Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Annonser
Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Bortskurna brödkanter och borttappade förhållningssätt

olddesignshop_childreneatbread1920I vanliga fall skriver jag mycket i bloggen om hur man löser problem eller förebygger sammanbrott. Det kan låta enkelt ibland, men det är det inte. Det är något jag måste jobba på hela tiden. Ibland (ganska ofta) misslyckas jag.

Forskning visar att barn inte lär sig av att misslyckas, men däremot sägs det att vuxna gör det. Därför tänkte jag dela med mig av ett av mina misslyckanden.

Jullovet har tärt på familjen. Det har varit alldeles för många dagar tätt tillsammans, alldeles för många dagar utan rutiner. Ingen chans till lugn och ro. Barnen råkar i luven på varandra titt som tätt och själv är jag stingslig och slutkörd. Jag längtar efter lite tystnad.

Dygnsrytmen har blivit alldeles upp och ned. Ingen somnar i tid och vi sover för länge på morgonen. Idag var inget undantag. När det var dags för frukost var klockan redan ganska mycket och blodsockernivåerna var låga.

Jag brukar försöka hålla ett lågaffektivt förhållningssätt, jag försöker undvika att brusa upp eftersom jag vet att situationerna oftast förvärras då. Men ibland går det bara inte.

Herakles har ett väldigt fyrkantigt tänkande. Allt ska vara på ett visst sätt. Han är dessutom mycket begränsad i sitt matintag. Just nu äter han helst rostat bröd med kanterna bortskurna till frukost. Det är mycket viktigt att man rostar brödet på rätt sätt annars blir allting fel. Idag instruerade han mig att man ska rosta brödet två gånger om brödrosten står på 2:an (brödskivorna tas direkt ur frysen). Jag frågade honom flera gånger om jag inte kunde få trycka upp brödet lite i förväg så att det inte skulle bli bränt. Men det fick jag inte. Mycket riktigt blev brödskivorna brända. I alla fall för mörka för att Herakles skulle äta dem. Jag bet ihop och lyckades hålla lugnet och satte på fläkten. Sedan rostade jag två nya brödskivor. Efter godkännande av Herakles blev de lagom rostade. Jag skar bort kanterna prydligt och lade upp brödet framför honom. Sedan började jag smöra den ena brödskivan. Man måste nämligen vara snabb för att smöret ska smälta ”lagom”.

Men då skrek Herakles att brödet var förstört. Jag hade förstås gjort fel. Jag borde ha skurit ett tak på brödet först. Vad han menar med detta har jag ingen aning om. Jag försökte förklara att jag inte visste vad han menade, men då blev han ursinnig och slog till mig med knytnäven allt vad han orkade på min handled. Jag vrålade till av smärta och lyckades inte längre hålla lugnet. Jag hörde mig själv skrika saker som jag ångrade i samma stund de lämnade min mun. För att inte göra saken värre sprang jag ut i vardagsrummet. Tårarna sprutade.

Herakles välte stolarna i köket och kastade saker. Sedan sprang han också ut i vardagsrummet och lade sig i soffan och grät och skrek. Han sade att han måste ha något annat att äta annars skulle han aldrig äta igen i hela sitt liv. Själv var jag ledsen och arg så jag kokade. Jag sade att han måste äta upp sina brödskivor annars fick han vara utan mat. Dumt, och fånigt av mig. Självklart blev Herakles ännu ilsknare då och slog mig med knytnäven igen. Han fortsatte säga att han ville ha något annat att äta. Jag sade att han fick fixa det själv i så fall. Jag visste att sannolikheten var stor i detta läge att jag skulle göra fel igen. Dessutom gjorde min högra handled fortfarande väldigt ont. Herakles resonerade själv fram till att han inte heller kunde äta yoghurt eftersom vi inte hade några torkade äppelringar. Han föreslog hackat äpple. Men det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna skala och hacka ett äpple med min onda handled.

Klockan blev halv tolv. Tårarna rann fortfarande längs min kind. Handleden bultade ännu. Herakles hade lugnat ner sig och lekte nu i soffan. Köksfläkten surrade och ingen av oss hade ännu fått i oss frukost…

(När jag skriver detta har maken lyckats få i Herakles mat. Han är uppe i sitt rum och leker. Själv har jag ännu inte ätit frukost. Jag har fortfarande ont i handleden och skriver mestadels med vänsterhanden. Tårarna bränner ännu bakom min ögonlock.)

Categories: Föräldraskap, Okategoriserade, Vardag | Etiketter: , | 4 kommentarer

Jag vill ha…..!!! 9 tips för att minska konflikterna

rule5_final-hit-kick-792x1024Barnet vrålar högt i affären ”Jag vill ha…!!!”, kastar sig på golvet, skriker och vägrar följa med om hen inte får som hen vill NU!!!. Föräldern skäms och försöker lirka med barnet samtidigt som svetten rinner. Alla andra i affären stirrar på barnet och viskar. Någon ler igenkännande.

De flesta föräldrar har varit med om detta någon gång, särskilt när barnen var ganska små. Men för många av oss som är föräldrar till barn med autism eller ADHD händer detta lite oftare och när barnet är betydligt mycket äldre än vad som är allmänt accepterat.

Kanske går detta inte att undvika helt, men det går att minska på tillfällena när detta händer. En ”lösning” kan förstås vara att låta barnet få vad det vill. Personligen tycker inte jag att det är en jättebra lösning och oftast tillåter inte vår ekonomi det ändå.

Här följer en lista på tips som kan hjälpa er att minska på dessa situationer. Alla tips fungerar inte med alla barn och inte vid alla tillfällen, men kanske något av dem i alla fall. Själv har jag ganska högfungerande barn. Jag misstänker att det kan vara svårare om barnen är mer lågfungerande, utan språk eller på en lägre utvecklingsnivå.

 

Undvik platser/tider/situationer där detta händer oftare

Vi tar sällan med barnen och handlar. Någon av oss vuxna får göra det ensam. Och när de får följa med och handla försöker vi välja tillfällen då de dels inte är så trötta och dels då det inte är så mycket folk i affären som ökar barnens stressnivåer. Trötthet och stress ökar risken för att ett ”Vill ha-sammanbrott” inträffar. Och om det skulle inträffa är det svårare att komma ur det.

Det kan så klart inträffa på andra platser än i affären, som t.ex. när vi tittar i Lego-katalogen. Lego-katalogen är barnens favoritlektyr, så det är svårare att undvika. Särskilt när det precis kommit ut en ny katalog. Men hemma blir situationen sällan lika jobbig.

Ibland händer detta i hemmet när barnet t.ex. vill ha en glass eller som hos oss; digestive-kex innan maten. Tycker man att det är ett problem får man helt enkelt sluta ha glasspinnar i frysen eller kex i skåpen. Då får man vara beredd på några sammanbrott de första gångerna innan barnen förstått att det inte finns hemma längre. Men vissa barn kanske aldrig lär sig att förstå detta…

 

Tala om i förväg att man inte ska köpa något

Ibland när vi ändå har med barnen och handlar händer det att vi använder ett besök i leksaksaffären för att peppa barnen att hålla ut i de tråkiga affärerna. Då är det viktigt att tala om i förväg att vi inte ska köpa något, bara titta. Om tiden på året är rätt brukar vi säga att de kan visa vad de önskar sig inför jul eller födelsedagen.

 

Sätt upp det på önskelista/sparlista

Om barnen ändå börjar tjata om att de vill ha något gäller det att vara snabb innan de hinner bli för upprörda. Först brukar vi säga att vi skriver upp det på önskelistan. För Platon kan det fungera att säga att han kan fundera på om det är något han vill spara till. Men skulle grejen vara alltför dyr säger vi det på en gång. Det är bättre än att ge dem falska förhoppningar.

 

När ett sammanbrott är på väg att ske – avled

Sedan gäller det att få barnen på andra tankar. Då fungerar det bäst att avleda och snabbt gå ifrån affären tillsammans. Då kan vi t.ex. locka med att vi måste skynda oss så att vi kommer hem till Tv-tiden startar, eller ställa frågor om det där spelet de höll på med i bilen, eller börja prata om ett av deras specialintressen, eller locka med något annat roligt vi ska göra efteråt, eller locka med något gott att äta.

 

Kom ihåg vad det var barnet ville ha

Många gånger när de vill ha något är det en ganska impulsiv tanke som ofta går över eller glöms bort. Men ibland finns längtan efter denna grej kvar när det närmar sig jul eller födelsedagen. Du brukar vi försöka köpa just den där saken eller tipsa släkten. Vi brukar nästan aldrig köpa något de inte önskat sig. Våra barn känner sig trygga med att de kommer att få saker de vill ha. Men vi har också pratat om många gånger att man inte kan få precis allt man önskar sig.  Då finns alltid möjligheten att man får det nästa gång det är dags för presenter. Annars är det också en möjlighet att spara till saken man önskar sig själv.

 

Var tydlig med vad som gäller – var konsekvent

Herakles är väldigt rutinbunden. Han skapar snabbt egna rutiner. Det kan räcka att man gör på ett visst sätt en enda gång och så måste det alltid vara så. Så om vi skulle låta honom få en sak i leksaksaffären en enda gång skulle det snabbt kunna bli en rutin och något han kommer fortsätta kräva varje gång.

Men så behöver det inte bli. Det kommer alltid finnas situationer som är undantag från regeln. Någon gång kanske han faktiskt kan få den där saken. Men då gäller det att vara konsekvent. Det kan låta motsägelsefullt, men jag menar konsekvent tydlig med varför det var ett undantag just den här gången. Herakles är också väldigt detaljfokuserad. Det betyder att om vi förklarar detaljerna kring varför han fick saken måste detaljerna vara rätt även nästa gång. Då undviker vi att han tror att han ska få något varje gång vi är och handlar.

 

Låt barnen få välja/köpa något ibland

Även våra barn kan få saker när vi är och handlar ibland. Men det är väldigt sällan leksaker eller liknande. Däremot får de alltid välja någon matvara att handla när de är med i matvaruaffären. Då får de också känna sig delaktiga och att de kan få bestämma lite de också. Är vi på loppis kan de även få någon liten leksak. Då är de förvarnade om det innan. Skulle ett av barnen inte hitta något de vill ha får de motsvarande summa att lägga i sparbössan. Men då rör det sig om småpengar. Något annat tillåter inte ekonomin.

Barnen har också möjlighet att handla för sina egna pengar. Det händer faktiskt mycket oftare att de tjatar om att de ska få köpa något själva än att de tjatar om att vi ska köpa något åt dem. Då brukar vi prata om att det är bra att spar pengarna till t.ex. semestern eller till den där större grejen de sagt att de vill ha. När vi säger att vi inte har med oss deras pengar idag brukar de acceptera det.

Barnen får inte köpa saker för sina egna pengar helt impulsivt. Då bestämmer vi det i förväg (och tar med deras pengar). Om vi t.ex. ska till en medeltidsmarknad, loppis eller är på semester kan de få handla med sina egna pengar. Men då rör det sig om mindre inköp. Större inköp så som t.ex. en större lego-byggnad planeras i förväg.

 

Prata om ekonomi, veckopeng och att spara

Ibland kan det hjälpa att prata om hur familjens ekonomi ser ut och vad pengarna ska räcka till. Man behöver inte gå in på detaljer utan bara i stora drag. Det kan vara bra att förklara hur uttagningsautomater och betalkort fungerar så att barnen inte tror att man kan ta ut hur mycket som helst. Rita gärna upp det hela för att öka förståelsen.

Platon har veckopeng. Tillsammans med honom har vi kommit överens om vad han får betala själv och vad vi köper åt honom. Vi har också gjort tabeller där vi räknat på vad pengarna räcker till beroende på hur mycket lördagsgodis han köper. Vi har ritat upp olika alternativ som t.ex. att om han köper godis för x kr varje helg blir det Y kr kvar att spara. Då kan han köpa något för Z kr när året är slut. Men om han köper för 5 kr mindre blir det mer pengar över o.s.v. Han kom själv fram till att det var för jobbigt att köpa mindre godis varje helg. Istället har han nu valt att köpa godis för hela veckopengen en gång i månaden när han är på kortis och spara veckopengen de andra helgerna.

Platon vill gärna ha pengar att köpa saker för själv, men det är svårt att inte köpa något spontant. När vi är på semester har han lov att köpa något. Ofta händer det att han vill köpa dyrare grejer han plötsligt kommer på att han vill ha. Därför har vi bestämt att alla större inköp görs planerat. Platon får skriva upp på en lista det han mest önskar sig. Ofta märker han då att det var något annat han hellre ville ha och att det kommer ta ännu längre tid att köpa det om han köper något annat först.

 

Ge det tid

Hos oss händer ett ”Vill ha – sammanbrott” väldigt sällan numera. Inte heller hör vi ”Vill köpa Nu!” så ofta längre. Men då har vi jobbat med detta länge. Vi har pratat om ekonomi, ritat tabeller, sagt nej, avlett och uppfyllt önskningar i flera år. Om man tidigare har givit med sig lite för ofta utan att vara tydlig kan det kräva en del jobb. Men ge inte upp! Det är skönt att slippa bråket i affären, eller i alla fall minska tillfällena.

Categories: Föräldraskap, Konflikter, Vardag | Etiketter: | 2 kommentarer

Det här med kalas…

kids-bday-retro-image-graphics-fairy1Det här med kalas är något som väcker många känslor inom oss. Vi som har barn med autism har ofta ett jobbigt förhållande till kalas.

När jag var liten bjöd jag alltid alla tjejerna i klassen på mina födelsedagskalas. Men sällan var jag på någon annans kalas. Men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Jag visste ju inte alltid om när de andra hade kalas för jag var inte intresserad av att lyssna på de andra tjejernas prat. Det är först i efterhand jag har förstått att de hade kalas utan mig.

Däremot sårade det desto mer när jag skulle ha mitt första party i 5:an eller 6:an. Då var det bara en som kom. Alla andra tackade nej med dåliga ursäkter på väldigt kort varsel eller dök helt enkelt inte upp. Det kändes som den värsta dagen i mitt liv just då.

Herakles blir sällan bjuden på kalas av någon i klassen. Det har bara hänt två gånger. Första gången var det bara han och ett par killar till som han gillar att leka med. Men det blev ändå jobbigt. Han var inte med och lekte en stor del av kalaset och han ville inte fika med de andra. Men i slutet gick det bättre och jag tror att han åtminstone hade kul en stund. Nästa gång han blev bjuden på kalas ville han inte gå…

Däremot gillar han att ha egna kalas. Då blir det på hans villkor. Han får vara med och bestämma tema (utifrån specialintresse), upplägg, lekar, mat, dekorationer m.m. Vi har alltid en tydlig genomgång av kalasdagen i förväg. Sist hade vi t.o.m. ett bildschema över kalaset uppsatt så att alla kunde se. Det blev uppskattat av de ”helt vanliga” (nästan) barnen också.

Många föräldrar till barn med autism blir ledsna å sina barn vägnar när barnen inte blir bjudna. Det värker i hjärtat när ens barn blir lämnad utanför. Därför förespråkar många att det borde vara så att antingen bjuder man alla i klassen eller så borde man inte få ha kalas. Men det är inte så enkelt. Det finns andra sidor på problemet…

När Platon var liten var upplägget precis så på hans förskola. Man satte helt enkelt upp en lapp i kapprummet om att man skulle ha kalas och så fick alla som kunde/ville komma skriva upp sig.

Första gången Platon skulle ha kalas var han ganska ny där och hade inte lärt känna så många barn så då vågade han inte ha kalas med alla de andra. Men ha kalas ville han hemskt gärna. Så då fick lösningen bli ett kalas utan några andra barn från förskolan. Kalaset fick bli i min och makens barndomsstad hemma hos farmor och farfar. Bjudna blev några få barn vi kände där.

Nästa år ville Platon gärna ha kalas med förskolebarnen. Men det fanns flera problem. Vi skulle inte ha plats för alla hemma hos oss och var tvungen att hyra lokal. Det skulle också bli väl dyrt för oss om alla kom. Och dessutom var Platon väldigt rädd för en annan pojke som slogs och retades. Honom ville Platon absolut inte ha på sitt kalas.

Eftersom Platon inte direkt hade någon bästa kompis spelade det inte så stor roll för honom vilka som kom eller inte i övrigt. Så vi satte upp den där lappen i kapprummet väldigt sent. Det blev heller inte så många som skrev upp sig. Dock blev den ”läskiga” pojken uppskriven. Platon oroade sig jättemycket för kalaset. Men allt blev bra. Den ”läskiga” pojken blev sjuk och kunde inte komma.

Ett tvång att alla måste bli bjudna kanske inte är den bästa lösningen? Om någon familj faktiskt inte har råd att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om någon familj inte har plats att bjuda alla – ska det barnet inte få ha kalas då? Om ett barn är jätterädd för någon, så rädd att man inte vågar bjuda hem denne – ska man inte få ha kalas då?

När Platon började i förskoleklass fortsatte man med denna regel. Det började några nya barn som inte kände Platon. När ett av dessa barn skulle ha kalas delades inbjudningskort ut till alla i klassen. Men till Platon sade den nye pojken; ”Jag vill inte att du ska komma, fast mamma har sagt att jag måste bjuda dig”.  Det berättade dock inte Platon för oss förrän senare, när det var dags att svara på inbjudan. När vi frågade honom om han ville gå på kalaset tvekade han ändå först. Sedan kom det fram att han inte ville missa godispåsen. Kalaset brydde han sig inte om egentligen. Så han stannade hemma och fick en godispåse av oss.

Platon har till skillnad från Herakles blivit bjuden på många kalas tack vare denna regel (och en mycket liten klass). Han har gått på de flesta, men någon av oss föräldrar har nästan alltid varit med. Första gången (och sista) han var på kalas utan en förälder hade han inte varit med och fikat med de andra, inte lekt med de andra, utan bara suttit med födelsedagsbarnets farmor (och lite under bordet) under hela kalaset. Trots att han egentligen inte verkar ha så jättekul på kalasen vill Platon ändå gå, trots att vi erbjuder honom en godispåse hemma istället. Men när det var dags för disco-kalas tackade han ändå nej.

Men nu var det flera år sedan Platon var på kalas hos någon i klassen. Klassen har växt och regeln om att bjuda alla har luckrats upp.  Nu bjuder man bara sina närmaste vänner. Men Platon är inte nära vän med någon i klassen.

Platon gillar också att ha egna kalas. Men det blir ju så konstigt att bjuda de andra när ingen bjuder tillbaka. Ett år åkte vi med familjen till Tom Tits i Södertälje i stället för kalas.

Några andra gånger har Platon haft kalas med endast en kompis (som också har Aspergers syndrom och som inte vill varken gå på, eller ha eget kalas med andra) och bådas familjer. Det har blivit kalas som passar dem båda; någon gång har vi bowlat ihop annars har det varit Tv-spel eller Minecraft. Och förstås godispåse. Men eftersom det är två familjer med speciella barn har vi fått skräddarsy varje påses innehåll så att det passar både Platon och kompisen samt småsyskonen.

I kväll är det dags för en ny sorts kalas. Platon ska gå på sin första klassfest. Vi får inte vara med. Det får inte de andra föräldrarna heller, så vi har förpassats till skolans källare där vi får hålla till under tiden. För det är ändå bäst att vara i närheten. Platon säger att han inte vet hur länge han vill stanna.

Annars har Platon verkat peppad men orolig under veckan. Men efter att ha kikat på You-tube-klipp med coola dans-moves är han lugnare.

Platon tar sin uppgift inför klassfesten på största allvar. Han ska fixa is till bålet. Vi får absolut inte göra det åt honom. Det är ju han som fått uppgiften. Det var något som maken inte hade förstått allvaret av i morse när han tänkte vara hjälpsam. Det höll på att sluta med att Platon inte tänkte gå till varken skolan eller klassfesten. Men som tur var lugnade han sig till slut. Nu är det nog mest vi föräldrar som är oroliga…

 

Categories: Fritid, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

Att tala öppet om min diagnos

Trots att jag både föreläser och bloggar om autism är jag inte alltid öppen med min diagnos. Alla jag känner vet inte om att jag har Aspergers syndrom. Ibland är det små saker människor säger som gör att jag drar mig för att berätta. Ibland känner jag att det helt enkelt inte är nödvändigt i sammanhanget, lika lite som att man behöver berätta om sina matallergier för andra om man inte ska äta tillsammans. Men ibland beror det på att jag har hört historier om andras erfarenheter efter att deras autism-diagnos har kommit ut: folk har förlorat sina arbeten, blivit ifrågasatta som föräldrar, blivit misstrodda inom sjukvården och blivit anklagade för att hitta på eller överdriva.

Det är inte samma sak att berätta för någon att man har en allergi som att berätta att man har autism. Men borde det inte vara det? Autism är ju inget vi har valt och det är heller ingenting att skämmas för.

Människor har i alla tider ifrågasatt det man inte kan se. Fördomar mot det man inte förstår frodas ständigt. Så kanske är det dags att vi visar oss och att berättar att vi finns. Vi måste våga dela med oss av våra erfarenheter till de som inte förstår för att få en förändring.

Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp i en värld där det inte är accepterat att vara annorlunda. Jag vill inte att de ska skämmas för att de har autism. Jag vill att de alltid ska kunna vara sig själva och stå för det.

Så nu har jag bestämt mig för att tala öppet om min diagnos. Jag börjar med att berätta för alla Facebook-vänner att jag har en autism-diagnos. Gör det du också! Tillsammans kan vi skapa medvetenhet och acceptans. Tillsammans kan vi skapa förändring!

Categories: Fördomar, Min diagnos | Etiketter: , | 4 kommentarer

Fel mat: Ritprat räddar kvällen

Vintage-Letter-Writing-Image-GraphicsFairySent en lördagskväll kom vi hem efter att ha varit bortresta i en vecka. Så vi hade ingen möjlighet att handla förrän på söndagen. På söndagar är brödhyllan i affären alltid väldigt utplockad. Men som tur är hade vi ”rätt” sorts bröd kvar så att det skulle räcka till frukost både på söndag och måndag till båda barnen. Just nu kan Herakles (7 år, med autism och ADHD) endast äta runda Hönökaksbröd. Ingen annan sort. Och då måste förstås även Platon (11 år, med Aspergers syndrom och ADHD) få sådant bröd. Annars är det orättvist. Fast det kan hända att han väljer något annat till frukost. Men det måste finnas till honom också, ifall att…

På söndag kväll serverades köttbullar och kokt potatis (och självklart örtsalt, annars kan man inte äta kokt potatis). Köttbullarna var tillagade lagom länge i ugnen så att de inte skulle vara för lösa i konsistensen.  Vi hade noga förhört oss om att detta skulle gå bra. Herakles hade bekräftat med ett tydligt ”Ja, det går bra”.

ALLTID Hönökakspizza på en söndag!

Men i vår enfald hade både vi föräldrar och Herakles glömt att han alltid måste äta pizza gjord på runda Hönökakor på söndagar. Exakt 3 st måste tillagas (även om han inte alltid äter upp så många). Detta kom han plötsligt på när maten var klar och han skulle sätta sig vid bordet. Sammanbrottet var ett faktum. Han skulle aldrig äta mer om han inte fick pizza NUUUU!

Att hitta en snabb lösning

Klockan var sen och vi alla var trötta. Herakles behövde snabbt få i sig mat och komma i säng. Att ställa sig och laga ny mat var inte en bra lösning. När Herakles blir ”överhungrig” kan han inte få i sig något. Och när han inte fått i sig något kan han inte sluta skrika. Och när han inte slutar skrika kan han inte sova. Ja, ni förstår…

Så det gällde att snabbt få i Herakles mat innan det gick för långt. Först försökte vi förklara muntligt att då skulle det inte finnas kvar Hönökakor till frukost. Och att de var slut i affären. Men när man har ett sammanbrott går det inte att lyssna. Han bara fortsatte att skrika.

Rit-Prat för att förklara

Men när jag plockade fram papper och penna fick jag hans uppmärksamhet. Nu gällde det att vässa argumenten så att Herakles skulle förstå. Jag ritade snabbt upp en serie och förklarade samtidigt. Jag är ingen talang på att rita, särskilt inte under stress, med bultande huvudvärk och barnskrik skärande i öronen. Men det spelar ingen roll. Herakles var snabbt med på noterna och tystnade.

Jag ritade upp situationen:ritprat-pizza1

  • Mataffären. Brödet på hyllan slut.
  • Alt 1. Herakles får 3 pizzor => Inga Hönökakor till frukost för varken Herakles eller storebror. Båda sura.
  • Alt 2. Herakles äter potatis och köttbullar med örtsalt => Herakles kan äta 2 Hönökakor till frukost. Platon får en (han kan tänka sig att äta annat bröd om han åtminstone får en). Båda glada.
  • Pappa handlar mer Hönökakor nästa dag.

 

 

 

Vi började prata om lösningar och förslag på lösningar. Herakles kom med ett eget förslag: ”Jag kan äta pasta”. I och för sig ett mycket bra förslag om det inte vore så att klockan var väldigt mycket och att Herakles var nära att bli överhungrig. Så jag chansade på att rita upp mitt argument innan maken satte på pastavattnet:

ritprat-pizza2

  • Alt 1. Herakles äter potatis, köttbullar och örtsalt. Då är klockan ca halv åtta. Efter att Herakles har duschat hinner vi läsa saga.
  • Alt 2. Herakles äter pasta. Då blir klockan mycket mer. Efter att Herakles har duschat hinner vi INTE läsa saga.

 

 

 

Då ville Herakles rita upp sin egen lösning:

ritprat-pizza3

 

  • Herakles sparkar omkull en stol. Herakles sparkar omkull ett bord.
  • Läsa saga. Något mer som jag inte förstod.
  • Tom ruta. Herakles äter köttbullar, potatis och örtsalt, Herakles är glad.

 

 

 

Så hur gick det sen då?

Herakles lade försiktigt ner sin lilla korgstol på golvet och duttade på den med foten. Bordet var för jobbigt att sparka omkull, så han välte ner några tidningar istället. Därefter tog han upp en legokatalog och tittade på ett uppslag. Sedan gick han in till köket och satte sig för att äta köttbullar, potatis och örtsalt. Han var nöjd och glad.

Dock hade köttbullarna inte längre rätt konsistens och vi märkte att Herakles började varva upp igen. Men han var fortfarande inne på att hitta lösningar, så när jag föreslog att man kunde dippa dem i ketchup gick han med på det trots att han vanligtvis inte har ketchup till potatis.

Duschen sköt vi upp till morgondagen så att det skulle finnas gott om tid till saga. Herakles var lugn, mätt och somnade ovanligt tidigt!

Categories: Hjälpmedel, Kommunikation, Okategoriserade | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Neurotribes – rekommenderad sommarläsning!

neurotribesJag har alldeles nyss lagt ifrån mig en 477 sidor lång faktabok om autism efter att ha sträckläst den. Jag är inte den som vanligtvis sträckläser faktaböcker, men jag blev helt uppslukad av boken NeuroTribes av Steve Silberman. Boken har undertiteln ”The Legacy of Autism and the future of Neurodiversity”. Den är ännu inte utgiven på svenska, men har du inga problem med engelskan tycker jag absolut att du ska ge dig i kast med den i sommar.

NeuroTribes är egentligen kanske inte bästa tipset för sommarläsning då boken inte är så smidig att ha med sig till stranden eller att läsa i hängmattan. Men trots att boken är tung viktmässig känns innehållet inte tungt, även om ämnet egentligen är det. Det är en bok som går snabbt att komma in i. Den flyter på lika smidigt som skönlitteratur och lockar till fortsatt läsning. Det är en riktig ”page turner” trots att det är en faktabok. Och det händer ju faktiskt att det regnar även på sommaren…

 

Innehållet i boken

Det är mycket intressant att följa autismens historia genom tiderna. Boken tar upp forskning kring autism, teorier kring orsaker och bot, och medias påverkan (både i tidningar och på film). Den skildrar också levnadsvillkoren för personer med autism genom historien. Boken innehåller även en del teknikhistoria och berättar om hur personer med autism har bidragit till den. Den berättar också om hur tekniken har bidragit till att personer med egen diagnos och anhöriga har kunnat hitta likasinnade och fått ökade möjligheter att kommunicera och umgås på egna villkor. På detta sätt har föräldranätverk och sammanslutningar för personer med autism växt fram. Tillsammans har man så småningom börjat påverka politik, forskning och samhällets medvetenhet kring autism.

 

Intressanta personskildringar

Författaren Steve Silberman målar upp mångfacetterade personporträtt av många av Autismhistoriens största kändisar. Vi får ta del av deras bakgrundshistoria och varför det blev som det blev. Allt är inte svart eller vitt, inom alla människor rymmer både gott och ont. En del av bokens karaktärer har bidragit till autismens historia på sätt som har fått både positiva och avskyvärda konsekvenser.

Bland de personer vi får möta i boken finns forskare och psykiatriker så som Hans Asperger, Leo Kanner, Lorna Wing, Ole Ivar Loovaas , Bernard Rimland och Oliver Sachs.

Boken berättar om flera intressanta levnadsöden från historisk tid om framstående personer som kanske hade fått diagnosen Aspergers syndrom om de levat nu, så som Henry Cavendish och Paul Dirac.

Vi får också lära känna nutida personer med egen diagnos så som Temple Grandin och Jim Sinclair m.fl.

Men det mest intressanta tyckte jag var att få ta del av de ”vanliga” familjernas erfarenheter och de helt okända barnens speciella sätt att vara.

 

En känslosam bok

NeuroTribes är en bok som väcker många känslor. Stundom blev jag rent illamående när jag t.ex. läste om hur Loovaas behandlade sina patienter när han tog fram sin metod för beteende förändring (det som i Sverige numera ofta benämns som IBT).

Gråten var nära när det berättades om hur personer med autism levde sina liv på institutioner och om nazisternas forskning samt försök till utrotning.

I andra stunder växte ilskan inom mig, som när jag läste om hur media och lögnaktiga forskare spridit felaktiga idéer om orsaken till autism så som kylskåpsmödrar och vaccinationer eller när de spridit falska löften om bot. Jag blir alltid uppretad när folk tycker att autism är något som behöver botas.

Men boken väckte också en känsla av hopp om en bättre framtid för oss med autism och alla anhöriga. Den väckte en kamplust som får mig att fundera på vad jag själv kan bidra med i kampen för ökad förståelse och acceptans i samhället.

 

Kritik

Det jag mest ställer mig kritisk till är bilden som förmedlas av hur man är som autist

Man får nästan känslan av att alla med autism har en speciell autism-begåvning, att alla med Aspergers syndrom är fantastiskt duktiga på IT och superintresserade av naturvetenskap och att alla gillar Science Fiction.

Det kanske gäller en hel del, men absolut inte alla. Det får mig att känna mig utanför. Som om jag inte vore en av ”Aspergers bortglömda stam”. Som om jag har fått en felaktig diagnos. Jag har ingen särskild begåvning, inte som jag har upptäckt i varje fall. Jag läser hellre annat än Science fiction. Jag kan lite webb-programmering och har pluggat molekylärbiologi en gång i tiden. Men jag är varken superduktig eller superintresserad av detta. Det är helt andra saker som lockar mig mer.

Det stämmer att många med autism blir fantastiskt duktiga inom något ämne, men det kan röra sig om helt andra saker än teknik och naturvetenskap också. Det kan t.ex. vara inom språk, idrott, konst, musik, politik, historia, ekonomi o.s.v., egentligen inom precis vad som helst. Men de allra flesta med autism blir inte framstående inom något särskilt trots sina kunskaper och sitt intresse. De flesta är faktiskt ganska ”vanliga”.

Dessutom är jag kvinna. Kvinnor eller flickor med autism beskrivs inte särskilt noggrant i boken. Vi får inte ta del av en enda levnadshistoria om en kvinna med autism. Inte ens Temple Grandin beskrivs i någon större utstreckning.

 

Jag har redan givit lovord för alla intressanta personporträtt i boken, men…

Många personer i boken nämns bara kortfattat. I vissa fall verkar det som om Silberman tar för givet att alla ska veta vilka de är helt utan någon som helst förklaring. Det kan röra sig ofta om personer jag aldrig har hört talas om, trots att jag läst ganska mycket inom autism-området. Men kanske är de mer kända i USA…

Det finns väldigt många personer med i boken. Flera hundra. De nämns nästan alla vid namn. Jag förstår att Silberman vill ge erkännande till alla och bringa en känsla av autenticitet, men de är helt enkelt för många att hålla i huvudet och det är lätt att man blandar ihop dem. Det blir snurrigt och svårt att hänga med ibland.

 

Boken utgör sig aldrig för att vara heltäckande på autismområdet.

Boken täcker in mycket. Dock saknar jag några bitar:

Eftersom Silberman nämner att Autism Speaks är den största insamlingsorganisationen i världen när det gäller autism kan man tycka att de förtjänar ett större omnämnande än bara i förbigående. Det finns mycket att säga om den organisationen och om hur de har påverkat samhällets syn på personer med autism på ett negativt sätt. Men om detta hintas det endast i boken. Kanske tyckte Silberman att detta var för kontroversiellt att ta upp eftersom det inte rör sig om dåtiden utan om nutiden?  Kanske är Autism Speaks en för stor motståndare att ta sig an?

Själv skulle jag också ha velat läsa mer om den nutida forskningen och synen på Loovaas metod (ABA/IBT). Det finns förvånansvärt lite att hitta i litteraturen om forskningen kring en så pass populär metod. Men även synen på beteendeterapi är kontroversiell. Det finns både många anhängare och motståndare till metoden. Just därför hade det varit intressant att läsa mer om den. Men boken tar mest upp metoden i sitt ursprungliga skede.

En annan stor organisation jag skulle vilja veta mer om är Division TEACCH. Silberman nämner att det var det första utbildningsprogrammet inom autism i USA som fanns i alla stater och att de har varit en förebild för många andra. Men mycket mer om dem finns inte att läsa i NeuroTribes.

Kanske finns det för mycket att säga om Autism Speaks, ABA/IBT och TEACCH för att rymmas i denna tegelsten till bok? Kanske kan det bli en uppföljare? Då kommer jag definitivt läsa den också!

 

 

Categories: Recensioner | Etiketter: , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En autism-familjs dröm om en egen trädgård

Vintage-Garden-Boy-Image2-GraphicsFairyEn autism-familj är sällan rik. Det är inte ovanligt att minst en av föräldrarna är sjukskriven eller har varit tvungen att gå ned i arbetstid. Har någon av föräldrarna egen diagnos har den förmodligen knappt någon inkomst alls. Så att låna pengar kan vara svårt. I alla fall tillräckligt mycket för att köpa drömboendet.

Vår familj har letat efter ett drömboende med egen trädgård i många år. Det har tyvärr inte dykt upp. I alla fall inte i rätt prisklass.  Så hittills har vi bott i hyreslägenhet. Den nuvarande är absolut inte perfekt och det finns mycket som jag skulle vilja ha annorlunda. Men jag trivs ändå ganska bra i den. Förutom på sommarhalvåret. Då känner jag mig fruktansvärt instängd.  Jag känner mig nästan som en fånge i min egen lägenhet.

Egentligen har vi en ganska fin gemensam gård. Vi har tillgång till en nästan egen uteplats (man delar yta med en granne). Fast den är inte avskärmad på något sätt, med total insyn från alla håll. På gården finns gungor, sandlåda och en stor gräsplätt.  Men det finns också massor av grannar. Flera röker. En har två kamp-hudar på sin uteplats. En pojke säger taskiga saker och slåss. Men de flesta är trevliga och kallpratar.

Fast jag klarar inte av kallprat. Jag orkar inte vara trevlig jämt. Jag klarar inte av att folk kan se mig hela tiden. Jag vill bara vara i fred och ta det lugnt när jag är ute. Så jag går inte ut. Jag sitter inne i en stekhet lägenhet, svettas och bara längtar efter att få vara ute och andas. Så för att jag ska komma ut behöver vi bege oss på utflykt.

Att bege sig på utflykt är inte enkelt

Det tar tid att komma ut. Platon har svårt för byte av aktiviteter. Han har svårt att sätta i gång med saker. Och svårt att avsluta det han håller på med. Han har ingen motor. Han behöver stöd för att få på sig kläder, för att gå på toa, för att få i sig mat, för att få med sig sina grejer o.s.v. Trots att vi förbereder noga; visar bilder/YouTube-klipp, gör bildscheman, påminner flera gånger, använder timstock m.m. kan det ta lång tid att komma iväg om vi vill slippa bråk. Egentligen tycker Platon att det är roligt att åka på utflykt, men förmodligen räcker energin inte riktigt till.  Min energi räcker heller inte alltid till att vara Platons motor och att göra alla förberedelser. Så ofta stannar vi hemma/inne.

Barnen syns och hörs

Barnen bryr sig inte om grannarna, förutom den elaka pojken. De är gärna ute. Men de hörs och syns mer än andra. Jag ser grannarnas blickar och förstår vad de tänker… Platon bankar gärna med pinnar eller stenar när han är trött efter en skoldag. Gärna mot torkställningen så att det ekar mellan husen. Eller så leker han att han fäktas genom att slå sönder buskarna. Då får man hoppas att inte något annat barn kommer för nära och råkar få pinnen i ögat. Ibland slår han ihop stenar så att skärvorna flyger. När närmsta grannen hade en splitterny, blank, motorcykel stående på den gemensamma uteplatsen kändes det allt lite riskabelt…

Ute tillsammans

Ett problem är att man inte kan låta båda barnen vara ute tillsammans, inte utan uppsikt. De kan aldrig vara tillsammans någonstans någon längre stund utan att de stimmar upp varandra. Det slutar snabbt i tårar, skrik och smärta. Men om jag ska vara på gården och ha uppsikt över dem känner jag obehag. Jag känner mig orolig och lätt illamående över risken att behöva socialisera med grannarna och risken att grannarna ska tänka en massa saker om mitt föräldraskap när de ser hur barnen beter sig.

Om maken är med mig ute på gården känner jag mig tryggare och det går lättare att vara ute. Då känner jag inte pressen att behöva kallprata och vara artig lika mycket. Men eftersom barnen inte kan vara själva inomhus kan vi sällan vara ute tillsammans. Platon vågar knappt vara inne själv och Herakles är för liten. Honom litar vi inte på att lämna ensam. Därför kan vi föräldrar inte heller sitta ute på kvällen. Platon har ett stort sömnbehov och lägger sig tidigt. Det har inte Herakles. Han somnar sent, men är inne i sitt rum och bygger lego för att varva ner ett par timmar innan han blir trött. Han skulle förmodligen springa in i Platons rum och störa honom om vi inte hade koll.

Garden-Scene2-GraphicsFairy

Drömmen om en egen trädgård

Att ha en egen insynsskyddad trädgård är min dröm. I min dröm finns inga nackdelar, men i verkligheten innebär det förstås både mer jobb och ansvar. Men det tänker jag strunta i just nu…

Om jag hade en egen insynsskyddad trädgård skulle jag få vara i fred om jag gick ut. Då kunde jag gå ut i pyjamas utan att någon brydde sig. Då skulle jag slippa kallprata med grannar. Då skulle jag slippa fimpar och cigarettrök. Då skulle jag inte behöva oroa mig för kamphundar. Då skulle jag inte behöva oroa mig för att barnen skulle störa grannarna eller förstöra något som inte tillhörde oss.

Och om boendet dessutom vore på samma nivå som trädgården, inte några trappor upp, skulle jag kunna höra barnen fast jag var ute och de inne. Då kunde de få leka med lego i sina rum hela sommaren utan att jag skulle behöva sitta inomhus. Då kanske vi t.o.m. kunde sitta utomhus på kvällen.

I en egen trädgård skulle man kanske kunna ha en egen lekplats och pool så att barnen inte behöver ödsla energi på att åka i väg på utflykt. Då skulle de kunna vara ute och leka utan att oroa sig för att bli retad och slagen. Då skulle de kunna banka på saker utan att störa någon.

Categories: Fritid, Vardag | Etiketter: , , , , | 1 kommentar

Att använda ett specialintresse i undervisningen – Ex: Eurovision Song Contest

Printer-Orn-musical-Graphics-Fairy-bk

En bekant berättade om en flicka de hade väldigt svårt med i skolan. Under hela vårterminen hade de svårt att få henne motiverad och att tänka på något annat än hennes specialintresse. Hon älskade Melodifestivalen och Eurovision Song Contest (ESC) över allt annat. Nu råkar ju detta också vara ett av mina större intressen, säsongsvis i alla fall. Helgen som var besökte jag förstås i Globen!

Säsongen för Melodifestivalen/ESC börjar redan i slutet av hösten då de första länderna har sina uttagningar till ESC. Många av dessa uttagningar går att se direkt eller i efterhand via webben. I slutet av februari tar Melodifestivalen vid och när finalen tillslut är över har de flesta länder valt sina representanter. Då är det dags för spekulationer, odds och skvaller. Alla låtar blir tillgängliga att lyssna på. Mängder av åsikter och topplistor sprids i sociala medier. TV visar ”Inför ESC”-program. Inte förrän i slutet av maj är ESC-säsongen över. Då är också skolterminen över snart…

Denna flickas intresse är antagligen ett återkommande problem för skolan. Varje vår ser likadan ut. Så varför inte utnyttja flickans intresse istället för att gräma sig över det?

Melodifestivalen & Eurovision Song Contest i undervisningen

 Nedan följer förslag på hur man skulle kunna använda sig av Melodifestivalen/ESC i skolundervisning för att öka flickans motivation.

Geografi

  • Lära sig fakta om Sveriges städer/landskap där delfinalerna äger rum/där artisterna kommer ifrån.
  • Länder i Internationella juryn
  • Skriva om ett deltagande ESC-land: Huvudstad, import/export, statsskick, språk, religion, folkmängd, placeringar i ESC m.m.
  • Placera ut städer där finalen varit på karta
  • Para ihop Flaggor, huvudstäder, floder m.m. med rätt land länderna

 

Matematik

  • Tabeller, listor, statistik, sannolikheter, odds
  • Sannolikheten att vinna om tävla på viss position – Vilken position vinner oftast?
  • Räkna på kostnader för biljetter, hotell, flyg m.m.
  • Räkna på kostnader för arrangemanget
  • Röstsiffror – folkmängd

 

Språk

  • Lära sig räkna till 12 på engelska, franska, tyska, arrangörslandet
  • Översätta låttitlar/texter
  • Skriva egna låttexter

 

Gymnastik

  • Danssteg
  • Prova populära sporter från de olika länderna

 

Historia

  • Hur har ESC/melodifestivalen utvecklats och förändrats? Kläder, regler, deltagare, låtinnehåll
  • Har det påverkats av andra historiska händelser som t.ex. krig och konflikter? Se dokumentären ”The secret history of Eurovision” (Eurovision Song Contests hemligheter)
  • Historiska händelser/personer/företeelser från låttexterna: Waterloo, Djingis Khan, Fleur de Liberté, Micelangelo, Mata Hari, Casanova, Charlie Chaplin, Socrates, Mona Lisa, Samson, Romeo, Shangri-la, Eldorado. Conquistador, SOS, Maria Magdalena, Genesis, Blody Mary, 1944

 

NO

  • Biologi: Om kroppen: Sång – strupen, Lyssna – örat, Dans – muskler, motorik
  • Skillnader transvestit/transexuell – begreppet Hen
  • Djur och Natur i de olika länderna
  • Kemi: kolsyrerök, pyroteknik
  • Fysik: ljud

 

Bild

  • Rita logotyper för ESC.
  • Göra prisstatyetter för ESC.
  • Designa en scen.
  • Rita scenkläder
  • Måla en skylt för att heja på favoritartisten
  • Gör figurer till minimello

 

Musik

  • Spela och sjunga låtarna
  • Lyssna efter olika instrument – prova
  • Skriv egna låtar
  • Arrangera en minifestival

Svenska

  • Skriva låttexter
  • Läsa bok om melodifestivalen/ESC
  • Skriva en text om en deltagare
  • Analysera en låttext
  • Träna på rim
  • Göra intervjuer om folks åsikter

 

Religion

  • Olika religioner i deltagarländerna
  • Skillnader och likheter mellan lutheraner, anglikaner, muslimer, katoliker, Grekisk-ortodoxa, Rysk-ortodoxa, judar

 

Hemkunskap

  • Laga typisk mat från värdlandet/deltagarländerna
  • Landskapsrätter

 

Slöjd

  • Sy scenkläder
  • Brodera en bonad med en låttitel
  • Snickra en kuliss
  • Snickra en skylt med låttitel/artistnamn

 

Samhällskunskap

  • ESC som ett politiskt verktyg (låttexter, årets tema, röstning)
  • Politisk propaganda – skadekontroll, fred/krig, gayrörelsen, mänskliga rättigheter
  • Blockröstning – politik eller kultur?
  • Hur påverkar migration röstningen?
  • Hur har det politiska klimatet i Europa påverkat uttagningarna, deltagandet, artisterna, låttexter, publiken och röstningen? (Berlinmurens fall, Balkans splittring, krig, maktskiften, EU-medlemskap, Nya stater i Baltikum och Balkan, ekonomiska kriser)
  • Kontroverser och skandaler
  • Politik och konflikter:
    • Azerbaijan – Armenien
    • Ryssland – Ukraina (Krimhalvön)
    • Turkiet – Grekland
    • Israel – Syrien – Libanon – Jordanien
    • Franco, mutor, röstfusk

 

Det här är bara några exempel. Liknande upplägg skulle kunna fungera för någon med helt andra specialintressen som t.ex. Europeisk liga-fotboll, hästhoppning, Formel 1 eller vad det nu kan vara. Alla förslag kanske inte passar för alla intressen, alla årskurser eller alla andra i klassen, men kanske finns det någon idé att inspireras av.

Categories: Skolan, Specialintressen | Etiketter: , , | 1 kommentar

Vad betyder ”svår” autism?

babyscale-graphicsfairy2Mig veterligen finns det inga kriterier för att bedöma om någon har ”lätt” eller ”svår” autism. Det finns inte någon särskild diagnoskod för detta. Däremot finns det i den nya diagnosmanualen DSM-5 möjlighet att gradera vilket stöd personen har behov av. Men stödnivå är inte nödvändigtvis samma sak som nivån på autismsvårigheterna.

Vem är det som bestämmer om någon har ”svår” autism eller inte?

Vad är svårast: att ha många svårigheter som inte var för sig är så jobbiga eller att ha bara en svårighet som är väldigt jobbig?

För vem är autismen svår? Är det för personen med diagnos eller för omgivningen/föräldrarna?

Kan något som är svårt eller jobbigt för en förälder vara lätt för barnet? Är det i så fall ”svår” autism?

Vad är svårast: Att använda blöjor eller att vara så trött efter alla intryck att man inte klarar träffa andra människor?

Det finns inget entydigt svar på allt detta. Det handlar om den personliga upplevelsen och ifrån vem man utgår. Precis samma sak kan upplevas som ”svår” autism av någon men som ”lätt” autism av någon annan.
 

Är Aspergers syndrom och Högfungerande autism ”lätt” autism?

En vanlig missuppfattning är att Aspergers syndrom (AS) och Högfungerande Autism (HFA) är samma sak som ”lätt” autism; en form av autism med få svårigheter. En del tycker att AS och HFA inte ens räknas och att ”riktig” autism endast är ”klassisk” autism.

Men detta stämmer inte. Det enda som utmärker dessa två grupper är att de inte har något begåvningshandikapp.

AS och HFA skiljer sig bara genom att personer med AS inte har haft någon försenad språkutveckling. Många med HFA får så småningom också ett helt fungerande språk. Det betyder att det inte behöver vara någon skillnad alls på dessa personer när de blivit lite äldre.

HFA är inte och har aldrig varit någon egen diagnos. HFA tillhör det som man tidigare kallat för klassisk autism. Högfungerande är verkligen en dum benämning eftersom det egentligen inte säger något om personens funktionsnivå, bara om begåvningsnivån.

Denna missuppfattning är en av anledningarna till att man numera (oftast) valt att sluta sätta diagnosen Aspergers syndrom. Enligt de nya kriterierna i DSM-5 ska de som tidigare uppfyllde diagnosen AS numera kunna få samma diagnos som alla andra med autism. Samma diagnoskriterier gäller alltså för alla normalbegåvade med autism och de med utvecklingsstörning och autism.
 

Är autism med utvecklingsstörning ”svår” autism?

Ofta kopplar man samman ”svår” autism med utvecklingsstörning och litet eller inget talat språk. Men utvecklingsstörning är inte lika med autism. Det är ju en annan diagnos.

Har då personer med utvecklingsstörning per automatik större autismsvårigheter?

Inte nödvändigtvis. Däremot har de oftast större stödbehov.
 

Samproblematik

Många med autism har också andra tilläggsdiagnoser/svårigheter förutom utvecklingsstörning. Det gör ju att de totala svårigheterna ökar för individen. Men eftersom variationen inom själva autismdiagnosen är mycket stor går det inte att säga säkert att någon med t.ex. Tourettes och autism har större svårigheter totalt än någon med ”bara” autism.

  • Sömnsvårigheter – Dysomni ≈ 75 %
  • ADHD/ADD ≈ 60 %
  • Depression – Dystymi ≈ 60 %
  • Epilepsi ≈ 30 %
  • Ångest/fobi och tvång (OCD) ≈ 25 %
  • Ätstörningar ≈ 5-25 %
  • Utvecklingsstörning ≈ 15 %
  • Bipolär sjukdom ≈ 10 %
  • Tics / Tourettes syndrom
  • Språkstörning
  • Dyslexi/ dyskalkyli
  • Psykos ≈ 5 %

 

Vilka föräldrar har det ”svårast”?

De flesta föräldrar till barn med autism har det svårt, oavsett om barnet har utvecklingsstörning eller inte, oavsett om barnet talar eller inte. Många får för lite stöd och hjälp, tvingas kämpa för det de och barnet har rätt till, tvingas gå ner i arbetstid, blir sjukskrivna, blir utbrända, blir deprimerade, genomgår skilsmässor, oavsett om barnet har utvecklingsstörning eller inte, oavsett om barnet talar eller inte.

Det är inte ovanligt att man stöter på föräldrar till barn med autism utan talat språk och utvecklingsstörning som inte förstår att det kan vara minst lika tufft att vara förälder till ett barn med autism som har välutvecklat språk och hög begåvning. På vissa sätt kan det förstås vara lättare, men på andra sätt jobbigare.

Föräldrar till barn med normal begåvning måste ofta kämpa hårdare för att omgivningen inte ser barnets svårigheter. Dessa föräldrar får ofta höra att de är dåliga föräldrar och att deras uppfostran är undermålig. Sällan får de det stöd de behöver.

Föräldrar till barn med utvecklingsstörning, ev. utan talat språk har det förstås också tufft på många sätt.  Att kommunicera med barnet, förklara saker och att förstå vad barnet vill uttrycka är svårare. Mycket tid krävs också för att ta hand om barnet. Men det är ingen tävling om vem som har det svårast eller vem det är mest synd om. Det går ändå inte att avgöra eftersom det är en personlig upplevelse.
 

Kan ”högfungerande” autism också vara ”svår” autism?

Ett barn med autism och normalbegåvning kan precis som ett ”lågfungerande” barn ha problem med mat, hygien, sömn, kläder, kroppskontakt, höga ljud, vara utagerande, få våldsamma utbrott etc.

Alla personer med autism har t.ex. svårigheter med kommunikation på ett eller annat sätt, även de med ett väl utvecklat talspråk. Det glöms ofta bort. Därför är det lätt att ha för höga förväntningar och för höga krav på dessa personer.

En till synes ”högfungerande” person har helt andra krav på sig än en ”lågfungerande” person:

  • Man förväntas bete sig som alla andra och klara allt som andra klarar.
  • Man ska gå i en vanlig skola utan anpassningar i varken miljö eller undervisningen.
  • Man ska klara sociala sammanhang.
  • Man ska klara en utbildning.
  • Man ska skaffa ett arbete och klara av att sköta det.
  • Man ska klara sköta ett hushåll och betala räkningar.
  • Man ska ha bilda familj.
  • Man ska ha en aktiv fritid
  • o.s.v.

Många med autism och normalbegåvning klarar inte allt detta. Många blir utbrända och får smärtproblematik. Många upplever sig själva som annorlunda och misslyckade och hamnar i depression. Självmordsfrekvensen är mycket högre bland de ”högfungerande” än de ”lågfungerande”.
 

Vad innebär ”svår” autism då?

Jag tänker att ”svår” autism innebär att man har stora svårigheter i sin vardag. I så fall beror det inte bara på vilken funktionsnivå eller begåvning man har och vilket stödbehov man har, utan också på hur vardagen ser ut, d.v.s. vilka krav som ställs på personen och hur väl omgivningen är anpassad.

Men om någon som anses ha ”svår” autism får väldigt bra anpassningar och en stöttande omgivning, slutar autismen vara ”svår” då?

I alla fall tror jag att man upplever autismen som mindre ”svår” om man får mer hjälp. Det gäller nog både individen själv och de anhöriga.

Därför är det inte så konstigt att det inte finns några diagnoskriterier för ”lätt” respektive ”svår” diagnos. Det är ju i så fall inte ett permanent tillstånd. Men frågan är om stödbehovet är ett permanent tillstånd eller hur de har tänkt kring det? Själv är jag inte så insatt i den frågan.
 

Har mina barn ”lätt” eller ”svår” autism?

Platon har Aspergers syndrom och ADHD. Det betyder att han har det svårare än om han bara hade haft en av diagnoserna. Det innebär också att han har en begåvning IQ över 80 och att han inte hade en försenad språkutveckling. I Platons fall innebär det även att han har en ojämn begåvning. Flera förmågor ligger långt över det normala och några ligger i det nedre spannet av det som anses vara normalt. Även om Platons talspråk inte var försenat, snarare tvärtom, har han en annorlunda språkutveckling. Han har ändå stora svårigheter med kommunikation. Psykologen som utredde Platon varnade för att just kombinationen hög intelligens, ojämn begåvning och Aspergers syndrom så småningom skulle kunna leda till stora svårigheter i skolan och om inte rätt anpassningar görs kan det finnas risk för att Platon skulle kunna krascha och bli en ”hemmasittare”.

Herakles har autism och ADHD. Psykologen (inte samma som ovan) valde att sätta diagnosen autism istället för Aspergers syndrom trots att Herakles också är normalbegåvad och inte heller hade en försenad språkutveckling. Detta berodde inte på att han slutat sätta diagnosen Aspergers syndrom. Psykologen ansåg att Herakles hade större svårigheter än de han tyckte rymdes inom Aspergers syndrom (trots att det egentligen inte borde vara någon skillnad). Med det menade han att Herakles har större svårigheter än andra tror att man kan ha när man ”bara” har Aspergers syndrom.

Jag upplever också många gånger att Herakles har störst svårigheter av de båda: Han äter extremt begränsat, har svårt för kläder, har sömnsvårigheter, får våldsamma utbrott och låsningar (även om det blivit bättre med tiden), har stora behov av rutiner etc. Men det kan också vara att jag upplever det så eftersom Herakles är mindre lik mig än vad Platon är och att jag därför har svårare att förstå mig på honom.

På en del punkter har dock Platon större svårigheter: Han har svårt att automatisera sina rörelser, har väldigt svårt att komma igång med och avsluta/avbryta aktiviteter, har svårt att föreställa sig saker han inte varit med om, svårt att generalisera, svårt att förstå hur andra människor tänker, slåss när han blir arg o.s.v.

De flesta i omgivningen skulle nog säga att Herakles har störst svårigheter. Han är svårast att hantera och svårast att förstå sig på.

Men jag undrar om barnen själva skulle hålla med om det?

Platon är ofta rädd och orolig. Han är dyster av naturen – en typisk Ior. Han är helt slut när han kommer hem från skolan och orkar inte med fritidsaktiviteter varken på kvällar eller helger. På rasterna i skolan är han oftast ensam.

Men Herakles är inte rädd för mycket. Han är oftast glad och positiv. Det är full rulle på honom när han kommer hem från skolan – en typisk Tigger. Han har många kompisar att leka med på rasterna.

Så det går inte egentligen säga vem av dem som har ”svårast” autism. Svårast autism har de tillsammans (i alla fall för oss föräldrar). Som ni vet blir 1+1 inte 2 när det gäller barn med autism. Snarare 4 eller 5…

Som de flesta föräldrar till barn med autism vet varierar dessutom svårigheterna över tid. Det går i perioder. Hur långa perioderna är växlar. Ena dagen innebär autismen knappt några svårigheter alls (tyvärr inte så ofta), medan nästa dag kan jag uppleva att barnen har ”svår” autism.

Så har någon av pojkarna ”svår” autism? Kanske båda? Kanske ingen?

Jag skulle nog säga att båda mina barn har både ”lätt” och ”svår” autism. Det beror på vem man frågar. Det beror på tillfället. Det beror på hur man definierar det…

 

 

Categories: Övrigt, Fördomar | Etiketter: | 1 kommentar

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: