Vardag

Högre energipris för personer med autism

windmill-steampunkvintageimage-Graphics-Fairy1Den största och jobbigaste konsekvensen av min autism är att jag har så svårt att få energin att räcka till. Och jag är förstås inte ensam om det. Jag misstänker att de flesta med autism lever med ett ständigt energiunderskott.

Det är svårt att få utomstående att förstå. Mina svårigheter märks knappt. Jag klarar det mesta, men det kostar. Och energiförlusten sker inte direkt. Den är fördröjd. Under tiden jag håller på med något som tar mycket energi syns det inte. Men efteråt kraschar jag ofta. Fast det ser ju bara min familj.

För att slippa krascha behöver jag hushålla med energin och planera i förväg, vilket inte är helt enkelt. Jag misslyckas ganska ofta med det. Ibland måste jag göra saker som tar för mycket energi (som att gå på möten eller läkarbesök, ta hand om hemmet etc.) och ibland vill jag göra saker som tar för mycket energi (träffa vänner, göra roliga aktiviteter) för att öka livslusten och glädjen i livet.

Varvar jag energikrävande aktiviteter med perioder av återhämtning orkar jag mer. Men energin räcker ändå inte till allt, så prioritering är helt nödvändig. Det är dock inte en av mina starka sidor och något som många med autism har svårt med.

Energipris-modellen

energivalutaTänk dig att en standard person (alltså en person utan Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – NPF) har 100 energi att spendera en vanlig dag. Jag har dock bara 70 energi en vanlig dag. En dålig dag kan både jag och standardpersonen ha mindre än så och en bra dag kan vi ha något mer.

 

energiprislista6För att hushålla med dagens energi måste jag välja vad jag ska spendera den på. Här kommer en prislista för vad aktiviteterna under en dag (fram till ca 16) kan kosta för just mig. Alla människor har olika prislistor. Förmodligen skulle en standardperson ha mycket lägre priser på sin prislista.

 

Alla verkliga aktiviteter jag kan välja mellan finns förstås inte med i prislistan eftersom detta bara är en modell. I verkligheten skulle energipriserna dessutom variera beroende på exakt vad varje aktivitet innehåller, så se detta som något slags genomsnittspriser. Och förutom alla aktiviteter man kan planera för under en dag behöver man också ha lite energi i reserv ifall något oplanerat inträffar – vilket inte är helt ovanligt när man har barn med NPF.

Egentligen har alla människor också en lista för energi-inkomst som gäller för vila och återhämtning, men den har jag inte tagit med nu.

Scenario 1 – Möte med LSS

Inför ett möte brukar jag vilja duscha. Jag blir inte uppiggad av en dusch som de flesta andra utan måste vila efteråt. Jag behöver också äta frukost och lunch för att orka med ett möte. Dagar då vi har möten med LSS, skola eller något annat som rör barnen brukar maken jobba hemifrån så att han kan följa med. Då förbereder och lagar han lunchen, annars skulle det inte fungera.

Frukost – 5
Duscha – 30
Möte – 40
Lunch – 5

Summa: 80

För att få en dag med möten att gå ihop krävs att jag vilar också. Det finns inte någon energi över för andra aktiviteter.

Scenario 2 – En hemmadag för studier

En del av mitt arbete som föreläsare består av kunskapsinhämtning. Då läser jag böcker och artiklar om autism och ser på föreläsning på YouTube m.m. Jag brukar också försöka få någon hushållsuppgift gjord under dagen.

Äta frukost – 5
Duscha – 30
Starta tvättmaskinen – 5
Hänga tvätt – 15
Äta lunch – 5
Kunskapsinhämtning – 5/h

Summa: 65 – 100 (beroende på hur många timmar jag studerar)

Om jag både startar tvättmaskinen och sedan hänger tvätten räcker det bara till 2 h kunskapsinhämtning. Då hinner jag knappt komma in i en bok eller föreläsning.

Om jag struntar i att hänga tvätten (d.v.s. lämnar den blöta tvätten i maskinen och låter maken hänga den när han kommer hem) räcker det till 5 h studier.

Men om jag i stället struntar i att duscha kan jag både hänga tvätt, studera och kanske t.o.m. ha lite energi kvar när familjen kommer hem.

Scenario 3 – En skrivardag

Priset för att blogga i prislistan motsvarar den energin det tar att slutföra texten samt publicera den. Egentligen kostar bloggandet mer energi än så eftersom det ofta tar en tids funderande, kunskapsinhämtande, faktakollande och skissande innan jag kommer så långt.

Även en skrivardag vill jag helst klara av någon hushållsuppgift också. Att ta hand om disken innefattar att först tömma den rena diskmaskinen och plocka in allt i skåpen, samt att sedan stoppa in den smutsiga disken i maskinen (det är den värsta biten).

Äta frukost – 5
Ta hand om disken – 20
Blogga – 40
Planera lunch – 20
Laga lunch – 15
Äta lunch – 5

Summa: 105

För att energin ska räcka till en skrivardag måste lunchen vara planerad i förväg och redo att bara värmas upp. Det tar otroligt mycket energi för mig att hitta på vad jag ska äta och lyckas förbereda detta. Det innefattar att välja, att improvisera, att hitta ingredienser, att leta efter recept, att hitta en backup-plan ifall någon ingrediens saknas och att i värsta fall gå och handla.

Om lunchen däremot är planerad i förväg och alla ingredienser finns hemma klarar jag att laga till den från grunden om jag skippar disken.

Scenario 4 – Föreläsning

Jag föreläser oftast i andra städer än min boendeort. Då krävs både resa med kollektivtrafik och hotellövernattning. I energipriset för föreläsning i listan ingår resa samt en övernattning. Men i verkligheten varierar priset beroende på hur långt jag ska resa, hur många byten, vem jag hamnar bredvid på tåget, om jag varit på platsen förut, om föreläsningen är ny eller om jag hållit den förut, hur svårt det är att hitta något att äta o.s.v.

Om jag har en föreläsning på dagtid använder jag oftast dagen innan som resdag och åker hem igen på kvällen. Har jag en kvällsföreläsning reser jag oftast dit på förmiddagen och hem dagen efter. Alltså går det 2 dagar effektiv tid till en föreläsning.

Föreläsning inkl. resa – 160
2 st Frukost – 10
2 st Lunch – 10
2 st Kvällsmat – 10
Duscha – 30

Summa: 220 (för 2 dagar)

För att jag ska klara en föreläsning krävs vila och återhämtning. Men jag måste också ”låna” energi från framtiden. Det innebär att det krävs ytterligare 2 dagar då jag inte gör något (förutom att äta och kanske ta en dusch).

Jag hoppas att detta har gett dig en lite klarare bild av hur det kan vara när energin inte räcker till och att du har fått en större förståelse för att det kan vara tufft fast svårigheterna inte är synliga för de allra flesta.

Läs gärna ”The spoon theory” som jag har inspirerats av.

Annonser
Categories: Stress & energibalans, Svårigheter, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , | 3 kommentarer

Svårt med hygienen – bildstöd underlättar

Vintage-Bathtub-Printable-GraphicsFairy-sm

För någon med autism kan bildstöd underlätta vardagen. Det är inte självklart att man vet hur man gör vardagliga saker som att tvätta händerna, borsta tänderna och duscha. Eller kanske vet man hur man gör, men har ännu inte automatiserat proceduren. Då tar det extra mycket energi att utföra detta. Med bildstöd kan man få vägledning och spara energi.

Bildstöd

På min hemsida finns bildstöd för handtvättning, tandborstning och duschning. Det är fritt att ladda ner och skriva ut. Jag har gjort bildstödet för handtvättning i flera olika varianter så att det ska kunna passa fler.

Om du vill skapa eget bildstöd finns massor av bra bilder på Picto-Selector. Det är där jag har hämtat alla pictogrambilder. I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit mer om olika resurser till bildstöd.

Handtvättning

handtvättningVi har i många år använt bildstöd för handtvättning. Om mina pojkar tvättar händerna på sitt eget sätt blir i bästa fall fingertopparna fuktiga. Men om jag påminner dem att titta på schemat för handtvättning blir det bättre, även om det inte alltid blir perfekt.

På vårt schema för handtvättning finns även ansiktstvätt med. Det beror på att barnen ofta är kladdiga i ansiktet efter att de ätit. Herakles är bra på att lära in rutiner. Så nu tvättar han ansiktet oavsett anledning till handtvätt!

De flesta i familjen använder flytande tvål i en tvålpump vid handtvättning. Men inte Herakles. Han skulle inte för sitt liv få för sig att använda något annat än en hård tvål. Många konflikter har uppstått både i skola och på fritids p.g.a. detta. Där anser man att det är ohygieniskt att dela på samma hårdtvål. Men nu är problemet löst. Han har fått en egen liten hårdtvål i en egen kopp att använda där.

Men hur vet man hur länge man ska gnugga händerna med tvål? Skulle mina barn avgöra det själva kan det antingen bli 2 millisekunder eller ett överfullt handfat med lödder som väller ut över kanterna. Så vi har tränat in en liten sång som man kan sjunga för sig själv medan man gnuggar. Den går så här: ”Tvätta händerna när du är riktigt glad, tvätta händerna när du är riktigt glad. Du kan också glädja andra som på denna jorden vandra. Tvätta händerna när du är riktigt glad.” (melodin tror jag att ni kan…). Jag funderade inte så jättemycket när jag valde den låten. Förmodligen finns det många bättre alternativ, men det är en enkel text och melodi och den är lagom lång.

Tandborstning

tandborstningFör tandborstning har vi inte haft något bildstöd förrän helt nyligen. Barn behöver hjälp med tandborstningen ända upp i 10-12 års ålder. Först då har de fått de motoriska förutsättningarna för att klara detta själv. Men har barnet autism kan det ta längre tid. Inte ens jag som är vuxen har helt automatiserat tandborstningen. Jag måste anstränga mig ordentligt för att inte missa att borsta någonstans. Läs mer om tänder och tandborstning i ett tidigare blogginlägg.

Nu är Platon 12,5 år. Han har svårt att automatisera rörelser. Dessutom har han svårt att koncentrera sig. Så därför hjälper vi honom fortfarande med tandborstningen. Men nu tycker vi det är dags att han börjar träna. Så nu får han följa bildstödet och borsta själv först, och sedan gör även en vuxen det. Han använder ett timglas (ca 2 min) under tiden, som han vänder på igen efter att han har borstat underkäken.

Duschning

duschningJag har aldrig förstått de som säger att de ska ta en uppiggande dusch. Själv blir jag helt slut av att duscha och måste vila efteråt. Varför vet jag inte. Det är jobbigt att duscha för många med autism, av flera olika anledningar.

För en del gör duschstrålen ont. Herakles klarade inte att duscha tidigare p.g.a. detta. Istället fick vi bada honom. Men sedan hyresvärden bytte till ett snålare duschmunstycke går det bra.

Platon tycker att det är väldigt obehagligt att bli kall, så för honom måste vi förspola duschen så att det blir lagom varmt innan han går in.

Platon har också svårt att automatisera sina rörelser. För att duscha krävs många olika moment. Och det kan vara svårt att hålla alla i huvudet. För att underlätta kan man använda bildstöd. Vi har alldeles nyligen börjat med det hemma, så att Platon ska kunna träna sig och bli självständigare. Men ännu behöver han lite stöd i duschningen, särskilt med hårtvättning. Platon har extra svårt med det eftersom han är rädd att få vatten eller schampo i ögonen.

Categories: Hälsa, vård & medicin, Okategoriserade, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , , , | Lämna en kommentar

Hantverkarstress

House-Painter-Man-Image-GraphicsFairy1När man hyr sin bostad dimper det ibland ner ett papper i brevlådan ang. underhåll etc. av lägenheten.  Det brukar stå att en hantverkare ska komma och om man inte är hemma kommer de att använda huvudnyckel för att komma in. Oftast får man inte någon tid för när besöket ska ske och ibland får man inte ens veta vilken dag, bara vilken vecka. Detta är något som stressar mig oerhört. Och jag är säker på att jag inte är den enda med autism som känner så. I morgon är det dags igen…

Det är flera saker som stressar mig:

Jag behöver gå upp tidigt


 

Jag vet inte när hantverkarna kommer

Jag får svårt att sova när det börjar närma sig (svårare än vanligt). Jag har ju alltid svårt att sova och därför svårt att fungera tidigt på morgonen. Många gånger står det att hantverkaren kan komma från kl 07:00 och framåt. Då är inte jag vaken i vanliga fall. Det betyder jag behöver vara påklädd, färdig på toa, duschat, ätit frukost o.s.v. vid kl 07:00. I värsta fall i en hel vecka. För efter den tiden skulle jag aldrig våga gå på toa ifall de skulle komma just då.

Någon gång har det hänt att hantverkaren inte har dykt upp förrän sent på eftermiddagen. Då har jag fått hålla mig hela dagen i väntan på dem. Jag har heller inte lyckats få något gjort medan jag väntat eftersom jag är så stressad och nervös.

Om de skulle stövla in innan barnen hunnit till skolan skulle detta kunna förstöra hela dagen för sönerna. Morgonrutinerna är jobbiga utan att någon obehörig klampar in.

 

Jag vet inte vilka hantverkarna är


 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att skita ner

De går ofta in med skorna på. Det händer också ganska ofta att de bara lämnar skräp liggande efter sig när de går. Och jag har en väldigt nyfiken innekatt som gärna tuggar på saker. Han är dessutom vit.
En gång när en målare var här spillde han färg på min kära jordglob.

 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att stänga efter sig

Ofta springer de ut och in i lägenheten och hämtar olika saker. De kanske inte tycker det är lönt att stänga efter sig. Men jag blir stressad av att ha dörren öppen. Och min innekatt kan ju smita ut. Den här gången gäller det målning av fönsterkarmar, så kanske även fönstren kommer att stå på vid gavel?

 

Jag vet inte hur jag ska bete mig mot hantverkarna

Ska jag hålla mig undan eller försöka vara social? Ska jag hjälpa dem med något? Borde man bjuda på saft?

 

Jag vet inte om jag har varit tillräckligt bra på att flytta undan saker så att de kommer fram


  

Jag oroar mig för vad de ska tänka om mitt lite stökiga hem


  

Finns det någon lösning?

Min man brukar ringa till hantverkare eller hyresvärd och säga att de inte får använda huvudnyckel (själv har jag ju telefonskräck). Om möjligt försöker han att boka en tid då hantverkarna kan komma (inte för tidigt och inte när barnen är hemma). Men ofta kan/vill de inte bestämma en tid i förväg.

Min man och jag hjälps åt att röja undan i lägenheten och flytta bort saker från fönstren. Men om det är tillräckligt vet jag ändå inte.

Min man brukar försöka att jobba hemifrån den dagen. Men det går ju inte i en hel vecka. Eller två dagar i rad som det gäller denna gång.

Jag brukar hålla mig undan i ett rum där jag inte behöver träffa hantverkarna. Min man får vara social istället.

När hantverkarna kommer stänger vi in katten i badrummet på övervåningen en stund. Det är ganska rymligt och där finns hans kattlåda.  Men denna gång är det fönstren på just övervåningen som ska fixas. Så det fungerar inte nu. På undervåningen är det öppen planlösning och där finns inga rum att stänga in katten i.

Så till viss del kan min man hjälpa mig att minska hantverkarstressen, men helt går det inte att lösa. I natt kommer jag att sova oroligt och i morgon är jag uppe tidigt. På torsdag blir det värre för då är jag ensam hemma (förutom katten). Och då måste jag byta om till medeltidskläder under dagen eftersom jag ska guida. Jag få bara hoppas att de kommer innan dess.

Categories: Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Lågaffektivt bemötande & spelavstängning

Väldigt kortfattat kan man säga att Lågaffektivt bemötande (LAB) är bemötande som inte orsakar känslostormar eller förvärrar redan befintliga känslostormar.

Hur är ett bemötande som inte orsakar känslostormar då?

Det är olika. Det finns inte något recept som fungerar för precis alla. Bemötandet måste anpassas utifrån situation och de personer som är inblandade. Det som fungerar för en person fungerar inte för en annan. (Men som tur är finns det ändå vissa sätt att bemöta som fungerar för de flesta. Det finns också vissa sätt som fungerar för väldigt få.)

Hetsiga diskussioner på Facebook

Det är inte ovanligt att hetsiga diskussioner blossar upp på Facebook i grupper för Lågaffektivt bemötande (LAB). Någon har ett problem de behöver hjälp med. Tanken är ju att man i dessa grupper ska kunna få råd utifrån Lågaffektivt bemötande. Många olika människor med olika kunskaper, erfarenhet och förmågor försöker hjälpa till så gott de kan. En del som svarar är nya i gruppen och har ännu inte lärt sig vad LAB innebär, andra har missuppfattat hur det fungerar, några är mindre bra på att uttrycka sig i skrift, någon har missat vad det är för grupp man svarar i. Detta resulterar i att det kommer många svar som inte har med Lågaffektivt bemötande att göra.

När någon snällt försöker påpeka detta händer det att människor oförtjänt tar illa vid sig. Men ibland tycker jag att även de som verkligen är insatta i Lågaffektivt bemötande kan vara för snabba att döma. Allt är inte svart eller vitt. Situationer och människor är olika. Ett kort råd på bara några få rader berättar inte hela sanningen om hur personen som skrev tänkte. Dessutom kan det vara bättre att istället förklara sin syn på saken och komma med ett mer fungerande råd än att komma med pekpinnar.

Häromdagen blossade en diskussion upp på nytt. Råden som gavs var av blandad kvalitet; vissa lågaffektiva, vissa inte. Efteråt startades en ny tråd av en medlem som ondgjorde sig över alla råd som hen ansåg inte var lågaffektiva, däribland mitt råd. Jag kan förstå att det kan uppfattas så utifrån de få rader jag skrev, så jag kände att jag ville förklara mer hur jag hade tänkt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men insåg snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Istället skriver jag om det hela här.

Vad är lågaffektivt?

Problem: Ett barn har svårt att stänga av spel på plattan/datorn när föräldrarna tycker att det är dags.

Bemötande – förslag 1: Dra ut sladden till datorn (ett av alla råd som dök upp i tråden).

Är förslag 1 lågaffektivt bemötande?
Jag skulle vilja säga nej. Sannolikheten att detta bemötande orsakar en känslostorm är mycket stor. Men kanske finns det någon enstaka som det faktiskt fungerar på, vad vet jag. Men det är förmodligen ytterst få. Ändå var det faktiskt ganska många som föreslog detta bemötande.

Bemötande – förslag 2: Använd en app som stänger ner spelet när tiden är slut (mitt förslag).

Är förslag 2 lågaffektivt bemötande?
Ibland. Vid första anblicken kan man nog tycka att det inte är det. Men hemma hos oss skulle jag säga att det faktiskt är det. Det beror ju på hur man gör det hela. Det beror också på vad orsaken till problemet är och om detta bemötande löser dessa orsaker. Och framför allt beror det ju på om bemötandet orsakar en känslostorm eller inte.

Att hitta en lösning som fungerar för oss

Identifiera problemet

Grundproblem: Barnen stänger inte av plattan när föräldrarna ber om det.

Men är detta verkligen problemet? Det hela måste analyseras och brytas ner.

Föräldrarnas problem: Föräldrarna tvingas tjata. De blir arga. Det är svårare att få barnet att äta kall mat, vilket leder till mer osämja. Kvällens tidsplanering spricker.

Barnens problem: Föräldrarna tjatar. Man blir osams. När barnet kommer till bordet är maten kall och går inte att äta. Allt blir försenat. Sagostunden blir kortare.

Orsaker till problemen

  • Barnen har svårt att avsluta saker
  • Barnen har svårt att förstå konsekvenser
  • Barnen har dålig tidsuppfattning, och tycker inte att det känns som om hen fått spela så mycket som utlovats.
  • Barnen har svårt att bedöma vad man hinner göra på en viss tid.
  • Barnen behöver tydliga ramar
  • Föräldrarna har mycket att tänka på och glömmer ibland säga till i tillräckligt god tid.
  • Speltiden har varit lite flytande eftersom föräldrarna är dåliga på att ha maten klar vid precis samma tid varje kväll. Vad som gäller är otydligt.

Saker som underlättar

  • Under viss tidspress har barnen lättare att komma igång med saker.
  • Om föräldrarna har en exakt tid att förhålla sig till är det större chans att maten är klar då.
  • Om maten är färdig när det är dags att stänga av spelet lockar det mer att komma till bordet.
  • Tydliga regler är enklare för barnen att följa.
  • En del spel är mindre jobbiga att hitta avslut i.
  • Om speltiden är exakt lika lång varje gång kan barnen så småningom lära sig vad man hinner på den tiden.
  • Barnen litar på att plattans tidsinställning är exakt.

Förarbete

Vi föräldrar pratar med barnen om problemen så att de förstår vad det är vi försöker lösa. Vi berättar om vårt förslag som vi skulle vilja testa och får godkänt av barnen. Vi är tydliga med att detta är ett test. Fungerar det inte så får vi testa något annat. Barnen är med och diskuterar upplägget.

Förslag på lösning

En app (Kids place) installeras på barnen platta. Alla spel delas om i tre olika grupper:
I ”Spel 1” placeras spel som barnet har fri tillgång till (nästan i alla fall, inte nattetid). Det är spel som har ett pedagogsikt syfte och som barnen blir lugn av att använda. Där finns inte bara spel utan också nyttofunktioner så som kalender, väderapp, musikspelare o.s.v.

I ”Spel 2” placeras spel som är halvpedagogiska, men ändå lugna. Till dessa spel har barnen tillgång en timme varje dag, extra på helgerna samt vid behov (bilturer, väntrum, vid sjukdom o.s.v.). Dessa spel har barnen lättare att stänga av.

I ”Spel 3” placeras spel som vi inte tycker har något pedagogiskt värde och som får barnen i högvarv. Det är många snabba spel, med korta banor. Det är spel som är svåra att stänga av. Dessa spel är barnen mest sugen på att spela, men vi har märkt att spelen i de andra två grupperna också är roliga för barnen om de väl börjar spela dem. ”Spel 3” får barnen tillgång till en halvtimme om dagen och mer vid speciella tillfällen (bra att ha som muta/lockelse).

Speltiderna på vardagar ser ut som följer:
Hela dagen – Spel 1
Kl 17:30 – 18:30 Spel 2
Kl 17:30 – 18:00 Spel 3

Föräldrarnas ansvar: Att påminna en stund innan spelen stängs av. Att ha maten klar till 18:30.

Är detta för hårt?

Ja, för en del. Det finns många som tycker att fri tillgång till spel är det bästa för barnen. Och det kan det vara också – för barn som kan hantera det.

Fri tillgång fungerar inte för mina barn, särskilt inte för Platon. Platon har extremt svårt att släppa ett spel. Om man inte har koll tror jag att det skulle kunna finnas risk för ett framtida spelberoende. Om han fick fri tillgång skulle han inte göra något annat. Det vore synd för han har så många andra intressen. Intressen som är utvecklande och som ger Platon återhämtning, t.ex. Lego, brädspel, läsa m.m. Men av att spela på plattan blir han oftast uppvarvad.

Vad blev resultatet av försöket?

För att detta ska fungera har vi fått revidera vilka spel som hör till vilken grupp några gånger, men annars har det fungerat utmärkt! Strategin har inte orsakat känslostormar en enda gång. Vi har inte blivit osams. Det är inget tjat. Detta kommer vi fortsätta med!

I början var vi föräldrar noga med att påminna flera gånger innan tiden skulle ta slut. Men nu behövs det inte ens. Barnen tycker bara att vi stör då. Och det är ju tur, för den här strategin löste ju inte föräldrarnas svårighet med att komma ihåg att påminna i tid… Däremot har föräldrarna blivit bättre på att ha maten klar i tid. Skulle de misslyckas med detta någon gång spelar barnen på ”Spel 1” så länge…

Tidigare var det ofta tjat från barnen om att få sätta sig och spela direkt de kom hem. Men nu bygger de med Lego, Playmobil eller ritar istället. De vet att det inte går att starta spelen i förtid. Är de väldigt trötta sätter de sig och lyssnar på musik på platan fram till speltiden. Det ger mer återhämtning än att spela för dem.

Barnen väljer oftast att spela något från ”Spel 3” först. Gärna Geometry dash. Men allt oftare väljer de även andra spel; spel från grupp 1 och 2 som de aldrig tidigare har gett chansen. De är numera lugnare när de kommer till matbordet eftersom det sista de spelade inte varvade upp dem. Barnen har också blivit bättre på att hitta lämpliga avslut och sparar spelen i tid.

Är detta en universallösning?

Nej. Detta skulle inte fungera för alla eller i alla situationer. Det beror ju på orsakerna till problemet, hur problemet ser ut och vilka som är inblandade. Det skulle nog t.ex. vara svårt att begränsa spelandet så hårt för någon som tidigare haft friare tyglar.

Det skulle inte heller fungera för alla sorters spel. Platon spelar Mine Craft ibland. Då räcker inte en halvtimme. Dessutom kan man tappa mycket om man inte hinner spara. Så när han spelar det kör vi med andra strategier. I en del spel är det långt emellan ställena att spara på. Då går det inte att stänga av en exakt tid.

Och skulle man spela online med andra måste man anpassa sig efter de andra spelarna, annars förstör man och kanske inte får vara med längre. Då kan det också bli svårt att köra denna strategi.

Det finns helt enkelt inte en lösning som passar alla. Det kan också finnas flera lösningar som fungerar. I tråden jag skrev om ovan fanns flera andra förslag som kanske passar andra bättre. Jag rekommenderar verkligen att bolla sina problem i en FB-grupp om Lågaffektivt bemötande (även om det kan bli hetsiga diskussioner). Man kan få många nya infallsvinklar. Kanske hittar du någon som passar just dig och din familj om inte vår metod är något för er.

Categories: Föräldraskap, Vardag | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Det finns en smurf i oss alla – acceptans och energibalans

1958_smurfs_no_colorDet är något speciellt med smurfar. Jag har alltid älskat dem. Trots att de alla är väldigt lika har de alla sin egen personlighet. Precis som vi människor. Alla smurfar är accepterade för dem de är, t.o.m. Buttersmurfen och Glasögonsmurfen. Så är det tyvärr inte hos oss människor.

Vi borde ta lärdom av smurfarna

I sången ”Det finns en smurf i oss alla” finns några tänkvärda textrader:

”Det finns en smurf i oss alla, i både trista och balla.”

”Det finns smurfer som är rädda, det finns en som är kokett.
Fast de är så lika klädda, har varje smurf sitt eget sätt.”

”Ja, smurfer liknar oss till sinnet, de gör fel varenda dag.
Men de vill så väl längst inne. Ja, precis som du och jag.”

 

Smurfarnas betydelse i mitt liv

Mina gummi-smurfar bodde hemma hos min pappa. Där bodde jag varannan helg när jag var liten. Där brukade jag ordna smurfpartaj med mitt lördagsgodis medan jag lyssnade på smurfsånger. Jag lekte med dem överallt; i badkaret, i mitt dockskåp och framförallt i det fantastiska slott som pappa byggde åt dem.

Några dagar innan jag skulle fylla 18 år dog min pappa. När vi rensade ut hans lägenhet hittade jag många av mina smurfar igen. Det var svårt att skiljas från dem trots att det var längesedan jag slutat leka med dem. Så jag beslutade mig för att behålla dem och istället börja samla på dem. Jag letade efter fler på loppisar och Nostalgimässor och antecknade noga vilka jag hade och vilka jag saknade. Jag införskaffade t.o.m. en bok med alla som kommit ut. Tillslut hade jag över 350 st. Men sedan kom första barnet. Vi flyttade och vitrinskåpet där smurfarna haft sin plats behövdes till annat.

Men jag har fortfarande kvar dem alla i en stor låda. Jag hoppas att jag någon dag ska kunna ställa upp dem synligt igen. Och är jag på loppis håller jag fortfarande ögonen öppna efter smurfar jag saknar. Maken vet att jag älskar smurfar, så det händer då och då att jag får en smurf i present.

När jag skaffade en ny mobiltelefon för ett tag sedan, skaffade jag också ett mobilspel med smurftema (The Smurfs Epic Run). Jag tror ingen som känner mig väl blir förvånad över detta. Jag har blivit fast i spelet och spelar en liten stund nästan varje dag. Mina barn gillar att vara med och titta på när jag spelar.

Smurfpedagogik

Trots att spelet egentligen bara är menat som underhållning finns det faktiskt saker man kan lära sig av det. Bl.a. går spelet ut på att samla smurfpengar som man sedan kan växla mot nya smurfar, objekt m.m. Jag brukar diskutera med barnen om vad vi ska göra med smurfpengarna. Ska vi köpa en billig smurf så fort vi har råd, eller ska vi vänta tills vi sparat ihop mer pengar och köpa en bättre smurf? Jag ser direkt kopplingar till hur Platon hanterar sin veckopeng.

Tala barnens språk

Men den största nyttan av smurfspelet har vi haft när vi pratat om energiförbrukning i vardagen. Barnen såg snabbt kopplingen mellan smurfarna i spelet och sin egen vardag. Barnen har visserligen hängt med på Stressbägarmodellen (se tidigare inlägg) också, men att jämföra livet med ett spel var något de kunde relatera till på ett helt annat sätt. Jag tror att det kan vara så för många barn, även om det kanske inte är just smurfspelet som passar bäst för alla.

Förenklad sammanfattning av smurfspelet

Det gäller att klara så många banor som möjligt. Man kan välja att spela med olika smurfar. De är alla bra på olika saker. För att få spela en bana måste man betala med energiblixtar. Banorna kostar olika många blixtar. När blixtarna är slut kan man inte spela mer. Då får man vänta. Under tiden man väntar får man tillbaka blixtar. Men det finns föremål man kan få som gör att det inte går åt lika många blixtar. Man kan också ha med sig en följeslagare som hjälper till på vägen så att det blir enklare att klara banorna. Det finns också magiska drycker som kan underlätta.

Smurfspelet översatt till vår vardag

Varje bana motsvarar ett moment under dagen, t.ex. en lektion i skolan, en fritidsaktivitet eller en stunds vila. Alla moment kostar olika mycket energi. När energin är slut klarar man inte fler moment. Men om man vilar får man tillbaka energi.

skoldagen

NT-smurfen (Den Neurotypiska smurfen) har 25 energiblixtar när hen är helt utvilad måndag morgon. Under varje lektion går det åt energi, på några bara lite energi och på några mer. På lunchen och på rasterna återhämtar sig NT-smurfen och får tillbaka en del energi. När skoldagen är slut har NT-smurfen ändå kvar ganska mycket energi.

Autism-smurfen har bara 20 energiblixtar när hen är helt utvilad. Oftast går det åt mer energi för Autism-smurfen under lektionerna i skolan än för NT-smurfen. (Men på någon enstaka lektion går det faktiskt åt mindre.) Under lunch och raster är det meningen att man ska få tillbaka energi, men Autism-smurfen förlorar energi även då. När en typisk skoldag är slut har Autism-smurfen inte mycket energi kvar.

efter-skoldagen

 
När NT-smurfen kommer hem från skolan har hen ganska mycket energi kvar. Det räcker både till fritidsaktiviteter och till att träffa kompisar. NT-smurfen får t.o.m. tillbaka energi av att umgås med kompisar. Dessutom räcker det till att göra läxan. När det är natt får NT-smurfen tillbaka all energi och har 25 st igen när det är dags för nästa dag.

Autism-smurfen måste hushålla med sin energi på eftermiddagen så att det räcker till att göra läxorna.  Att träffa kompisar har hen inte råd med eftersom Autism-smurfen förlorar energi av det. Istället måste Autism-smurfen välja en aktivitet som ger tillbaka lite energi. När kvällen är slut har Autism-smurfen nästan ingen energi kvar. Dessutom sover hen dåligt. Så Autism-smurfen får inte tillbaka riktigt all energi under natten, bara 18 st.

Det betyder att på tisdagen har Autism-smurfen ännu mindre energi kvar när skoldagen är slut. Då räcker det inte till att göra läxorna. Och på onsdagen räcker energin inte ens till hela skoldagen…

anpassad-skoldag

 
MEN om Autism-smurfen får något hjälpmedel som sparar energi går det inte åt lika mycket energi på lektionerna. Om Autism-smurfen också får en följeslagare, d.v.s. en resurs eller en lärare som hjälper Autism-smurfen med det som tar extra mycket energi och dessutom anpassad lunch, finns det kanske energi kvar när skoldagen är slut så att även Autism-smurfen kan göra någon fritidsaktivitet. Åtminstone i början av veckan…

Game of life

Spelmodellen passar extra bra just i vår familj. Hela familjen gillar de flesta typer av spel, särskilt brädspel. Det är ett ypperligt sätt att umgås. Barnen har spelat spel sedan de var väldigt små. Man får träning i massor av saker; turtagning, uthållighet, koncentrationsförmåga, läsning, strategiskt tänkande o.s.v.

Båda barnen uppfinner gärna egna spel med regler. Spelplanerna har bl.a. utgjorts av andra brädspel, lego eller egenritade bilder. Herakles använder t.o.m. verkligheten som spelplan ibland. Då är vi själva ”spelpluttar” som flyttar runt enligt bestämda regler.

Men ibland tar spelen över verkligheten. Då kan det hända att han bara måste spela färdigt en bana innan vi kan borsta tänderna. Det finns säkert många barn som säger så. Men när Herakles säger det menar han inte en bana i ett TV-spel eller på plattan. Han menar en bana i verkligheten. Det kan t.ex. vara att han bara måste studsa färdigt i soffan. Så att Herakles kunde relatera till smurfarna i spelet så snabbt kanske inte var så konstigt. Han är ju själv en del av Livets spel.

Det var allt för denna gång. Nu går jag och dricker ett glas hallonsaft!

Categories: Fritid, Kommunikation, Specialintressen, Stress & energibalans, Vardag, visuellt stöd | Etiketter: , , , , , | 1 kommentar

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

olddesignshop_childreneatbread1920I vanliga fall skriver jag mycket i bloggen om hur man löser problem eller förebygger sammanbrott. Det kan låta enkelt ibland, men det är det inte. Det är något jag måste jobba på hela tiden. Ibland (ganska ofta) misslyckas jag.

Forskning visar att barn inte lär sig av att misslyckas, men däremot sägs det att vuxna gör det. Därför tänkte jag dela med mig av ett av mina misslyckanden.

Jullovet har tärt på familjen. Det har varit alldeles för många dagar tätt tillsammans, alldeles för många dagar utan rutiner. Ingen chans till lugn och ro. Barnen råkar i luven på varandra titt som tätt och själv är jag stingslig och slutkörd. Jag längtar efter lite tystnad.

Dygnsrytmen har blivit alldeles upp och ned. Ingen somnar i tid och vi sover för länge på morgonen. Idag var inget undantag. När det var dags för frukost var klockan redan ganska mycket och blodsockernivåerna var låga.

Jag brukar försöka hålla ett lågaffektivt förhållningssätt, jag försöker undvika att brusa upp eftersom jag vet att situationerna oftast förvärras då. Men ibland går det bara inte.

Herakles har ett väldigt fyrkantigt tänkande. Allt ska vara på ett visst sätt. Han är dessutom mycket begränsad i sitt matintag. Just nu äter han helst rostat bröd med kanterna bortskurna till frukost. Det är mycket viktigt att man rostar brödet på rätt sätt annars blir allting fel. Idag instruerade han mig att man ska rosta brödet två gånger om brödrosten står på 2:an (brödskivorna tas direkt ur frysen). Jag frågade honom flera gånger om jag inte kunde få trycka upp brödet lite i förväg så att det inte skulle bli bränt. Men det fick jag inte. Mycket riktigt blev brödskivorna brända. I alla fall för mörka för att Herakles skulle äta dem. Jag bet ihop och lyckades hålla lugnet och satte på fläkten. Sedan rostade jag två nya brödskivor. Efter godkännande av Herakles blev de lagom rostade. Jag skar bort kanterna prydligt och lade upp brödet framför honom. Sedan började jag smöra den ena brödskivan. Man måste nämligen vara snabb för att smöret ska smälta ”lagom”.

Men då skrek Herakles att brödet var förstört. Jag hade förstås gjort fel. Jag borde ha skurit ett tak på brödet först. Vad han menar med detta har jag ingen aning om. Jag försökte förklara att jag inte visste vad han menade, men då blev han ursinnig och slog till mig med knytnäven allt vad han orkade på min handled. Jag vrålade till av smärta och lyckades inte längre hålla lugnet. Jag hörde mig själv skrika saker som jag ångrade i samma stund de lämnade min mun. För att inte göra saken värre sprang jag ut i vardagsrummet. Tårarna sprutade.

Herakles välte stolarna i köket och kastade saker. Sedan sprang han också ut i vardagsrummet och lade sig i soffan och grät och skrek. Han sade att han måste ha något annat att äta annars skulle han aldrig äta igen i hela sitt liv. Själv var jag ledsen och arg så jag kokade. Jag sade att han måste äta upp sina brödskivor annars fick han vara utan mat. Dumt, och fånigt av mig. Självklart blev Herakles ännu ilsknare då och slog mig med knytnäven igen. Han fortsatte säga att han ville ha något annat att äta. Jag sade att han fick fixa det själv i så fall. Jag visste att sannolikheten var stor i detta läge att jag skulle göra fel igen. Dessutom gjorde min högra handled fortfarande väldigt ont. Herakles resonerade själv fram till att han inte heller kunde äta yoghurt eftersom vi inte hade några torkade äppelringar. Han föreslog hackat äpple. Men det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna skala och hacka ett äpple med min onda handled.

Klockan blev halv tolv. Tårarna rann fortfarande längs min kind. Handleden bultade ännu. Herakles hade lugnat ner sig och lekte nu i soffan. Köksfläkten surrade och ingen av oss hade ännu fått i oss frukost…

(När jag skriver detta har maken lyckats få i Herakles mat. Han är uppe i sitt rum och leker. Själv har jag ännu inte ätit frukost. Jag har fortfarande ont i handleden och skriver mestadels med vänsterhanden. Tårarna bränner ännu bakom min ögonlock.)

Categories: Föräldraskap, Okategoriserade, Vardag | Etiketter: , | 4 kommentarer

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

En autism-familjs dröm om en egen trädgård

Vintage-Garden-Boy-Image2-GraphicsFairyEn autism-familj är sällan rik. Det är inte ovanligt att minst en av föräldrarna är sjukskriven eller har varit tvungen att gå ned i arbetstid. Har någon av föräldrarna egen diagnos har den förmodligen knappt någon inkomst alls. Så att låna pengar kan vara svårt. I alla fall tillräckligt mycket för att köpa drömboendet.

Vår familj har letat efter ett drömboende med egen trädgård i många år. Det har tyvärr inte dykt upp. I alla fall inte i rätt prisklass.  Så hittills har vi bott i hyreslägenhet. Den nuvarande är absolut inte perfekt och det finns mycket som jag skulle vilja ha annorlunda. Men jag trivs ändå ganska bra i den. Förutom på sommarhalvåret. Då känner jag mig fruktansvärt instängd.  Jag känner mig nästan som en fånge i min egen lägenhet.

Egentligen har vi en ganska fin gemensam gård. Vi har tillgång till en nästan egen uteplats (man delar yta med en granne). Fast den är inte avskärmad på något sätt, med total insyn från alla håll. På gården finns gungor, sandlåda och en stor gräsplätt.  Men det finns också massor av grannar. Flera röker. En har två kamp-hudar på sin uteplats. En pojke säger taskiga saker och slåss. Men de flesta är trevliga och kallpratar.

Fast jag klarar inte av kallprat. Jag orkar inte vara trevlig jämt. Jag klarar inte av att folk kan se mig hela tiden. Jag vill bara vara i fred och ta det lugnt när jag är ute. Så jag går inte ut. Jag sitter inne i en stekhet lägenhet, svettas och bara längtar efter att få vara ute och andas. Så för att jag ska komma ut behöver vi bege oss på utflykt.

Att bege sig på utflykt är inte enkelt

Det tar tid att komma ut. Platon har svårt för byte av aktiviteter. Han har svårt att sätta i gång med saker. Och svårt att avsluta det han håller på med. Han har ingen motor. Han behöver stöd för att få på sig kläder, för att gå på toa, för att få i sig mat, för att få med sig sina grejer o.s.v. Trots att vi förbereder noga; visar bilder/YouTube-klipp, gör bildscheman, påminner flera gånger, använder timstock m.m. kan det ta lång tid att komma iväg om vi vill slippa bråk. Egentligen tycker Platon att det är roligt att åka på utflykt, men förmodligen räcker energin inte riktigt till.  Min energi räcker heller inte alltid till att vara Platons motor och att göra alla förberedelser. Så ofta stannar vi hemma/inne.

Barnen syns och hörs

Barnen bryr sig inte om grannarna, förutom den elaka pojken. De är gärna ute. Men de hörs och syns mer än andra. Jag ser grannarnas blickar och förstår vad de tänker… Platon bankar gärna med pinnar eller stenar när han är trött efter en skoldag. Gärna mot torkställningen så att det ekar mellan husen. Eller så leker han att han fäktas genom att slå sönder buskarna. Då får man hoppas att inte något annat barn kommer för nära och råkar få pinnen i ögat. Ibland slår han ihop stenar så att skärvorna flyger. När närmsta grannen hade en splitterny, blank, motorcykel stående på den gemensamma uteplatsen kändes det allt lite riskabelt…

Ute tillsammans

Ett problem är att man inte kan låta båda barnen vara ute tillsammans, inte utan uppsikt. De kan aldrig vara tillsammans någonstans någon längre stund utan att de stimmar upp varandra. Det slutar snabbt i tårar, skrik och smärta. Men om jag ska vara på gården och ha uppsikt över dem känner jag obehag. Jag känner mig orolig och lätt illamående över risken att behöva socialisera med grannarna och risken att grannarna ska tänka en massa saker om mitt föräldraskap när de ser hur barnen beter sig.

Om maken är med mig ute på gården känner jag mig tryggare och det går lättare att vara ute. Då känner jag inte pressen att behöva kallprata och vara artig lika mycket. Men eftersom barnen inte kan vara själva inomhus kan vi sällan vara ute tillsammans. Platon vågar knappt vara inne själv och Herakles är för liten. Honom litar vi inte på att lämna ensam. Därför kan vi föräldrar inte heller sitta ute på kvällen. Platon har ett stort sömnbehov och lägger sig tidigt. Det har inte Herakles. Han somnar sent, men är inne i sitt rum och bygger lego för att varva ner ett par timmar innan han blir trött. Han skulle förmodligen springa in i Platons rum och störa honom om vi inte hade koll.

Garden-Scene2-GraphicsFairy

Drömmen om en egen trädgård

Att ha en egen insynsskyddad trädgård är min dröm. I min dröm finns inga nackdelar, men i verkligheten innebär det förstås både mer jobb och ansvar. Men det tänker jag strunta i just nu…

Om jag hade en egen insynsskyddad trädgård skulle jag få vara i fred om jag gick ut. Då kunde jag gå ut i pyjamas utan att någon brydde sig. Då skulle jag slippa kallprata med grannar. Då skulle jag slippa fimpar och cigarettrök. Då skulle jag inte behöva oroa mig för kamphundar. Då skulle jag inte behöva oroa mig för att barnen skulle störa grannarna eller förstöra något som inte tillhörde oss.

Och om boendet dessutom vore på samma nivå som trädgården, inte några trappor upp, skulle jag kunna höra barnen fast jag var ute och de inne. Då kunde de få leka med lego i sina rum hela sommaren utan att jag skulle behöva sitta inomhus. Då kanske vi t.o.m. kunde sitta utomhus på kvällen.

I en egen trädgård skulle man kanske kunna ha en egen lekplats och pool så att barnen inte behöver ödsla energi på att åka i väg på utflykt. Då skulle de kunna vara ute och leka utan att oroa sig för att bli retad och slagen. Då skulle de kunna banka på saker utan att störa någon.

Categories: Fritid, Vardag | Etiketter: , , , , | 1 kommentar

Vad har du gjort hela dagen?

Vintage-Maid-Image-GraphicsFairyPå morgonen, efter jag varit på toa, går jag ner för trapporna. Jag tänker att jag ska vänta med att ta på mig eftersom jag ändå tänkt duscha.

När jag kommit ner på nedervåningen kommer jag på att jag inte startat min mobiltelefon ännu, så jag går upp igen för att hämta den. Då får jag syn på tidningen som maken lämnat där. Jag bläddrar i den lite och får syn på en intressant bostadsannons. Så jag går ner för trapporna till arbetsrummet för att starta datorn och läsa mer om den.

Men utanför arbetsrummet står en kasse med ovikt tvätt. Då kommer jag på att jag borde starta en tvättmaskin, så jag går istället in i badrummet och häller ut den svarta tvätten på golvet för att välja ut vad ja ska tvätta. Jag hittar inte favoritbyxorna, så jag går upp på övervåningen för att titta i tvättkorgen i övre badrummet.

Istället hittar jag några tomma toarullar som jag tänker att jag ska slänga i sopsorteringen. Jag tar med dem ner till köket. Då minns jag att jag ju inte ätit frukost ännu. Så jag börjar duka fram bröd, pålägg och juice.

Jag tänker att det kan vara bra att starta datorn först eftersom det tar en liten stund för den att vakna, så jag går till arbetsrummet. Men utanför arbetsrummet står ju kassen med de ovikta kläderna. Jag tar kassen upp till sovrummet på övervåningen.

På nattduksbordet bredvid min säng får jag syn på min anteckningsbok. I den skrev jag tankar om en ny text att skriva. Jag sätter mig på sängen och läser igenom vad jag skrivit och får några nya idéer. När jag tänker skriva ner dem hittar jag ingen penna. Så jag går ner och letar efter en i pennstället i köket. Jag hittar ingen som fungerar. Jag tänker att jag kan ta en av mina målarpennor som jag har i vardagsrummet, så jag går dit. Den första pennan jag testar fungerar inte heller. Jag borde nog rensa bort dåliga pennor så att de inte tar onödig plats. Jag häller ut alla pennorna på bordet. Sedan går jag till arbetsrummet för att hämta ett tomt papper att testa dem på.

Då ser jag att jag ju inte startat datorn ännu, så jag gör det. Jag tänker att jag kan passa på att göra något annat under tiden den startar, så jag kommer på att jag inte ätit frukost ännu, trots att maten stått framme länge. Jag stoppar brödet i brödrosten. Men det är förstås dumt att bara stå där och vänta, så jag tänker att jag kan starta en tvättmaskin så länge.

Men när jag får se tvätten på golvet kommer jag på att jag inte hämtat favoritbyxorna från tvättkorgen på övervåningen. Jag går upp och tittar i tvättkorgen, men hittar dem inte. Kanske finns de bland den ovikta tvätten? Jag tänker att jag kan passa på att vika tvätten om jag ändå ska rota i den och tänker hälla ut den på sängen. Men först måste jag bädda sängen. Då påminns jag om att det är dags att byta lakan i barnens sängar.

Jag går in i minsta barnets rum. Där är inte persiennen uppdragen ännu, så jag gör det. I sonens säng ligger fult med böcker och tidningar. Jag bär ut dem i hallen där bokhyllan finns, sätter mig på golvet och börjar sortera dem.

Då ringer telefonen. Jag går in i sovrummet och svarar. Det var bara en telefonförsäljare. Jag får syn på den ovikta tvätten och den obäddade sängen. Jag tänker att eftersom lakanen ändå ska bytas är det ju onödigt att bädda den först. Så jag häller ut den ovikta tvätten på den obäddade sängen. Jag ser inte favoritbyxorna. Kanske finns de i garderoben i sonens rum? Jag går dit och öppnar garderoben. Jag får syn på ett par byxor som inte passar längre. Jag kanske borde göra mig av med byxor jag inte använder? Jag drar ut alla byxorna ur garderoben och tänker börja prova.

Jag upptäcker att jag fortfarande har pyjamas på mig och kommer på att jag ska duscha. Men jag borde ju starta den där tvättmaskinen först. Jag går ner till badrummet för att starta den, men då får jag syn på gårdagens tidning som ligger där. Jag tänker att den borde slängas i tidningsåtervinningen.

Då minns jag att dagens tidning ju fortfarande ligger kvar på övervåningen. Jag går upp för att hämta den. Jag får syn på bostadsannonsen igen. Jag tar med tidningen till arbetsrummet. Datorn har nu startat, så jag läser först några mail. Sedan tittar jag lite på Facebook. Där har någon lagt ut bilder på en fantastisk hotellfrukost.

Oj, jag har ju inte ätit frukost än! Jag går ut i köket och tvingas rosta om smörgåsen. Den är kall sedan länge. Denna gång väntar jag tills smörgåsen hoppar upp ur brödrosten. Efter att ha ätit frukost dukar jag av.

Jag kommer på att jag fortfarande inte startat mobiltelefonen, så jag går upp på övervåningen för att hämta den. Men jag kommer ihåg att telefonen nästan var urladdad kvällen innan. Undrar var laddaren kan vara?

Då får jag syn på anteckningsboken med mina skrividéer. Jag tar med den ner till arbetsrummet och börjar skriva. Jag skriver och skriver. Timmarna går, tiden flyger iväg. Till slut börjar magen kurra. Jag har ju inte ätit lunch. Men just nu kan jag inte avbryta skrivandet, då vet jag att jag inte kommer igång igen.

Så när maken och barnen kommer hem strax efter fyra sitter jag fortfarande och skriver. Jag har inte hunnit duscha, jag har fortfarande pyjamas på mig, jag har inte ätit lunch. På golvet i badrummet ligger fullt med tvätt. På vardagsrumsbordet ligger fullt med pennor, på sängen ligger fullt med ren, ovikt tvätt, i hallen ligger fullt med böcker och i sonens rum ligger fullt med oprövade byxor. Mobiltelefonen har jag varken startat eller laddat. Jag har inte hunnit läsa mer om bostadsannonsen.

När familjen kommer hem tappar jag koncentrationen och kan inte fortsätta skriva. Jag är helt slutkörd och måste lägga mig på soffan för att vila en stund.

Vad har du gjort hela dagen?”, undrar maken.

Ingenting”, svarar jag.

Categories: Vardag | 3 kommentarer

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: