Lek

Att leka på mitt eget sätt

En del påstår att barn med autism inte kan leka. Men vad är lek egentligen? Vem kan bestämma vad som är rätt eller fel?

kids-playing-47

Lek enligt Svenska akademins ordbok:

  1. sysselsättning (särsk. o. urspr. i förening med mer l. mindre livlig kroppsrörelse) utan egentligt allvarligt l. praktiskt ändamål o. avsedd att bereda nöje o. förströelse;
  2. särsk. om dylik sysselsättning hos barn (ett ensamt l. flera tillsammans), ofta åsyftande att efterlikna de vuxnas (ändamålsenliga) värksamhet;
  3. i äldre tid äv. i allmännare anv., omfattande äv. varjehanda sällskapliga förströelser bland vuxna personer.

Många verkar se på lek enligt punkt 2 ovan. I så fall stämmer det kanske att många med autism inte kan leka. Inte jag heller. Jag brukade inte försöka efterlikna det de vuxna sysslar med i mina lekar.

En del barn med autism kanske inte leker på ett sätt som andra uppfattar som lek, men kanske är det deras form av lek. Om man istället ser på lek enligt punkt 1 ovan passar många fler aktiviteter in i begreppet lek: Att bygga och konstruera saker, att rada upp och sortera saker, att springa runt, att hoppa och flaxa med armarna, att skruv av och på en kork att snurra med ett snöre. Allt detta är avsett att bereda nöje och förströelse för barnet.

Det är bättre att tänka att många barn med autism leker annorlunda än andra barn. För en utomstående kanske det verkar som om det är en helt vanlig lek, men när man tittar och lyssnar ordentligt kan man ofta upptäcka skillnader. Många barn med autism har svårt att rätta sig efter andra barn i leken, de vill gärna styra eller leka ensamma. Ofta gillar man att leka samma saker om och om igen. Många följer ett färdigt manus enligt något de lekt tidigare eller enligt något de t.ex. har sett på film. För många barn med autism kanske det inte är något nöje att inte veta vad som ska hända i en lek. Enligt punkt 1 ovan är det ju inte heller någon lek för dem i så fall.

Andra definitioner av lek:

  • En aktivitet som är frivillig och spontan utan att vara målinriktad
  • Något som är lustfyllt och roligt
  • Något som utvecklar ett barns kreativitet och fantasi
  • Ett sätt att bearbeta intryck och upplevelser och göra världen mer begriplig
  • Ett sätt att träna sin förmåga att kommunicera och samspela med andra.
  • Ett sätt att lära sig att sätta sig in i en annan människas situation och känslor.
  • Ett sätt att träna den kognitiva förmågan.
  • Ett sätt att lära sig olika färdigheter inför framtiden
  • En aktivitet som hjälper barnet att utveckla motoriken och att lära känna sin kropp
  • ”När man bara är”

 När jag var liten

När jag gick på dagis lekte jag inte så mycket med andra. Men de andra lekte med mig. Jag fungerade mer som en söt docka än som en person. När vi lekte i kuddrummet kunde de andra bråka om vem som skulle ha med mig i sin koja. När det var dags för utelek gömde jag mig oftast bakom skjulet. Jag minns att jag i samma ålder också brukade ägna mig åt att gräva ner saker i sandlådan så att de försvann. Förmodligen lekte jag också ibland, men det minns jag inget av.

Utan fantasi? Absolut inte!

kids-playing-07En del tror att barn med autism inte har någon fantasi, men det stämmer i alla fall inte när det gäller mig. Jag lekte de mest fantastiska lekar när jag var lite äldre, med stora äventyr. I mina ögon var det de andra barnen som inte hade någon fantasi. De lekte bara tråkiga lekar. De andra flickorna ville bara leka mamma, pappa, barn, mata dockor och byta kläder på dem. När vi kom till Barbie-åldern lekte de att dockorna hälsade på varandra, gick och handlade, tog hand om ett hem och provade kläder. Mina Barbie-dockor bytte sällan kläder. Det var alldeles för pilligt att ta av och på kläderna. Dessutom hade Barbie-dockorna bara biroller i mina historier. Huvudrollerna hade mina mindre dockor. Själv var jag oftast en liten docka som såg ledsen ut. Historierna var ofta sorgliga. De kunde handla om någon som blivit tillfångatagen av cowboys eller indianer, barn som rymde, barn som bodde på barnhem o.s.v. Det liknade ofta historier jag hade sett på matinéer på tv eller hört i någon saga, t.ex. Katitzi eller Kulla-Gulla.

Jag hade också ett dockskåp som jag lekte med. Jag minns en lek som jag lekte många gånger. Jag tyckte den var så rolig att jag ville fortsätta med den varje gång. Den gick ut på att det blivit översvämning i dockhuset och att alla dockorna var tvungna att simma omkring i sitt hus och flyta runt på saker.

Precis som de flesta flickor på den tiden fick jag också en sminkdocka. De andra flickorna gillade att frisera henne och sminka henne vacker. Men jag ägnade mig åt att måla blåtiror och otäcka sår på dockan. Jag hade nämligen tänkt mig jobba med skräckfilmer när jag blev stor.

Varannan helg var jag hos min pappa. Där hade jag inte så många dockor, men desto fler smurfar. Pappa hade byggt upp ett fantastiskt landskap till mig av stenar, med grottor, broar och öar. Han hade också byggt ett slott som passade till smurfarna. De fick också ha ett gammalt oinrett dockskåp. Varje lördag lekte jag samma lek. När jag fått mitt lördagsgodis dukade jag upp långbord för smurfarna där de kunde ha smurfpartaj med mitt godis. Annars hittade jag på olika historier även med smurfarna. Ofta var det historier om någon som blev retad. Alla smurfarna hade sin speciella plats i smurflandskapet. Spionsmurfen bodde alltid i grottan, guldsmurfen alltid i tornet o.s.v.

Att leka med andra i samma ålder

Det var inte så ofta jag lekte med andra tjejer. Jag föredrog att leka med killar och bygga kojor i skogen. De andra tjejerna visade inget större intresse för mig heller. Desto äldre jag blev ju svårare var det att umgås med tjejer i min egen ålder. Jag upplevde att killar fortsatte leka mycket längre än tjejer. De gjorde något aktivt när de umgicks (som att spela fotboll, spela Drakar & Demoner, bygga kojor, leka ”Röda vita rosen” o.s.v.), men tjejer bara ”hängde” med varandra.

När jag gick i 5:an hände det att jag lekte med min lillasysters kompisar. Eller egentligen lekte jag nog bredvid dem. De lekte gärna i mitt rum, för jag hade ganska många Barbie-dockor och många fina kläder (som jag knappt använde). Men de lekte samma tråkiga lekar som alla andra. I den åldern älskade jag att hitta på dessa fantastiska historier. Jag visste att de flesta andra i min ålder hade slutat leka med dockor, men jag trodde att jag skulle vilja fortsätta att leka med dockor i all framtid. Jag hade stora planer på ett hemligt rum i mitt hus när jag blev stor där jag kunde ha alla mina dockor och leka i smyg.

Men så blev det ju inte. Barbie-dockorna finns numera nerpackade i en låda eftersom jag har svårt att göra mig av med dem. Smurfarna finns också kvar. Dem började jag t.o.m. samla på i vuxen ålder, men efter jag fått barn åkte även de ner i en låda p.g.a. platsbrist. Samlingen har blivit ganska stor med tiden (över 350 st). Jag hoppas att få ställa upp dem igen om vi någon gång skulle flytta till hus. Men dockorna får nog ändå stanna kvar i lådan.

 

Mer information

”Autism och lek” på Infoteket om funktionshinder

”Lek och socialt samspel hos barn med autism” som PDF

Boken ”Autism och lek” på Adlibris

”Leken som lär” på 1177.se

Om Lek på Wikipedia

”Pedagogers definition och syn på lek” som PDF

”Vad är lek? – En studie om barns upplevelse av lek” som PDF

”Den lärande leken” som PDF

”Vad är lek i förskolan?” som PDF

”Lekens betydelse för lärande och utveckling” som PDF

 

Annonser
Categories: Lek, Relationer | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: