fantastiska historier. Jag visste att de flesta andra i min ålder hade slutat leka med dockor, men jag trodde att jag skulle vilja fortsätta att leka med dockor i all framtid. Jag hade stora planer på ett hemligt rum i mitt hus när jag blev stor där jag kunde ha alla mina dockor och leka i smyg.

Men så blev det ju inte. Barbie-dockorna finns numera nerpackade i en låda eftersom jag har svårt att göra mig av med dem. Smurfarna finns också kvar. Dem började jag t.o.m. samla på i vuxen ålder, men efter jag fått barn åkte även de ner i en låda p.g.a. platsbrist. Samlingen har blivit ganska stor med tiden (över 350 st). Jag hoppas att få ställa upp dem igen om vi någon gång skulle flytta till hus. Men dockorna får nog ändå stanna kvar i lådan.

 

Mer information

”Autism och lek” på Infoteket om funktionshinder

”Lek och socialt samspel hos barn med autism” som PDF

Boken ”Autism och lek” på Adlibris

”Leken som lär” på 1177.se

Om Lek på Wikipedia

”Pedagogers definition och syn på lek” som PDF

”Vad är lek? – En studie om barns upplevelse av lek” som PDF

”Den lärande leken” som PDF

”Vad är lek i förskolan?” som PDF

”Lekens betydelse för lärande och utveckling” som PDF

 

Categories: Lek, Relationer | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Paus från mamma

mamma-flickaJag orkar inte mer… Min och mammas relation har alltid varit komplicerad. Under hela min uppväxt har vi rykt ihop nästan dagligen. Fortfarande slutar många av våra telefonsamtal med att jag slänger på luren mitt under samtalet. Men när hon skällde ut maken inför 5-åriga Herakles och sade att hon var orolig för att vi inte gör det som är bäst för våra barn då fick det vara nog. Hon sade att vi var hemska som testar ADHD-medicin på Herakles och att hon minsann inte tänkte ställa upp för oss igen om vi inte gör som hon tycker, för hon vet minsann bättre.

När mamma sedan ringde sade jag att jag inte har lust att prata med henne och att hon inte behöver ringa igen förrän hon slutar bete sig så där. Hon förstod inte alls vad jag menade. Men jag orkar inte förklara en gång till. Jag har sagt till henne 100-tals gånger att jag inte vill höra på alla hennes åsikter om hur man bäst uppfostrar våra barn eller hur man botar ADHD och autism. Vi har bråkat om detta alldeles för många gånger. Det tar alldeles för mycket energi, energi som jag inte har över.

Min mamma har själv inte det så lätt alla gånger. Hon har själv ADHD-diagnos och borde nog också ha en Aspergerdiagnos. Sedan jag insett det har jag haft lite lättare att ignorera mycket av det hon säger. Hon kan ju inte hjälpa att hon är som hon är. Men jag har mina egna svårigheter att hantera och en familj som kräver mycket energi. Så jag orkar helt enkelt inte hantera min mamma också.

Jag har haft en tuff uppväxt. Att ha en väldigt speciell mamma har inte varit så roligt alla gånger. Jag älskar min mamma, men hon har inte alltid lyckats vara en bra förälder även om det självklart fanns många ljuspunkter under min uppväxt också.  Mammas kommentarer och beteende under min uppväxt har dock satt djupa spår även om hon inte menade något illa. Jag är väl inte heller en perfekt mamma alla gånger, men jag hoppas att jag kan göra ett bättre jobb eftersom jag är medveten om mina brister.

Det finns de som tycker att man inte borde bli förälder om man har diagnos. Men det håller jag inte alls med om. Det finns många fler utan diagnos som aldrig borde blivit föräldrar. Många med diagnos blir alldeles fantastiska föräldrar. Har man fått sin diagnos får man kunskaper om sina svårigheter och styrkor och kan också få viss hjälp. Men min mamma har aldrig förstått sina svårigheter och har aldrig fått något stöd. Hon har aldrig förstått att de konflikter hon hamnat i med mig eller andra också beror på henne.

Mamma fick sin ADHD-diagnos när hon var 60 år. Hon tycker att det är skönt att ha fått en egen ADHD-diagnos. Nu kan hon skylla på den. Och det gör hon ständigt. Hon blev också glad när jag fick min Aspergerdiagnos, för då fick vi ju svart på vitt på att det inte var hennes fel att det varit mycket problem under min uppväxt.

Mamma har ändå svårt att acceptera att jag och mina pojkar också har svårigheter och att hon faktiskt måste försöka anpassa sig efter dem ibland. Hon är ju ändå vuxen medan de bara är barn.

Mammas svårigheter har verkligen ställt till det för oss, inte bara mina. Hon har aldrig låtit mig komma till tals eftersom hon inte kan vara tyst en sekund. Jag har verkligen fått skrika för att hon ska märka att jag försöker säga något. Men hon har inte lyssnat på mig ändå.

Hon kan säga vad som helst till vem som helst. När jag var liten och vi stötte ihop med en bekant på stan kunde hon vräka ur sig en massa negativa saker om mig trots att jag stod bredvid och hörde allt. När andra föräldrar skröt om sina barn och berättade bra saker om dem berättade mamma om hur dålig jag var på att städa, hur tjock jag var, hur lat jag var o.s.v. Det händer fortfarande att hon säger sådana saker till kassörskor, busschaufförer och servitörer när jag är med. De få vänner hon har berättar hon också sådana saker för, så det känns lite olustigt när man träffar på dem.

Under flera års tid när jag var liten gick vi regelbundet till en psykolog för att ”reda upp” våra problem. Men jag fick aldrig komma till tals under de mötena. Psykologen hade inte en chans att stoppa mamma när hon kom igång. I en timme, en gång i månaden satt jag där och fick lyssna på alla mina brister och allt jag gjort fel sedan sist utan att kunna försvara mig. Dessa möten har inte precis förbättrat min självkänsla…

Min mamma har aldrig visat minsta intresse för det jag gör; knappt varit på en teaterföreställning eller körkonsert, aldrig varit på en fotbollsmatch eller ens frågat hur det gått. Hon brydde sig aldrig om jag gjorde mina läxor eller gav mig beröm för att jag lyckats bra på ett prov. Hon har inte visat minsta intresse för de studieval eller yrkesval jag gjort. Möjligen har hon kritiserat dem.

Kritik är något min mamma är riktigt bra på. Hon kan knappt komma innanför dörren innan hon hittar något som är fel på mig, min familj eller mitt hem.

Hon vet fortfarande inte vad jag tycker om eller inte tycker om. När hon ger mig presenter är det alltid så fel så att jag blir uppriktigt förvånad. Hon blir jättearg om jag inte gillar det hon ger mig och säger att jag är otacksam. Jag bryr mig egentligen inte om några fåniga presenter, men det sårar att hon inte känner mig bättre.

Det sårar mig också att hon sällan vill ställa upp och hjälpa till när vi har det tufft. Ibland gör hon det, men det är aldrig utan förbehåll. Vi är alltid skyldiga henne något. Det är en jobbig känsla eftersom jag inte gärna ber om hjälp. Mamma skulle heller inte kunna tänka sig att boka in något i förväg eftersom det kan dyka upp något annat hon hellre vill göra. Så när vi behöver barnvakt frågar vi alltid Arkimedes föräldrar, trots att de bor flera timmar bort.

Nu låter det som om alla mina och mammas problem bara är hennes fel. Så är det naturligtvis inte. Jag har säkert en del i det hela också och var nog inget enkelt barn. Mamma kan ju heller inte rå för att hon har sina svårigheter. Hon kan helt enkelt inte bättre och jag tror faktiskt att hon gjorde sitt bästa. Men just nu orkar jag inte med mer konflikter. Så nu tar jag paus.

Categories: Föräldraskap, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: