En autism-familj är sällan rik. Det är inte ovanligt att minst en av föräldrarna är sjukskriven eller har varit tvungen att gå ned i arbetstid. Har någon av föräldrarna egen diagnos har den förmodligen knappt någon inkomst alls. Så att låna pengar kan vara svårt. I alla fall tillräckligt mycket för att köpa drömboendet.
Vår familj har letat efter ett drömboende med egen trädgård i många år. Det har tyvärr inte dykt upp. I alla fall inte i rätt prisklass. Så hittills har vi bott i hyreslägenhet. Den nuvarande är absolut inte perfekt och det finns mycket som jag skulle vilja ha annorlunda. Men jag trivs ändå ganska bra i den. Förutom på sommarhalvåret. Då känner jag mig fruktansvärt instängd. Jag känner mig nästan som en fånge i min egen lägenhet.
Egentligen har vi en ganska fin gemensam gård. Vi har tillgång till en nästan egen uteplats (man delar yta med en granne). Fast den är inte avskärmad på något sätt, med total insyn från alla håll. På gården finns gungor, sandlåda och en stor gräsplätt. Men det finns också massor av grannar. Flera röker. En har två kamp-hudar på sin uteplats. En pojke säger taskiga saker och slåss. Men de flesta är trevliga och kallpratar.
Fast jag klarar inte av kallprat. Jag orkar inte vara trevlig jämt. Jag klarar inte av att folk kan se mig hela tiden. Jag vill bara vara i fred och ta det lugnt när jag är ute. Så jag går inte ut. Jag sitter inne i en stekhet lägenhet, svettas och bara längtar efter att få vara ute och andas. Så för att jag ska komma ut behöver vi bege oss på utflykt.
Att bege sig på utflykt är inte enkelt
Det tar tid att komma ut. Platon har svårt för byte av aktiviteter. Han har svårt att sätta i gång med saker. Och svårt att avsluta det han håller på med. Han har ingen motor. Han behöver stöd för att få på sig kläder, för att gå på toa, för att få i sig mat, för att få med sig sina grejer o.s.v. Trots att vi förbereder noga; visar bilder/YouTube-klipp, gör bildscheman, påminner flera gånger, använder timstock m.m. kan det ta lång tid att komma iväg om vi vill slippa bråk. Egentligen tycker Platon att det är roligt att åka på utflykt, men förmodligen räcker energin inte riktigt till. Min energi räcker heller inte alltid till att vara Platons motor och att göra alla förberedelser. Så ofta stannar vi hemma/inne.
Barnen syns och hörs
Barnen bryr sig inte om grannarna, förutom den elaka pojken. De är gärna ute. Men de hörs och syns mer än andra. Jag ser grannarnas blickar och förstår vad de tänker… Platon bankar gärna med pinnar eller stenar när han är trött efter en skoldag. Gärna mot torkställningen så att det ekar mellan husen. Eller så leker han att han fäktas genom att slå sönder buskarna. Då får man hoppas att inte något annat barn kommer för nära och råkar få pinnen i ögat. Ibland slår han ihop stenar så att skärvorna flyger. När närmsta grannen hade en splitterny, blank, motorcykel stående på den gemensamma uteplatsen kändes det allt lite riskabelt…
Ute tillsammans
Ett problem är att man inte kan låta båda barnen vara ute tillsammans, inte utan uppsikt. De kan aldrig vara tillsammans någonstans någon längre stund utan att de stimmar upp varandra. Det slutar snabbt i tårar, skrik och smärta. Men om jag ska vara på gården och ha uppsikt över dem känner jag obehag. Jag känner mig orolig och lätt illamående över risken att behöva socialisera med grannarna och risken att grannarna ska tänka en massa saker om mitt föräldraskap när de ser hur barnen beter sig.
Om maken är med mig ute på gården känner jag mig tryggare och det går lättare att vara ute. Då känner jag inte pressen att behöva kallprata och vara artig lika mycket. Men eftersom barnen inte kan vara själva inomhus kan vi sällan vara ute tillsammans. Platon vågar knappt vara inne själv och Herakles är för liten. Honom litar vi inte på att lämna ensam. Därför kan vi föräldrar inte heller sitta ute på kvällen. Platon har ett stort sömnbehov och lägger sig tidigt. Det har inte Herakles. Han somnar sent, men är inne i sitt rum och bygger lego för att varva ner ett par timmar innan han blir trött. Han skulle förmodligen springa in i Platons rum och störa honom om vi inte hade koll.
Drömmen om en egen trädgård
Att ha en egen insynsskyddad trädgård är min dröm. I min dröm finns inga nackdelar, men i verkligheten innebär det förstås både mer jobb och ansvar. Men det tänker jag strunta i just nu…
Om jag hade en egen insynsskyddad trädgård skulle jag få vara i fred om jag gick ut. Då kunde jag gå ut i pyjamas utan att någon brydde sig. Då skulle jag slippa kallprata med grannar. Då skulle jag slippa fimpar och cigarettrök. Då skulle jag inte behöva oroa mig för kamphundar. Då skulle jag inte behöva oroa mig för att barnen skulle störa grannarna eller förstöra något som inte tillhörde oss.
Och om boendet dessutom vore på samma nivå som trädgården, inte några trappor upp, skulle jag kunna höra barnen fast jag var ute och de inne. Då kunde de få leka med lego i sina rum hela sommaren utan att jag skulle behöva sitta inomhus. Då kanske vi t.o.m. kunde sitta utomhus på kvällen.
I en egen trädgård skulle man kanske kunna ha en egen lekplats och pool så att barnen inte behöver ödsla energi på att åka i väg på utflykt. Då skulle de kunna vara ute och leka utan att oroa sig för att bli retad och slagen. Då skulle de kunna banka på saker utan att störa någon.
ETT ANNAT SÄTT ATT TÄNKA 