Föräldraskap

Lågaffektivt bemötande & spelavstängning

Väldigt kortfattat kan man säga att Lågaffektivt bemötande (LAB) är bemötande som inte orsakar känslostormar eller förvärrar redan befintliga känslostormar.

Hur är ett bemötande som inte orsakar känslostormar då?

Det är olika. Det finns inte något recept som fungerar för precis alla. Bemötandet måste anpassas utifrån situation och de personer som är inblandade. Det som fungerar för en person fungerar inte för en annan. (Men som tur är finns det ändå vissa sätt att bemöta som fungerar för de flesta. Det finns också vissa sätt som fungerar för väldigt få.)

Hetsiga diskussioner på Facebook

Det är inte ovanligt att hetsiga diskussioner blossar upp på Facebook i grupper för Lågaffektivt bemötande (LAB). Någon har ett problem de behöver hjälp med. Tanken är ju att man i dessa grupper ska kunna få råd utifrån Lågaffektivt bemötande. Många olika människor med olika kunskaper, erfarenhet och förmågor försöker hjälpa till så gott de kan. En del som svarar är nya i gruppen och har ännu inte lärt sig vad LAB innebär, andra har missuppfattat hur det fungerar, några är mindre bra på att uttrycka sig i skrift, någon har missat vad det är för grupp man svarar i. Detta resulterar i att det kommer många svar som inte har med Lågaffektivt bemötande att göra.

När någon snällt försöker påpeka detta händer det att människor oförtjänt tar illa vid sig. Men ibland tycker jag att även de som verkligen är insatta i Lågaffektivt bemötande kan vara för snabba att döma. Allt är inte svart eller vitt. Situationer och människor är olika. Ett kort råd på bara några få rader berättar inte hela sanningen om hur personen som skrev tänkte. Dessutom kan det vara bättre att istället förklara sin syn på saken och komma med ett mer fungerande råd än att komma med pekpinnar.

Häromdagen blossade en diskussion upp på nytt. Råden som gavs var av blandad kvalitet; vissa lågaffektiva, vissa inte. Efteråt startades en ny tråd av en medlem som ondgjorde sig över alla råd som hen ansåg inte var lågaffektiva, däribland mitt råd. Jag kan förstå att det kan uppfattas så utifrån de få rader jag skrev, så jag kände att jag ville förklara mer hur jag hade tänkt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men insåg snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Istället skriver jag om det hela här.

Vad är lågaffektivt?

Problem: Ett barn har svårt att stänga av spel på plattan/datorn när föräldrarna tycker att det är dags.

Bemötande – förslag 1: Dra ut sladden till datorn (ett av alla råd som dök upp i tråden).

Är förslag 1 lågaffektivt bemötande?
Jag skulle vilja säga nej. Sannolikheten att detta bemötande orsakar en känslostorm är mycket stor. Men kanske finns det någon enstaka som det faktiskt fungerar på, vad vet jag. Men det är förmodligen ytterst få. Ändå var det faktiskt ganska många som föreslog detta bemötande.

Bemötande – förslag 2: Använd en app som stänger ner spelet när tiden är slut (mitt förslag).

Är förslag 2 lågaffektivt bemötande?
Ibland. Vid första anblicken kan man nog tycka att det inte är det. Men hemma hos oss skulle jag säga att det faktiskt är det. Det beror ju på hur man gör det hela. Det beror också på vad orsaken till problemet är och om detta bemötande löser dessa orsaker. Och framför allt beror det ju på om bemötandet orsakar en känslostorm eller inte.

Att hitta en lösning som fungerar för oss

Identifiera problemet

Grundproblem: Barnen stänger inte av plattan när föräldrarna ber om det.

Men är detta verkligen problemet? Det hela måste analyseras och brytas ner.

Föräldrarnas problem: Föräldrarna tvingas tjata. De blir arga. Det är svårare att få barnet att äta kall mat, vilket leder till mer osämja. Kvällens tidsplanering spricker.

Barnens problem: Föräldrarna tjatar. Man blir osams. När barnet kommer till bordet är maten kall och går inte att äta. Allt blir försenat. Sagostunden blir kortare.

Orsaker till problemen

  • Barnen har svårt att avsluta saker
  • Barnen har svårt att förstå konsekvenser
  • Barnen har dålig tidsuppfattning, och tycker inte att det känns som om hen fått spela så mycket som utlovats.
  • Barnen har svårt att bedöma vad man hinner göra på en viss tid.
  • Barnen behöver tydliga ramar
  • Föräldrarna har mycket att tänka på och glömmer ibland säga till i tillräckligt god tid.
  • Speltiden har varit lite flytande eftersom föräldrarna är dåliga på att ha maten klar vid precis samma tid varje kväll. Vad som gäller är otydligt.

Saker som underlättar

  • Under viss tidspress har barnen lättare att komma igång med saker.
  • Om föräldrarna har en exakt tid att förhålla sig till är det större chans att maten är klar då.
  • Om maten är färdig när det är dags att stänga av spelet lockar det mer att komma till bordet.
  • Tydliga regler är enklare för barnen att följa.
  • En del spel är mindre jobbiga att hitta avslut i.
  • Om speltiden är exakt lika lång varje gång kan barnen så småningom lära sig vad man hinner på den tiden.
  • Barnen litar på att plattans tidsinställning är exakt.

Förarbete

Vi föräldrar pratar med barnen om problemen så att de förstår vad det är vi försöker lösa. Vi berättar om vårt förslag som vi skulle vilja testa och får godkänt av barnen. Vi är tydliga med att detta är ett test. Fungerar det inte så får vi testa något annat. Barnen är med och diskuterar upplägget.

Förslag på lösning

En app (Kids place) installeras på barnen platta. Alla spel delas om i tre olika grupper:
I ”Spel 1” placeras spel som barnet har fri tillgång till (nästan i alla fall, inte nattetid). Det är spel som har ett pedagogsikt syfte och som barnen blir lugn av att använda. Där finns inte bara spel utan också nyttofunktioner så som kalender, väderapp, musikspelare o.s.v.

I ”Spel 2” placeras spel som är halvpedagogiska, men ändå lugna. Till dessa spel har barnen tillgång en timme varje dag, extra på helgerna samt vid behov (bilturer, väntrum, vid sjukdom o.s.v.). Dessa spel har barnen lättare att stänga av.

I ”Spel 3” placeras spel som vi inte tycker har något pedagogiskt värde och som får barnen i högvarv. Det är många snabba spel, med korta banor. Det är spel som är svåra att stänga av. Dessa spel är barnen mest sugen på att spela, men vi har märkt att spelen i de andra två grupperna också är roliga för barnen om de väl börjar spela dem. ”Spel 3” får barnen tillgång till en halvtimme om dagen och mer vid speciella tillfällen (bra att ha som muta/lockelse).

Speltiderna på vardagar ser ut som följer:
Hela dagen – Spel 1
Kl 17:30 – 18:30 Spel 2
Kl 17:30 – 18:00 Spel 3

Föräldrarnas ansvar: Att påminna en stund innan spelen stängs av. Att ha maten klar till 18:30.

Är detta för hårt?

Ja, för en del. Det finns många som tycker att fri tillgång till spel är det bästa för barnen. Och det kan det vara också – för barn som kan hantera det.

Fri tillgång fungerar inte för mina barn, särskilt inte för Platon. Platon har extremt svårt att släppa ett spel. Om man inte har koll tror jag att det skulle kunna finnas risk för ett framtida spelberoende. Om han fick fri tillgång skulle han inte göra något annat. Det vore synd för han har så många andra intressen. Intressen som är utvecklande och som ger Platon återhämtning, t.ex. Lego, brädspel, läsa m.m. Men av att spela på plattan blir han oftast uppvarvad.

Vad blev resultatet av försöket?

För att detta ska fungera har vi fått revidera vilka spel som hör till vilken grupp några gånger, men annars har det fungerat utmärkt! Strategin har inte orsakat känslostormar en enda gång. Vi har inte blivit osams. Det är inget tjat. Detta kommer vi fortsätta med!

I början var vi föräldrar noga med att påminna flera gånger innan tiden skulle ta slut. Men nu behövs det inte ens. Barnen tycker bara att vi stör då. Och det är ju tur, för den här strategin löste ju inte föräldrarnas svårighet med att komma ihåg att påminna i tid… Däremot har föräldrarna blivit bättre på att ha maten klar i tid. Skulle de misslyckas med detta någon gång spelar barnen på ”Spel 1” så länge…

Tidigare var det ofta tjat från barnen om att få sätta sig och spela direkt de kom hem. Men nu bygger de med Lego, Playmobil eller ritar istället. De vet att det inte går att starta spelen i förtid. Är de väldigt trötta sätter de sig och lyssnar på musik på platan fram till speltiden. Det ger mer återhämtning än att spela för dem.

Barnen väljer oftast att spela något från ”Spel 3” först. Gärna Geometry dash. Men allt oftare väljer de även andra spel; spel från grupp 1 och 2 som de aldrig tidigare har gett chansen. De är numera lugnare när de kommer till matbordet eftersom det sista de spelade inte varvade upp dem. Barnen har också blivit bättre på att hitta lämpliga avslut och sparar spelen i tid.

Är detta en universallösning?

Nej. Detta skulle inte fungera för alla eller i alla situationer. Det beror ju på orsakerna till problemet, hur problemet ser ut och vilka som är inblandade. Det skulle nog t.ex. vara svårt att begränsa spelandet så hårt för någon som tidigare haft friare tyglar.

Det skulle inte heller fungera för alla sorters spel. Platon spelar Mine Craft ibland. Då räcker inte en halvtimme. Dessutom kan man tappa mycket om man inte hinner spara. Så när han spelar det kör vi med andra strategier. I en del spel är det långt emellan ställena att spara på. Då går det inte att stänga av en exakt tid.

Och skulle man spela online med andra måste man anpassa sig efter de andra spelarna, annars förstör man och kanske inte får vara med längre. Då kan det också bli svårt att köra denna strategi.

Det finns helt enkelt inte en lösning som passar alla. Det kan också finnas flera lösningar som fungerar. I tråden jag skrev om ovan fanns flera andra förslag som kanske passar andra bättre. Jag rekommenderar verkligen att bolla sina problem i en FB-grupp om Lågaffektivt bemötande (även om det kan bli hetsiga diskussioner). Man kan få många nya infallsvinklar. Kanske hittar du någon som passar just dig och din familj om inte vår metod är något för er.

Annonser
Categories: Föräldraskap, Vardag | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

olddesignshop_childreneatbread1920I vanliga fall skriver jag mycket i bloggen om hur man löser problem eller förebygger sammanbrott. Det kan låta enkelt ibland, men det är det inte. Det är något jag måste jobba på hela tiden. Ibland (ganska ofta) misslyckas jag.

Forskning visar att barn inte lär sig av att misslyckas, men däremot sägs det att vuxna gör det. Därför tänkte jag dela med mig av ett av mina misslyckanden.

Jullovet har tärt på familjen. Det har varit alldeles för många dagar tätt tillsammans, alldeles för många dagar utan rutiner. Ingen chans till lugn och ro. Barnen råkar i luven på varandra titt som tätt och själv är jag stingslig och slutkörd. Jag längtar efter lite tystnad.

Dygnsrytmen har blivit alldeles upp och ned. Ingen somnar i tid och vi sover för länge på morgonen. Idag var inget undantag. När det var dags för frukost var klockan redan ganska mycket och blodsockernivåerna var låga.

Jag brukar försöka hålla ett lågaffektivt förhållningssätt, jag försöker undvika att brusa upp eftersom jag vet att situationerna oftast förvärras då. Men ibland går det bara inte.

Herakles har ett väldigt fyrkantigt tänkande. Allt ska vara på ett visst sätt. Han är dessutom mycket begränsad i sitt matintag. Just nu äter han helst rostat bröd med kanterna bortskurna till frukost. Det är mycket viktigt att man rostar brödet på rätt sätt annars blir allting fel. Idag instruerade han mig att man ska rosta brödet två gånger om brödrosten står på 2:an (brödskivorna tas direkt ur frysen). Jag frågade honom flera gånger om jag inte kunde få trycka upp brödet lite i förväg så att det inte skulle bli bränt. Men det fick jag inte. Mycket riktigt blev brödskivorna brända. I alla fall för mörka för att Herakles skulle äta dem. Jag bet ihop och lyckades hålla lugnet och satte på fläkten. Sedan rostade jag två nya brödskivor. Efter godkännande av Herakles blev de lagom rostade. Jag skar bort kanterna prydligt och lade upp brödet framför honom. Sedan började jag smöra den ena brödskivan. Man måste nämligen vara snabb för att smöret ska smälta ”lagom”.

Men då skrek Herakles att brödet var förstört. Jag hade förstås gjort fel. Jag borde ha skurit ett tak på brödet först. Vad han menar med detta har jag ingen aning om. Jag försökte förklara att jag inte visste vad han menade, men då blev han ursinnig och slog till mig med knytnäven allt vad han orkade på min handled. Jag vrålade till av smärta och lyckades inte längre hålla lugnet. Jag hörde mig själv skrika saker som jag ångrade i samma stund de lämnade min mun. För att inte göra saken värre sprang jag ut i vardagsrummet. Tårarna sprutade.

Herakles välte stolarna i köket och kastade saker. Sedan sprang han också ut i vardagsrummet och lade sig i soffan och grät och skrek. Han sade att han måste ha något annat att äta annars skulle han aldrig äta igen i hela sitt liv. Själv var jag ledsen och arg så jag kokade. Jag sade att han måste äta upp sina brödskivor annars fick han vara utan mat. Dumt, och fånigt av mig. Självklart blev Herakles ännu ilsknare då och slog mig med knytnäven igen. Han fortsatte säga att han ville ha något annat att äta. Jag sade att han fick fixa det själv i så fall. Jag visste att sannolikheten var stor i detta läge att jag skulle göra fel igen. Dessutom gjorde min högra handled fortfarande väldigt ont. Herakles resonerade själv fram till att han inte heller kunde äta yoghurt eftersom vi inte hade några torkade äppelringar. Han föreslog hackat äpple. Men det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna skala och hacka ett äpple med min onda handled.

Klockan blev halv tolv. Tårarna rann fortfarande längs min kind. Handleden bultade ännu. Herakles hade lugnat ner sig och lekte nu i soffan. Köksfläkten surrade och ingen av oss hade ännu fått i oss frukost…

(När jag skriver detta har maken lyckats få i Herakles mat. Han är uppe i sitt rum och leker. Själv har jag ännu inte ätit frukost. Jag har fortfarande ont i handleden och skriver mestadels med vänsterhanden. Tårarna bränner ännu bakom min ögonlock.)

Categories: Föräldraskap, Okategoriserade, Vardag | Etiketter: , | 4 kommentarer

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

Den olidliga väntan på besked

1pocketwatches-graphicsfairy007Den som tror att det går snabbt och enkelt att få en diagnos har aldrig varit med om det i verkligheten. Det är en lång process. Det tär psykiskt på alla inblandade. Att ens komma till utredning kan ta flera år. Utredningen kan också dra ut på tiden rejält. Och när väl utredningen är klar kan det dröja innan man får beskedet. När beskedet kommer blir det ofta jobbigt oavsett om man tidigare varit förberedd på det eller inte.

Men att vänta på beskedet är ännu jobbigare. Man börjar tvivla på sig själv. Varför dröjer det? Tror de att det kan vara något annat? Är det något värre än det vi trott? Eller inbillar vi oss alltihop? De kanske inte sätter någon diagnos alls? Tycker de att vi överdriver? Kanske tycker de att det bara beror på oss, att vi är dåliga föräldrar? Vad ska vi göra om de inte sätter någon diagnos alls? Hur ska vårt barn få rätt hjälp i så fall? Hur begär man en second opinion? Vad ska vi göra om det blir den diagnosen vi tror? Hur ska vi klara det?

Tankarna snurrar i huvudet hela tiden. Det är svårt att koncentrera sig på något annat. Svårt att få saker gjort. Svårt att umgås. Svårt att sova. Svårt att vänta.

Att gå igenom allt detta är inget man gör lättvindigt. Föräldrar genomgår inte en utredning på sina barn bara för att få något att skylla på eller för att få rätt till någon form av (minimal) ekonomisk ersättning. Föräldrar gör det för att deras barn behöver stöd/resurser utöver det vanliga och för att familjen behöver hjälp för att inte braka samman.

Herakles utredning

Just nu väntar vi på beskedet. Utredningen var klar för flera veckor sedan, men det är ändå en månad kvar tills vi ska på återgivning. Det kommer att ta ytterligare ett antal veckor innan psykologen som utredde honom kommer att träffa rektor och pedagoger. Det blir någon gång i juni sista terminen på förskolan för Herakles. Inte precis i god tid inför 6-års verksamheten i höst. Inte precis gott om tid för rektorn att göra eventuella anpassningar som krävs och att hitta en eventuell resurs.

Ändå har vi verkligen varit ute i god tid. Trodde vi. Redan i 2-års åldern reagerade förskolepersonalen på att Herakles inte var som andra. Det kom inte som någon nyhet för oss. Vi frågade då en psykolog hur vi skulle göra med en eventuell utredning. Han sade att de inte utredde så små barn. När det blev dags kunde vi vända oss direkt till NP-teamet och slippa gå omvägen via BVC och BUP, eftersom Herakles har en storebror med diagnos. Väntan på utredning skulle inte bli lika lång som för Platon.

Inte förrän Herakles fyllde 4 år fick vi ställa oss på kö. De sade att det var ovanligt att man fick stå på kö så tidigt. Vi kände oss lugna eftersom de redan gjorde anpassningar på förskolan och för att vi trodde att det skulle vara i god tid innan förekoleklass. Ganska snart därefter fick vi träffa psykologen. Efter att ha hört vår berättelse sade han att han egentligen skulle kunna sätta diagnos direkt utifrån det vi berättat och utifrån det Herakles fröken på förskolan berättat. Men sådana är inte reglerna, så vi skulle få vänta lite till. Det skulle nog inte bli så länge eftersom det hela i stort sett var klart. Det skulle inte behöva ta ett år i alla fall.

Under tiden fick vi träffa en socialpedagog för att prata om Herakles. Vi frågade henne om tid för utredningen. Hon sade att man inte kunde göra någon utredning ännu eftersom de inte hade så mycket dokumentation om honom. Utredningen skulle alltså inte påbörjas inom ett år. Jag förstår inte hur de resonerade. Inte skulle det trilla in mer material om honom medan vi väntade. Vi hade ju sluppit gå till BVC och BUP, så där fanns ju ingen dokumentation.

Tillslut orkade vi inte vänta längre. I februari 2014 kontaktade vi psykologen för att höra när utredningen skulle sätta igång så att den skulle hinna bli klar innan planering av 6-års verksamheten, d.v.s. innan årets slut. Vi får då besked om att utredningen inte kommer starta innan dess. Efter diverse klargöranden och ganska arga e-mail till NP-teamet ändrar de sig och säger att utredningen ska starta under hösten. Vi får också veta att psykologen vi träffat ska sluta.

I slutet av våren fick Herakles fick komma och träffa en läkare som skulle skriva ett intyg att skicka med vårdbidragsansökan. Läkaren sade att hon kunde passa på att göra de undersökningar som ändå skulle göras under utredningen. Utredningen hade alltså tillslut startat. Under sommaren fyllde vi föräldrar i en massa frågeformulär om Herakles.

I brevlådan kom sedan ett intyg med diagnoserna: ”Aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS” samt ”Ospecificerad störning av psykisk utveckling”. Men då hade man bara gjort läkarbedömningen, ingen annan del av utredningen hade gjorts. Visa sedan Platons utredning bad vi att få alla frågeformulär för att fylla i under sommaren.

Ett tag senare hörde NP-teamet av sig. De hade förstått att vi hade det jobbigt. De föreslog att vi skulle träffa en läkare och prata om eventuell medicinering för Herakles. Under hösten provade han några olika mediciner, i olika doser. I samband med detta fick Herakles en ADHD-diagnos.

Den nya psykologen skulle vara på plats under hösten 2014. Vi hoppades fortfarande att utredningen skulle vara klar så att det fanns en diagnos för skolan att använda när de skulle söka extra pengar inför 6-års verksamheten. Ansökningen till kommunen skulle vara inne i december.

Så blev det inte. NP-teamet sköt upp utredningen ytterligare p.g.a. medicineringen. I slutet av december beslutade vi av olika anledningar att avsluta medicineringen. I januari fick vi till slut en tid till psykologen. Vi trodde att det hela skulle gå fort och lätt. Både läkare och socialpedagog hade vid flera tillfällen uttryckt att diagnosen egentligen var i stort sett klar – något inom autism. De trodde inte att man behövde göra så mycket mer. Vi hade ju berättat mycket och det fanns information från två olika förskolepedagoger.

Men psykologen tyckte annorlunda. Herakles fick göra begåvningstester (WISC) under tre dagar. Vi, föräldrar fick fylla i ytterligare papper. Vi fick också ett frågeformulär att ta med till Herakles nuvarande pedagog på förskolan. När vi frågade hur lång tid det skulle ta innan vi skulle få besked sade psykologen att det skulle röra sig om några veckor. Detta var i mitten av januari.

När vi fortfarande inte hört något efter sportlovet hörde vi av oss till psykologen. Han meddelade då att han lämnat över frågan till en kurator.

Efter ytterligare flera veckor utan att ha hört något kontaktade vi socialpedagogen för att fråga hur det gick. Strax efter detta fick vi träffa en kurator och svara på frågor vi gjort flera gånger innan. Detta var i slutet av mars. För ett par veckor sedan fick vi ett brev hem med ett datum för återgivning i slutet av maj. Hela processen med utredningen har alltså tagit ca 4 år.

Nu är det bara den olidliga väntan på besked kvar…

Categories: Föräldraskap, Utredning | Etiketter: | 3 kommentarer

Paus från mamma

mamma-flickaJag orkar inte mer… Min och mammas relation har alltid varit komplicerad. Under hela min uppväxt har vi rykt ihop nästan dagligen. Fortfarande slutar många av våra telefonsamtal med att jag slänger på luren mitt under samtalet. Men när hon skällde ut maken inför 5-åriga Herakles och sade att hon var orolig för att vi inte gör det som är bäst för våra barn då fick det vara nog. Hon sade att vi var hemska som testar ADHD-medicin på Herakles och att hon minsann inte tänkte ställa upp för oss igen om vi inte gör som hon tycker, för hon vet minsann bättre.

När mamma sedan ringde sade jag att jag inte har lust att prata med henne och att hon inte behöver ringa igen förrän hon slutar bete sig så där. Hon förstod inte alls vad jag menade. Men jag orkar inte förklara en gång till. Jag har sagt till henne 100-tals gånger att jag inte vill höra på alla hennes åsikter om hur man bäst uppfostrar våra barn eller hur man botar ADHD och autism. Vi har bråkat om detta alldeles för många gånger. Det tar alldeles för mycket energi, energi som jag inte har över.

Min mamma har själv inte det så lätt alla gånger. Hon har själv ADHD-diagnos och borde nog också ha en Aspergerdiagnos. Sedan jag insett det har jag haft lite lättare att ignorera mycket av det hon säger. Hon kan ju inte hjälpa att hon är som hon är. Men jag har mina egna svårigheter att hantera och en familj som kräver mycket energi. Så jag orkar helt enkelt inte hantera min mamma också.

Jag har haft en tuff uppväxt. Att ha en väldigt speciell mamma har inte varit så roligt alla gånger. Jag älskar min mamma, men hon har inte alltid lyckats vara en bra förälder även om det självklart fanns många ljuspunkter under min uppväxt också.  Mammas kommentarer och beteende under min uppväxt har dock satt djupa spår även om hon inte menade något illa. Jag är väl inte heller en perfekt mamma alla gånger, men jag hoppas att jag kan göra ett bättre jobb eftersom jag är medveten om mina brister.

Det finns de som tycker att man inte borde bli förälder om man har diagnos. Men det håller jag inte alls med om. Det finns många fler utan diagnos som aldrig borde blivit föräldrar. Många med diagnos blir alldeles fantastiska föräldrar. Har man fått sin diagnos får man kunskaper om sina svårigheter och styrkor och kan också få viss hjälp. Men min mamma har aldrig förstått sina svårigheter och har aldrig fått något stöd. Hon har aldrig förstått att de konflikter hon hamnat i med mig eller andra också beror på henne.

Mamma fick sin ADHD-diagnos när hon var 60 år. Hon tycker att det är skönt att ha fått en egen ADHD-diagnos. Nu kan hon skylla på den. Och det gör hon ständigt. Hon blev också glad när jag fick min Aspergerdiagnos, för då fick vi ju svart på vitt på att det inte var hennes fel att det varit mycket problem under min uppväxt.

Mamma har ändå svårt att acceptera att jag och mina pojkar också har svårigheter och att hon faktiskt måste försöka anpassa sig efter dem ibland. Hon är ju ändå vuxen medan de bara är barn.

Mammas svårigheter har verkligen ställt till det för oss, inte bara mina. Hon har aldrig låtit mig komma till tals eftersom hon inte kan vara tyst en sekund. Jag har verkligen fått skrika för att hon ska märka att jag försöker säga något. Men hon har inte lyssnat på mig ändå.

Hon kan säga vad som helst till vem som helst. När jag var liten och vi stötte ihop med en bekant på stan kunde hon vräka ur sig en massa negativa saker om mig trots att jag stod bredvid och hörde allt. När andra föräldrar skröt om sina barn och berättade bra saker om dem berättade mamma om hur dålig jag var på att städa, hur tjock jag var, hur lat jag var o.s.v. Det händer fortfarande att hon säger sådana saker till kassörskor, busschaufförer och servitörer när jag är med. De få vänner hon har berättar hon också sådana saker för, så det känns lite olustigt när man träffar på dem.

Under flera års tid när jag var liten gick vi regelbundet till en psykolog för att ”reda upp” våra problem. Men jag fick aldrig komma till tals under de mötena. Psykologen hade inte en chans att stoppa mamma när hon kom igång. I en timme, en gång i månaden satt jag där och fick lyssna på alla mina brister och allt jag gjort fel sedan sist utan att kunna försvara mig. Dessa möten har inte precis förbättrat min självkänsla…

Min mamma har aldrig visat minsta intresse för det jag gör; knappt varit på en teaterföreställning eller körkonsert, aldrig varit på en fotbollsmatch eller ens frågat hur det gått. Hon brydde sig aldrig om jag gjorde mina läxor eller gav mig beröm för att jag lyckats bra på ett prov. Hon har inte visat minsta intresse för de studieval eller yrkesval jag gjort. Möjligen har hon kritiserat dem.

Kritik är något min mamma är riktigt bra på. Hon kan knappt komma innanför dörren innan hon hittar något som är fel på mig, min familj eller mitt hem.

Hon vet fortfarande inte vad jag tycker om eller inte tycker om. När hon ger mig presenter är det alltid så fel så att jag blir uppriktigt förvånad. Hon blir jättearg om jag inte gillar det hon ger mig och säger att jag är otacksam. Jag bryr mig egentligen inte om några fåniga presenter, men det sårar att hon inte känner mig bättre.

Det sårar mig också att hon sällan vill ställa upp och hjälpa till när vi har det tufft. Ibland gör hon det, men det är aldrig utan förbehåll. Vi är alltid skyldiga henne något. Det är en jobbig känsla eftersom jag inte gärna ber om hjälp. Mamma skulle heller inte kunna tänka sig att boka in något i förväg eftersom det kan dyka upp något annat hon hellre vill göra. Så när vi behöver barnvakt frågar vi alltid Arkimedes föräldrar, trots att de bor flera timmar bort.

Nu låter det som om alla mina och mammas problem bara är hennes fel. Så är det naturligtvis inte. Jag har säkert en del i det hela också och var nog inget enkelt barn. Mamma kan ju heller inte rå för att hon har sina svårigheter. Hon kan helt enkelt inte bättre och jag tror faktiskt att hon gjorde sitt bästa. Men just nu orkar jag inte med mer konflikter. Så nu tar jag paus.

Categories: Föräldraskap, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Pappas pojke

Nu är Herakles 5 år, men ända sedan Herakles var liten har han valt sin pappa Arkimedes framför mig. Jag tror det började när jag slutade amma honom och när Arkimedes var pappa-ledig en längre tid. Jag försöker att inte ta det personligt, men det är svårt.

Det är särskilt svårt vissa dagar

Vissa dagar då allt bara blir fel. De dagarna spelar det ingen roll vad jag gör eller hur många gånger jag försöker, det blir ändå inte rätt enligt Herakles: Jag väljer fel färg på skålen, jag skivar bananen på fel sätt, jag ställer muggen på fel plats på underlägget, jag gör saker i fel ordning. Jag är fel person, för jag är inte pappa. – Gå härifrån! Jag vill att pappa ska komma! Jag vill att du ska dö nu! Jag tycker bara om pappa, inte dig! Så skriker Herakles de dagarna. Jag vet att han egentligen inte menar det, för han skriker nästan samma saker till Arkimedes. De dagarna gör pappa också fel hela tiden. Många gånger är det faktiskt jag som lyckas avleda Herakles och få honom lugn.

free vintage digital stamp_father and son image

Men ändå väljer Herakles sin pappa framför mig nästan varje gång, känns det som. De flesta dagar lyckas jag hålla inne känslorna, men ibland går det bara inte. När jag själv är trött och utsliten längtar jag efter ömhet. Jag vill känna mig älskad, inte bara av Arkimedes och Platon, utan också av Herakles. Jag längtar efter att få känna hans lena hud. Men Herakles har aldrig varit generös med kroppskontakt, inte mot någon. Han kramas aldrig på beställning, bara när han själv har lust. Pussa honom får man absolut inte, för det gör ont. Jag får passa på när han tittar på TV, för om det blir spännande kryper han upp i min famn. Jag njuter av de stunderna.

Under höstlovet hade jag och Herakles en ledig dag tillsammans

Varken Arkimedes eller storebror Platon var hemma. Tyvärr blev det en sådan där dag när allt blir fel. Jag försökte göra allt rätt och ansträngde mig för att göra roliga saker tillsammans med honom. Vi gjorde Halloween-pyssel. Herakles ville göra en häxa och en vampyr. Vi började med häxan. Jag hjälpte honom med limpistolen, men jag missuppfattade hur spindlarna skulle sitta på häxans hatt. Jag kunde inte få bort dem igen för limmet satt för hårt. Då brast Herakles; han skrek, välte stolen och sprang iväg. Och han ropade på pappa. Arkimedes var inte hemma. Jag lyckades hålla mina känslor i styr än en gång denna dag.

Efter ett par timmar kunde vi tillslut återgå till pysslandet. När Arkimedes kom hem från jobbet var allt lugnt. Arkimedes begav sig för att hämta storebror Platon. Han kom knappt utanför dörren innan allt rasade samman igen. Vampyrens mantel skulle inte sitta runt om. Inga problem, tänkte jag. Jag hade inte hunnit fästa den ännu, så det var väl bara att klippa bort limsträngen och forma om manteln på rätt sätt. Trodde jag… Då blev ju manteln för kort! Den måste ju vara exakt lika lång som innan! Herakles blev ursinnig, knycklade ihop manteln och rev den i småbitar. Han slog mig hårt med knytnäven på armen, sprang därifrån och skrek att han aldrig ville se mig mer. – Jag vill bara ha pappa! Jag behöver inte dig! Nu orkade jag inte mer, men jag försökte. Med tårarna rinnande klippte jag till en ny mantel. Men det var försent. Nu hjälpte det inte.

Trots att Herakles lugnade sig efter en stund, ville han inte veta av mig. Jag försökte prata med honom och förklara hur mycket jag älskar honom. Men han sade bara: – Jag älskar bara pappa. Kanske Platon tycker om dig? Jag försökte förklara att jag önskade att båda mina barn skulle tycka om mig, men det spelade ingen roll.

Tårarna forsade nu ner. Jag kunde knappt andas. Jag ville inte att Herakles skulle se mig på detta sätt så jag lade mig på sängen. Herakles satt kvar i vardagsrummet. Han ropade på pappa. Om och om igen. Trots att jag fortfarande grät försökte jag förklara för Herakles att pappa inte var hemma och att han kunde vara med mig istället. Han sade: – Jag vill inte vara med dig, bara med pappa. Och så fortsatte han ropa på pappa en stund. Det tog en halvtimme innan Arkimedes kom hem. Då var Herakles lugn och lekte med Duplo. Men jag grät fortfarande.

Men självklart är allt inte svartvitt

Ibland händer det ändå att Herakles helst vill vara med mig även om det känns som att det är alldeles för sällan. Ibland händer det att han sätter sina knubbiga små händer på mina kinder och säger att jag är den sötaste mamman i världen. Ibland säger han faktiskt att jag är den snällaste och att han tycker om mig.

Ibland är det förstås också skönt att Herakles väljer Arkimedes före mig. I alla fall när han ropar sent på kvällen. Men oftast känns det mest smärtsamt i både själ och hjärta.

Detta kanske inte är ett autism-specifikt problem, men jag tror att både mina och Herakles svårigheter gör det hela jobbigare.

Så vad beror det här på då?

Jag vet inte säkert, men några orsaker kan jag gissa mig till:

  • Jag blir själv för trött och kan inte hålla känslorna i styr.
  • Jag är väldigt luktkänslig och klarar inte hjälpa Herakles på toaletten om han gjort nr 2 utan att jag kräks.
  • Jag går oftast inte upp med honom på morgonen eftersom jag har väldigt svårt att sova på nätterna. Arkimedes tar honom till förskolan.
  • Arkimedes hämtar honom oftast på förskolan eftersom jag tycker det är jobbigt att träffa folk (andra föräldrar och personal) och för att jag är nära att bryta ihop när jag tvingas jaga efter honom på förskolans gård när han sprungit ut utan skor. Arkimedes kan dessutom hämta honom med bil, men jag kör inte, så jag måste gå.
  • Arkimedes läser oftast god natt-sagan för Herakles. Kvällen är den enda tid då storebror klarar att prata om sina bekymmer, men det går inte lika bra med Arkimedes.

 Vad ska jag göra åt det då?

Det vet jag inte riktigt heller. Jag försöker spendera tid ensam med Herakles och göra roliga saker. Vi bakar, läser sagor, bygger lego, går på teater, pysslar m.m. Det finns dock inte så mycket tid när det bara är vi två. Kanske borde jag åka bort med honom en helg? Kanske borde jag läsa god natt-sagan för honom oftare och låta Arkimedes reda ut Platons bekymmer? Kanske borde jag tvinga mig själv att hämta på förskolan oftare, fast jag mår dåligt av det?

Categories: Föräldraskap | 2 kommentarer

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: