Posts Tagged With: stämpel

Diagnos är INTE en stämpel

Detta är ett svar på en kommentar på Facebook som min halvsyster skrivit. Jag blev arg och besviken när jag läste vad hon skrivit och kände mig tvungen att besvara henne. Dessutom skrev hon det i en tråd skapad av Autism- och Aspergerföreningen. Undrar om hon trampat på några tår 😉 Iallafall har hon trampat på mina.

Jag ber om ursäkt ifall jag skrivit några felaktigheter. Jag skrev det i stundens hetta, utan att tänka över det särskillt mycket först.

 

Jag skriver inte hennes kommentar här, men kontentan var i allafall följande:

bluestampinginkbttl

  • Min syster har stor erfarenhet och mycket kunskap om detta (tycker hon själv).
  • Diagnoser sätts för tidigt bara för att barn är utåtagerande en period. Föräldrar tycker det är skönt med diagnos på barnen om de inte passar in i mallen. Föräldrarna vill ha diagnos för sin egen skull och tänker inte på barnen.
  • När barnen blir äldre har problemen ofta försvunnit.
  • Det är alldeles för enkelt att få en diagnos.
  • Många missbrukar diagnossättning. Diagnos är en stämpel.
  • Alldeles för många blir feldiagnosticerade. Många som hon har träffat har felaktigt blivit satta i särskola pga detta och deras chanser till de jobb och de möjligheter de vill ha (t.ex. läkare, lokförare, körkort) är spolierade.
  • De flesta barn har specialintressen ändå (som hon verkar tro är kärnan i diagnoskriteriern ). Men om man har tvångstankar, (som hon tror är ett diagnoskriterie) kanske man kan behöva hjälp.

 

Mitt svar (i förkortad version- tro det eller ej):

Jag sitter i styrelsen i Autism- och Aspergerföreningen, studerar autism på högskolenivå, har pratat med många personer med diagnos och föräldrar som har barn med diagnos, läst säkert 70 böcker i ämnet (det är ett av mina specialintressen), lever med barn som har dessa svårigheter och har själv levt med Aspergers syndrom i hela mitt liv. Jag har också endel kunskap i ämnet…

Det är inte lättvindigt att få en sådan diagnos. Det kan ofta ta flera år. Diagnosen sätts inte för att barnet är besvärligt en period. Alla med autism/AS är inte ens utåtagerande. Och är de det beror det på att inte tillräckliga anpassningar gjorts i deras vardag, pga. att föräldrar/ lärare osv inte har förstått att man måste bemöta dessa barn på ett annat sätt. Men en diagnos kan hjälpa omgivningen att veta var de ska söka information om bemötande och anpassningar. Svårigheterna ska vara bestående och ha funnits sedan tidig barndom. De ska också finnas på flera platser, t.ex. hemma OCH i skolan. Ett av kriterierna för AS är att man ska ha BEHOV av en diagnos.

Specialintressen är en väldigt liten del av AS och alla med AS har inte ens specialintressen. Tvångstankar är däremot inte ett av kriterierna. Det är en helt annan diagnos i så fall. ALLA kriterierna kan stämma på ”vanliga” människor, men inte lika många och i samma grad. Svårigheterna växer inte bort, även om de inte märks lika mycket när man blir äldre. Det beror på att man lär sig hantera sina svårigheter och anpassa sig. Men det betyder inte att man nödvändigtvis mår bättre på insidan.

Det finns inga föräldrar som vill stämpla sina barn. Man söker inte hjälp om det inte verkligen behövs. Det är verkligen väldigt jobbigt att gå igenom en utredning, även för föräldrarna. Det går man inte igenom i onödan, för att barnet bara är ”jobbigt”. Man söker hjälp för att man är orolig eller för att familjen håller på att braka ihop. Och skulle man inte vara nöjd med diagnosen behöver man faktiskt inte ta emot den.

Snarare är det folk som blir feldiagnosticerade åt andra hållet, dvs får en annan diagnos när de borde fått en autism/As-diagnos. Särskilt dåliga har man varit på att sätta Aspergerdiagnos på flickor. Istället har de ofta fått ADHD, OCD eller något annat. Detta innebär att de blir missförstådda och felbehandlade.

Jag tycker också att det är hemskt när barn har satts i särskola felaktigt. Men det har ju inte med diagnosen att göra. Det beror snarare på att skolan/politikerna har för dåliga kunskaper om autism. Men numera får barn med AS inte gå i särskola, trots att det ibland faktiskt skulle behövas. Man måste ha utvecklingsstörning för det. Autism i sig innebär ju inte att man har en utvecklingsstörning.

Kunskaperna om autism i samhället är tyvärr väldigt bristande, det man läser i media är ofta rena dumheter. Politiker och skola och annan personal har ingen aning om vad det innebär. Det kan man såklart inte heller förstå om man inte själv lever i en familj med autism. Men med bättre kunskaper om autism ute i samhället skulle det inte se ut som det gör. Det skulle inte vara något problem att få jobb som lokförare eller körkort. Men vägen att nå till ökade kunskaper är inte att lägga locket på och undvika diagnos, istället behöver man föra fram diagnoserna i ljuset och visa att autism/asperger inte är något att skämmas för. Lika lite som man ska skämmas för att man har diabetes.

Jag har faktiskt inte stött på någon som känt sig stämplad. Många tvivlar när diagnosen är ny, men de flesta verkar faktiskt komma till ro i sin diagnos och få hjälp och insikt av den. När man blir äldre har man också möjlighet att göra en ny utredning och ev. ta bort sin diagnos. Främst är det nog tonåringar som brukar tvivla på sin diagnos eftersom det är en jobbig period och man absolut inte vill vara annorlunda.

Jag är övertygad om att det är bättre att få hjälp tidigt. De barn som blir diagnosticerade när de är äldre har ofta redan stött på en rad misslyckanden i sina liv, de har fått väldigt dåligt självförtroende och tappat allt förtroende för omgivningen och för skola eftersom ingen har förstått dem och bemött dem på helt fel sätt. Självskadebeteende hos dessa är vanligt. Hos de som fått diagnos som vuxen finns ofta en bakgrund av utbrändhet, långvariga sjukskrivningar, psykisk sjukdom, depressioner och arbetslöshet. Hade de fått diagnos som små kanske detta hade gått att undvika. Tyvärr är det nog betydligt vanligare att man spolierat hela sitt liv för att man INTE fått någon diagnos.

Det som jag tycker är den viktigaste anledningen till diagnos är dock självinsikt. Man får möjligheten att förstå sig själv och lära känna sina begränsningar så att man kan fungera så bra som möjligt i samhället. Man får en förklaring på varför man alltid känt sig annorlunda och utanför och varför man inte alltid klarar allt andra gör och varför det går åt så mycket energi till allting. Hade jag vetat detta när jag var liten är jag övertygad om att jag mått mycket bättre under min uppväxt och nu. Man känner redan när man är mycket liten att man inte är som andra. Min äldste son uttryckte detta redan på dagis. Jag hoppas att hans självkänsla blir betydligt större än min och att han slipper känna sig misslyckad ständigt, att han slipper att vara kroniskt deprimerad och att han kan nå sina drömmar. Jag är övertygad om att chansen för detta ökar eftersom han får förståelse och bättre anpassningar redan tidigt och för att han får en förklaring till vem han är.

Annonser
Categories: Fördomar | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: