Posts Tagged With: be om hjälp

Det kunde ha varit mitt barn

mother-scolding-child-image-graphicsfairyI går bevittnade jag en situation som berörde mig väldigt illa. Jag känner att jag behöver skriva av mig om vad jag såg, för jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

Det var studiedag. Jag arbetade på bion och hade just visat film för ca 60 barn från en av stadens fritidshem. Jag småpratade lite kort med en väldigt trevlig pedagog som varit nöjd med visningen. Barnen hade gått ut ur salongen och skulle ta på sig ytterkläderna för att bege sig tillbaka till fritids. Pedagogen gick för att styra upp det hela.

Medan alla andra barn for runt i foajén, lekte, busade och kastade runt sina kläder stod den allra minsta pojken, ca 6 år, fullt påklädd och väntade tålmodigt på att få uppmärksamhet från den trevliga pedagogen. Den tjocka mössan var nerdragen långt över öronen, overallen var långt uppdragen. Bara nästippen och ögonen syntes. De tjocka termo-tumvantarna var uppdragna upp över armbågarna. Det mesta av detta hade han åstadkommit helt själv.

Så småningom hade de flesta barn lyckats få på sig och sprungit ut, men den lille pojken stod fortfarande kvar och väntade på uppmärksamhet.

Till slut vände sig den trevliga pedagogen om och frågade vad han väntade på.

”Kan du hjälpa mig att dra över byxorna över stövlarna?” sa den lille pojken artigt.

”Varför har du inte gjort det själv?” sa pedagogen.

”Jag kan inte.”

”Det är väl klart att du kan.”

”Jag kan inte. Det är svårt.”

”Försök nu.” sa pedagogen medan hon vände sig om och pratade med någon annan.

”Det går inte med vantarna!” sa pojken som började bli frustrerad.

”Men sätt igång nu då!” sa pedagogen irriterat utan att ha hört det sista pojken sagt.

”Jag kan ju inte!” sa pojken med högre röst.

”Skynda dig nu!” sa pedagogen fortfarande vänd bort från pojken.

”Det går inte för vantarna!” skrek pojken.

”Men ta av dem då.”

”Det är svårt.” sade pojken med gråten i rösten.

Till slut lyckades han slita av sig den ena vanten. Han var nu arg och ledsen så han skakade. Pedagogen hade fortfarande ryggen mot honom. Han kastade vanten på henne.

”Se, det gick ju. Nu är det bara att ta av den andra vanten.”

Pojken lyckades till slut med det också. Sedan föll han gråtande ner i en hög på golvet.

”Men res dig upp. Alla andra har ju gått nu. Vi måste skynda oss!”

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!” snörvlade pojken fram.

Pedagogen drog upp pojken på fötter.

”Seså, nu är det ju bara att dra över byxorna. Sätt igång!” sade pedagogen stressat.

Pojken föll ihop på golvet igen och grät hjärtskärande. Då slet pedagogen tag i honom och drog upp honom.

”Då får vi gå i alla fall!” sa pedagogen, nu ganska arg.

Sedan drog hon ut pojken genom dörren. Han snubblade fram och hade svårt att hålla sig på fötter dels för att han var så ledsen och dels för att det var svårt att gå när benen på overallen fortfarande inte var nerdragna över stövlarna. Pedagogen fick i princip lyfta honom framåt. Genom fönstret kunde jag se dem fortsätta på detta sätt en bra bit. Gråten hördes lång väg.

Efter en stund stannade en annan pedagog och hukade sig ner vid pojken som återigen satt på marken. Jag tänkte att denna pedagog nog skulle hjälpa honom med byxbenen. Men det gjorde inte hon heller. Istället var det nu hon som drog upp pojken. Nu höll pedagogerna honom i varsin arm och släpade honom framåt med tårna skrapande i asfalten.  Till slut försvann de utom synhåll. Jag hörde inte längre gråten.

 

Jag mådde så dåligt av det jag just sett

Det kunde ha varit mitt barn som blev behandlad på detta sätt. Det kunde ha varit Herakles. Varför hade jag inte gjort något? Varför hade jag inte gripit in? Om det varit mitt barn det gällde hade jag ju önskat att någon annan gjort det.

Medan jag sopade upp popcornen på golvet i salongen rann tårarna på min kind. Både av medkänsla för pojken, ilska och för att jag ångrade att jag inte gjort något. Jag var så arg att det nästan rök ur öronen på mig. I mitt huvud gick tankarna runt när jag försökte få grepp om det som hänt.

Hur kan någon som ska ha hand om barn bete sig på detta sätt?
Varför är det så svårt för pedagoger att släppa prestigen?
Trodde hon verkligen att det skulle gå fortare om hon inte hjälpte honom?
Eller trodde hon på allvar att pojken skulle lära sig något av detta?

Pojken var ju i affekt!

Han hade ingen möjlighet att klara något över huvud taget i detta läge.Han hade redan väntat länge på hjälp, var förmodligen trött och varm och lyckades ändå be artigt om hjälp. Det borde han ha fått beröm för! Istället trycks hans självförtroende ner i botten.

Att bete sig som hon gjorde kan jämföras med kränkande behandling. Det måste ha varit både förnedrande för pojken och t.o.m. smärtsamt att bli släpad på detta viset.

Han kommer inte ha lärt sig dra över byxorna på detta sätt.  Barn lär inte av det de misslyckas med. Möjligen har han lärt sig något: Att det inte är någon idé att be om hjälp. Och antagligen har han tappat allt förtroende för denna pedagog i all framtid. Hon kommer förmodligen aldrig lära honom något mer.

Förmodligen är detta inte särskilt ovanligt

Det händer säkert liknande situationer runt om i landet många gånger dagligen utan att någon reagerar. Många andra skulle säkert tycka att jag överreagerar. Jag kan föreställa mig vad de skulle tänka och tycka:

”Det var väl inget att uppröras över!”
”Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Vad skulle hon annars ha gjort?”
”Det var pojken och inte pedagogen som betedde sig illa.”
”Pojken blir säkert curlad hemma.”
”Han kunde ju dra över byxorna igår, då kan han ju idag med!”
”Pojken var bara lat.”

Men jag håller inte med!

Jag undrar på vad man ska göra åt att vuxna människor inte förstår bättre. Hur kan man få till en attitydförändring? Jag kunde ha påbörjat denna förändring genom att ha gripit in och försökt att omvända pedagogen. Men jag gjorde det inte.

Jag hade svårt att sova i natt och funderade mycket på vad jag borde ha gjort och sagt. Jag grämer mig fortfarande över att jag inget gjorde…

Categories: Konflikter, Relationer, Stress & energibalans, Vardag | Etiketter: , , , , | 12 kommentarer

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: