Posts Tagged With: min barndom

Att leka på mitt eget sätt

En del påstår att barn med autism inte kan leka. Men vad är lek egentligen? Vem kan bestämma vad som är rätt eller fel?

kids-playing-47

Lek enligt Svenska akademins ordbok:

  1. sysselsättning (särsk. o. urspr. i förening med mer l. mindre livlig kroppsrörelse) utan egentligt allvarligt l. praktiskt ändamål o. avsedd att bereda nöje o. förströelse;
  2. särsk. om dylik sysselsättning hos barn (ett ensamt l. flera tillsammans), ofta åsyftande att efterlikna de vuxnas (ändamålsenliga) värksamhet;
  3. i äldre tid äv. i allmännare anv., omfattande äv. varjehanda sällskapliga förströelser bland vuxna personer.

Många verkar se på lek enligt punkt 2 ovan. I så fall stämmer det kanske att många med autism inte kan leka. Inte jag heller. Jag brukade inte försöka efterlikna det de vuxna sysslar med i mina lekar.

En del barn med autism kanske inte leker på ett sätt som andra uppfattar som lek, men kanske är det deras form av lek. Om man istället ser på lek enligt punkt 1 ovan passar många fler aktiviteter in i begreppet lek: Att bygga och konstruera saker, att rada upp och sortera saker, att springa runt, att hoppa och flaxa med armarna, att skruv av och på en kork att snurra med ett snöre. Allt detta är avsett att bereda nöje och förströelse för barnet.

Det är bättre att tänka att många barn med autism leker annorlunda än andra barn. För en utomstående kanske det verkar som om det är en helt vanlig lek, men när man tittar och lyssnar ordentligt kan man ofta upptäcka skillnader. Många barn med autism har svårt att rätta sig efter andra barn i leken, de vill gärna styra eller leka ensamma. Ofta gillar man att leka samma saker om och om igen. Många följer ett färdigt manus enligt något de lekt tidigare eller enligt något de t.ex. har sett på film. För många barn med autism kanske det inte är något nöje att inte veta vad som ska hända i en lek. Enligt punkt 1 ovan är det ju inte heller någon lek för dem i så fall.

Andra definitioner av lek:

  • En aktivitet som är frivillig och spontan utan att vara målinriktad
  • Något som är lustfyllt och roligt
  • Något som utvecklar ett barns kreativitet och fantasi
  • Ett sätt att bearbeta intryck och upplevelser och göra världen mer begriplig
  • Ett sätt att träna sin förmåga att kommunicera och samspela med andra.
  • Ett sätt att lära sig att sätta sig in i en annan människas situation och känslor.
  • Ett sätt att träna den kognitiva förmågan.
  • Ett sätt att lära sig olika färdigheter inför framtiden
  • En aktivitet som hjälper barnet att utveckla motoriken och att lära känna sin kropp
  • ”När man bara är”

 När jag var liten

När jag gick på dagis lekte jag inte så mycket med andra. Men de andra lekte med mig. Jag fungerade mer som en söt docka än som en person. När vi lekte i kuddrummet kunde de andra bråka om vem som skulle ha med mig i sin koja. När det var dags för utelek gömde jag mig oftast bakom skjulet. Jag minns att jag i samma ålder också brukade ägna mig åt att gräva ner saker i sandlådan så att de försvann. Förmodligen lekte jag också ibland, men det minns jag inget av.

Utan fantasi? Absolut inte!

kids-playing-07En del tror att barn med autism inte har någon fantasi, men det stämmer i alla fall inte när det gäller mig. Jag lekte de mest fantastiska lekar när jag var lite äldre, med stora äventyr. I mina ögon var det de andra barnen som inte hade någon fantasi. De lekte bara tråkiga lekar. De andra flickorna ville bara leka mamma, pappa, barn, mata dockor och byta kläder på dem. När vi kom till Barbie-åldern lekte de att dockorna hälsade på varandra, gick och handlade, tog hand om ett hem och provade kläder. Mina Barbie-dockor bytte sällan kläder. Det var alldeles för pilligt att ta av och på kläderna. Dessutom hade Barbie-dockorna bara biroller i mina historier. Huvudrollerna hade mina mindre dockor. Själv var jag oftast en liten docka som såg ledsen ut. Historierna var ofta sorgliga. De kunde handla om någon som blivit tillfångatagen av cowboys eller indianer, barn som rymde, barn som bodde på barnhem o.s.v. Det liknade ofta historier jag hade sett på matinéer på tv eller hört i någon saga, t.ex. Katitzi eller Kulla-Gulla.

Jag hade också ett dockskåp som jag lekte med. Jag minns en lek som jag lekte många gånger. Jag tyckte den var så rolig att jag ville fortsätta med den varje gång. Den gick ut på att det blivit översvämning i dockhuset och att alla dockorna var tvungna att simma omkring i sitt hus och flyta runt på saker.

Precis som de flesta flickor på den tiden fick jag också en sminkdocka. De andra flickorna gillade att frisera henne och sminka henne vacker. Men jag ägnade mig åt att måla blåtiror och otäcka sår på dockan. Jag hade nämligen tänkt mig jobba med skräckfilmer när jag blev stor.

Varannan helg var jag hos min pappa. Där hade jag inte så många dockor, men desto fler smurfar. Pappa hade byggt upp ett fantastiskt landskap till mig av stenar, med grottor, broar och öar. Han hade också byggt ett slott som passade till smurfarna. De fick också ha ett gammalt oinrett dockskåp. Varje lördag lekte jag samma lek. När jag fått mitt lördagsgodis dukade jag upp långbord för smurfarna där de kunde ha smurfpartaj med mitt godis. Annars hittade jag på olika historier även med smurfarna. Ofta var det historier om någon som blev retad. Alla smurfarna hade sin speciella plats i smurflandskapet. Spionsmurfen bodde alltid i grottan, guldsmurfen alltid i tornet o.s.v.

Att leka med andra i samma ålder

Det var inte så ofta jag lekte med andra tjejer. Jag föredrog att leka med killar och bygga kojor i skogen. De andra tjejerna visade inget större intresse för mig heller. Desto äldre jag blev ju svårare var det att umgås med tjejer i min egen ålder. Jag upplevde att killar fortsatte leka mycket längre än tjejer. De gjorde något aktivt när de umgicks (som att spela fotboll, spela Drakar & Demoner, bygga kojor, leka ”Röda vita rosen” o.s.v.), men tjejer bara ”hängde” med varandra.

När jag gick i 5:an hände det att jag lekte med min lillasysters kompisar. Eller egentligen lekte jag nog bredvid dem. De lekte gärna i mitt rum, för jag hade ganska många Barbie-dockor och många fina kläder (som jag knappt använde). Men de lekte samma tråkiga lekar som alla andra. I den åldern älskade jag att hitta på dessa fantastiska historier. Jag visste att de flesta andra i min ålder hade slutat leka med dockor, men jag trodde att jag skulle vilja fortsätta att leka med dockor i all framtid. Jag hade stora planer på ett hemligt rum i mitt hus när jag blev stor där jag kunde ha alla mina dockor och leka i smyg.

Men så blev det ju inte. Barbie-dockorna finns numera nerpackade i en låda eftersom jag har svårt att göra mig av med dem. Smurfarna finns också kvar. Dem började jag t.o.m. samla på i vuxen ålder, men efter jag fått barn åkte även de ner i en låda p.g.a. platsbrist. Samlingen har blivit ganska stor med tiden (över 350 st). Jag hoppas att få ställa upp dem igen om vi någon gång skulle flytta till hus. Men dockorna får nog ändå stanna kvar i lådan.

 

Mer information

”Autism och lek” på Infoteket om funktionshinder

”Lek och socialt samspel hos barn med autism” som PDF

Boken ”Autism och lek” på Adlibris

”Leken som lär” på 1177.se

Om Lek på Wikipedia

”Pedagogers definition och syn på lek” som PDF

”Vad är lek? – En studie om barns upplevelse av lek” som PDF

”Den lärande leken” som PDF

”Vad är lek i förskolan?” som PDF

”Lekens betydelse för lärande och utveckling” som PDF

 

Annonser
Categories: Lek, Relationer | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Paus från mamma

mamma-flickaJag orkar inte mer… Min och mammas relation har alltid varit komplicerad. Under hela min uppväxt har vi rykt ihop nästan dagligen. Fortfarande slutar många av våra telefonsamtal med att jag slänger på luren mitt under samtalet. Men när hon skällde ut maken inför 5-åriga Herakles och sade att hon var orolig för att vi inte gör det som är bäst för våra barn då fick det vara nog. Hon sade att vi var hemska som testar ADHD-medicin på Herakles och att hon minsann inte tänkte ställa upp för oss igen om vi inte gör som hon tycker, för hon vet minsann bättre.

När mamma sedan ringde sade jag att jag inte har lust att prata med henne och att hon inte behöver ringa igen förrän hon slutar bete sig så där. Hon förstod inte alls vad jag menade. Men jag orkar inte förklara en gång till. Jag har sagt till henne 100-tals gånger att jag inte vill höra på alla hennes åsikter om hur man bäst uppfostrar våra barn eller hur man botar ADHD och autism. Vi har bråkat om detta alldeles för många gånger. Det tar alldeles för mycket energi, energi som jag inte har över.

Min mamma har själv inte det så lätt alla gånger. Hon har själv ADHD-diagnos och borde nog också ha en Aspergerdiagnos. Sedan jag insett det har jag haft lite lättare att ignorera mycket av det hon säger. Hon kan ju inte hjälpa att hon är som hon är. Men jag har mina egna svårigheter att hantera och en familj som kräver mycket energi. Så jag orkar helt enkelt inte hantera min mamma också.

Jag har haft en tuff uppväxt. Att ha en väldigt speciell mamma har inte varit så roligt alla gånger. Jag älskar min mamma, men hon har inte alltid lyckats vara en bra förälder även om det självklart fanns många ljuspunkter under min uppväxt också.  Mammas kommentarer och beteende under min uppväxt har dock satt djupa spår även om hon inte menade något illa. Jag är väl inte heller en perfekt mamma alla gånger, men jag hoppas att jag kan göra ett bättre jobb eftersom jag är medveten om mina brister.

Det finns de som tycker att man inte borde bli förälder om man har diagnos. Men det håller jag inte alls med om. Det finns många fler utan diagnos som aldrig borde blivit föräldrar. Många med diagnos blir alldeles fantastiska föräldrar. Har man fått sin diagnos får man kunskaper om sina svårigheter och styrkor och kan också få viss hjälp. Men min mamma har aldrig förstått sina svårigheter och har aldrig fått något stöd. Hon har aldrig förstått att de konflikter hon hamnat i med mig eller andra också beror på henne.

Mamma fick sin ADHD-diagnos när hon var 60 år. Hon tycker att det är skönt att ha fått en egen ADHD-diagnos. Nu kan hon skylla på den. Och det gör hon ständigt. Hon blev också glad när jag fick min Aspergerdiagnos, för då fick vi ju svart på vitt på att det inte var hennes fel att det varit mycket problem under min uppväxt.

Mamma har ändå svårt att acceptera att jag och mina pojkar också har svårigheter och att hon faktiskt måste försöka anpassa sig efter dem ibland. Hon är ju ändå vuxen medan de bara är barn.

Mammas svårigheter har verkligen ställt till det för oss, inte bara mina. Hon har aldrig låtit mig komma till tals eftersom hon inte kan vara tyst en sekund. Jag har verkligen fått skrika för att hon ska märka att jag försöker säga något. Men hon har inte lyssnat på mig ändå.

Hon kan säga vad som helst till vem som helst. När jag var liten och vi stötte ihop med en bekant på stan kunde hon vräka ur sig en massa negativa saker om mig trots att jag stod bredvid och hörde allt. När andra föräldrar skröt om sina barn och berättade bra saker om dem berättade mamma om hur dålig jag var på att städa, hur tjock jag var, hur lat jag var o.s.v. Det händer fortfarande att hon säger sådana saker till kassörskor, busschaufförer och servitörer när jag är med. De få vänner hon har berättar hon också sådana saker för, så det känns lite olustigt när man träffar på dem.

Under flera års tid när jag var liten gick vi regelbundet till en psykolog för att ”reda upp” våra problem. Men jag fick aldrig komma till tals under de mötena. Psykologen hade inte en chans att stoppa mamma när hon kom igång. I en timme, en gång i månaden satt jag där och fick lyssna på alla mina brister och allt jag gjort fel sedan sist utan att kunna försvara mig. Dessa möten har inte precis förbättrat min självkänsla…

Min mamma har aldrig visat minsta intresse för det jag gör; knappt varit på en teaterföreställning eller körkonsert, aldrig varit på en fotbollsmatch eller ens frågat hur det gått. Hon brydde sig aldrig om jag gjorde mina läxor eller gav mig beröm för att jag lyckats bra på ett prov. Hon har inte visat minsta intresse för de studieval eller yrkesval jag gjort. Möjligen har hon kritiserat dem.

Kritik är något min mamma är riktigt bra på. Hon kan knappt komma innanför dörren innan hon hittar något som är fel på mig, min familj eller mitt hem.

Hon vet fortfarande inte vad jag tycker om eller inte tycker om. När hon ger mig presenter är det alltid så fel så att jag blir uppriktigt förvånad. Hon blir jättearg om jag inte gillar det hon ger mig och säger att jag är otacksam. Jag bryr mig egentligen inte om några fåniga presenter, men det sårar att hon inte känner mig bättre.

Det sårar mig också att hon sällan vill ställa upp och hjälpa till när vi har det tufft. Ibland gör hon det, men det är aldrig utan förbehåll. Vi är alltid skyldiga henne något. Det är en jobbig känsla eftersom jag inte gärna ber om hjälp. Mamma skulle heller inte kunna tänka sig att boka in något i förväg eftersom det kan dyka upp något annat hon hellre vill göra. Så när vi behöver barnvakt frågar vi alltid Arkimedes föräldrar, trots att de bor flera timmar bort.

Nu låter det som om alla mina och mammas problem bara är hennes fel. Så är det naturligtvis inte. Jag har säkert en del i det hela också och var nog inget enkelt barn. Mamma kan ju heller inte rå för att hon har sina svårigheter. Hon kan helt enkelt inte bättre och jag tror faktiskt att hon gjorde sitt bästa. Men just nu orkar jag inte med mer konflikter. Så nu tar jag paus.

Categories: Föräldraskap, Relationer | Etiketter: | Lämna en kommentar

När jag var liten – annorlunda och utanför

ledsenNär jag var liten kände jag mig alltid annorlunda och utanför. Men jag uppfattade mig inte som mobbad. I alla fall inte hela tiden. Nu i efterhand när jag tänker på det tror jag att jag kanske var det, fast subtilt. Det var aldrig fråga om fysisk mobbing och väldigt sällan var det någon som sade något elakt så att jag hörde det.

På dagis höll jag mig mest bakom förrådet på rasterna eller gömde jag mig i buskarna. I kuddrummet ville de andra gärna leka med mig, men jag deltog inte riktigt. Jag var liten och söt och behandlades mest som en docka.

I 2:an hände det enda som jag uppfattade som mobbing just då. Då jagade de andra eleverna i klassen mig runt gympasalen och sade elaka saker och att jag skulle hålla mig borta. Då hade jag en enda vän, men henne fick de med på sin sida.

Jag har aldrig haft många kompisar, särskilt inte i klassen. Jag umgicks mest med killarna i klassen på rasterna eftersom jag inte fick vara med tjejerna och hoppa hopprep. På gympan blev jag alltid vald sist (fast jag inte alltid var sämst). På fritiden hade jag några kompisar på gården, men jag umgicks sällan med någon från klassen. Mellan 1:an till 4:an blev jag bara bjuden på kalas enstaka gånger trots att jag hade kalas varje år då jag bjöd de andra.

I 5:an flyttade jag och bytte klass. . I den nya klassen blev jag inte heller bjuden på party mer än ett par gånger. De gångerna var det ändå ingen som ville dansa med mig. Men det som sårade mest var när jag skulle ha party i 6:an. Då kom bara en person. Flera hörde av sig samma dag med dåliga ursäkter om varför de inte kunde komma. Andra dök bara inte upp. Jag minns också att kompisarna till den populäraste killen i klassen vid ett tillfälle frågade om jag var kär i honom och hotade mig att jag skulle passa mig. (Jag var dock inte det minsta intresserad av honom)

I högstadiet hörde jag de andra i klassen prata om saker de gjorde på helgerna och om fester de skulle gå på. Men jag satt bara hemma. När det var skoldans var jag där, men jag dansade nästan aldrig med någon. På rasterna försökte jag stå i ringen med de andra tjejerna, men det var aldrig någon som hörde något jag sade och jag hamnade ofta bakom de andra på något sätt. Ofta var jag istället ensam. Tjejerna ignorerade mig mest och killarna kunde retas och luras.

Under högstadietiden funderade jag mycket på självmord. Men jag vågade aldrig göra något försök. Jag tänkte att ingen skulle bry sig i alla fall om jag dog. Då var det ju ingen idé. Istället ägnade jag mig åt självskadebeteende. Inte fysiskt, som t.ex. att skära sig, utan psykiskt. Jag ritade gravstenar, hjärtan med knivar i m.m. Jag samlade på negativa ord som jag tyckte beskrev mig. Jag läste igenom en ordbok från pärm till pärm. När jag hittade ord som passade (som värdelös, äcklig, ynklig etc.) skrev jag ner det i en anteckningsbok. När jag var klar övergick jag till en engelsk ordbok och fortsatte. Under en period åt jag nästan ingen mat förutom apelsiner.

Det var framförallt en tjej som frös ut mig, och sände onda blickar. Hon spelade i samma fotbollslag som jag. Jag kände mig lika utanför där. När det var dags att välja linje till gymnasiet minns jag särskilt en händelse. Då hade jag äntligen en bästa vän. När min vän berättade att hon valt naturvetenskaplig linje sade den värsta tjejen: ”Åh, så kul! Då kommer vi i samma klass! Då blir det bara du och jag från klassen.” Men när jag sedan sade att jag också skulle gå naturvetenskaplig linje sade hon bara ”Jaså”.

De första veckorna i gymnasiet började jag umgås lite med en tjej i den nya klassen som jag inte träffat innan. Jag tyckte att hon var snäll och rolig och hon verkade tycka bra om mig också. Men så började hon av någon anledning umgås med värsta tjejen. Efter det pratade hon aldrig med mig igen.

Jag berättade aldrig för någon om hur det var i skolan. Jag tänkte att det var mitt fel att jag inte passade in. Ingen hade ju gjort något. Det råkade nog bara bli så där. Men jag vet inte vem jag skulle berättat för ändå. Jag hade en väldigt dålig relation med min mamma, ingen tillräckligt nära vän eller någon annan vuxen att ty mig till.

Kanske detta inte låter så farligt. Kanske inte ens som mobbning. Men jag tror att det är precis det som gör utfrysning så mentalt jobbig. Nästan som en långsam psykisk tortyr. Ingen har sagt något elakt till mig, ingen har skadat mig fysiskt. Jag var inte värd att reta eller slå, för i deras värld fanns jag inte ens. Då måste det ju bero på mig. Ingen annan har ju gjort något fel. Hur tacklar man det? Och hur skulle det gå att stoppa om man försökte? Man kan ju inte tvinga andra att bjuda med någon på fritiden eller förbjuda dem att vara tysta.

Detta var länge sedan och att jag borde kanske ha kommit över det vid detta laget. Men min självkänsla och mitt självförtroende är fortfarande i botten. Jag blir ledsen och darrig när jag tänker på hur det kändes. De värsta såren har läkt men jag kommer alltid ha ärren i själen kvar. Jag har försökt förtränga och glömma i så många år, men nu när det kanske är aktuellt igen när det gäller min son Platon, bubblar allt upp till ytan igen.

Forskning kring utfrysning och status i skolan

Det finns forskning som visar att utfrysning ger samma typ av smärtimpuls i hjärnan som en fysisk misshandel. Minnet av psykisk smärta påverkar förmågan att lösa kognitiva uppgifter i högre grad en minnet av fysisk smärta.

Barn som blir utfrysta och har låg status i sin klass har större risk att få hälsoproblem i vuxen ålder (helt oberoende av social bakgrund). De har en dubbelt så stor risk att drabbas av ångest och depression, 3-4 gånger högre risk att drabbas av diabetes och 5-9 gånger högre risk för hjärtsjukdom. Även risken för problem med alkohol, droger och förgiftning är högre. I den här gruppen är det också vanligare med självmordsförsök.

Categories: Relationer, Skolan | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: