Posts Tagged With: utfrysning

När jag var liten – annorlunda och utanför

ledsenNär jag var liten kände jag mig alltid annorlunda och utanför. Men jag uppfattade mig inte som mobbad. I alla fall inte hela tiden. Nu i efterhand när jag tänker på det tror jag att jag kanske var det, fast subtilt. Det var aldrig fråga om fysisk mobbing och väldigt sällan var det någon som sade något elakt så att jag hörde det.

På dagis höll jag mig mest bakom förrådet på rasterna eller gömde jag mig i buskarna. I kuddrummet ville de andra gärna leka med mig, men jag deltog inte riktigt. Jag var liten och söt och behandlades mest som en docka.

I 2:an hände det enda som jag uppfattade som mobbing just då. Då jagade de andra eleverna i klassen mig runt gympasalen och sade elaka saker och att jag skulle hålla mig borta. Då hade jag en enda vän, men henne fick de med på sin sida.

Jag har aldrig haft många kompisar, särskilt inte i klassen. Jag umgicks mest med killarna i klassen på rasterna eftersom jag inte fick vara med tjejerna och hoppa hopprep. På gympan blev jag alltid vald sist (fast jag inte alltid var sämst). På fritiden hade jag några kompisar på gården, men jag umgicks sällan med någon från klassen. Mellan 1:an till 4:an blev jag bara bjuden på kalas enstaka gånger trots att jag hade kalas varje år då jag bjöd de andra.

I 5:an flyttade jag och bytte klass. . I den nya klassen blev jag inte heller bjuden på party mer än ett par gånger. De gångerna var det ändå ingen som ville dansa med mig. Men det som sårade mest var när jag skulle ha party i 6:an. Då kom bara en person. Flera hörde av sig samma dag med dåliga ursäkter om varför de inte kunde komma. Andra dök bara inte upp. Jag minns också att kompisarna till den populäraste killen i klassen vid ett tillfälle frågade om jag var kär i honom och hotade mig att jag skulle passa mig. (Jag var dock inte det minsta intresserad av honom)

I högstadiet hörde jag de andra i klassen prata om saker de gjorde på helgerna och om fester de skulle gå på. Men jag satt bara hemma. När det var skoldans var jag där, men jag dansade nästan aldrig med någon. På rasterna försökte jag stå i ringen med de andra tjejerna, men det var aldrig någon som hörde något jag sade och jag hamnade ofta bakom de andra på något sätt. Ofta var jag istället ensam. Tjejerna ignorerade mig mest och killarna kunde retas och luras.

Under högstadietiden funderade jag mycket på självmord. Men jag vågade aldrig göra något försök. Jag tänkte att ingen skulle bry sig i alla fall om jag dog. Då var det ju ingen idé. Istället ägnade jag mig åt självskadebeteende. Inte fysiskt, som t.ex. att skära sig, utan psykiskt. Jag ritade gravstenar, hjärtan med knivar i m.m. Jag samlade på negativa ord som jag tyckte beskrev mig. Jag läste igenom en ordbok från pärm till pärm. När jag hittade ord som passade (som värdelös, äcklig, ynklig etc.) skrev jag ner det i en anteckningsbok. När jag var klar övergick jag till en engelsk ordbok och fortsatte. Under en period åt jag nästan ingen mat förutom apelsiner.

Det var framförallt en tjej som frös ut mig, och sände onda blickar. Hon spelade i samma fotbollslag som jag. Jag kände mig lika utanför där. När det var dags att välja linje till gymnasiet minns jag särskilt en händelse. Då hade jag äntligen en bästa vän. När min vän berättade att hon valt naturvetenskaplig linje sade den värsta tjejen: ”Åh, så kul! Då kommer vi i samma klass! Då blir det bara du och jag från klassen.” Men när jag sedan sade att jag också skulle gå naturvetenskaplig linje sade hon bara ”Jaså”.

De första veckorna i gymnasiet började jag umgås lite med en tjej i den nya klassen som jag inte träffat innan. Jag tyckte att hon var snäll och rolig och hon verkade tycka bra om mig också. Men så började hon av någon anledning umgås med värsta tjejen. Efter det pratade hon aldrig med mig igen.

Jag berättade aldrig för någon om hur det var i skolan. Jag tänkte att det var mitt fel att jag inte passade in. Ingen hade ju gjort något. Det råkade nog bara bli så där. Men jag vet inte vem jag skulle berättat för ändå. Jag hade en väldigt dålig relation med min mamma, ingen tillräckligt nära vän eller någon annan vuxen att ty mig till.

Kanske detta inte låter så farligt. Kanske inte ens som mobbning. Men jag tror att det är precis det som gör utfrysning så mentalt jobbig. Nästan som en långsam psykisk tortyr. Ingen har sagt något elakt till mig, ingen har skadat mig fysiskt. Jag var inte värd att reta eller slå, för i deras värld fanns jag inte ens. Då måste det ju bero på mig. Ingen annan har ju gjort något fel. Hur tacklar man det? Och hur skulle det gå att stoppa om man försökte? Man kan ju inte tvinga andra att bjuda med någon på fritiden eller förbjuda dem att vara tysta.

Detta var länge sedan och att jag borde kanske ha kommit över det vid detta laget. Men min självkänsla och mitt självförtroende är fortfarande i botten. Jag blir ledsen och darrig när jag tänker på hur det kändes. De värsta såren har läkt men jag kommer alltid ha ärren i själen kvar. Jag har försökt förtränga och glömma i så många år, men nu när det kanske är aktuellt igen när det gäller min son Platon, bubblar allt upp till ytan igen.

Forskning kring utfrysning och status i skolan

Det finns forskning som visar att utfrysning ger samma typ av smärtimpuls i hjärnan som en fysisk misshandel. Minnet av psykisk smärta påverkar förmågan att lösa kognitiva uppgifter i högre grad en minnet av fysisk smärta.

Barn som blir utfrysta och har låg status i sin klass har större risk att få hälsoproblem i vuxen ålder (helt oberoende av social bakgrund). De har en dubbelt så stor risk att drabbas av ångest och depression, 3-4 gånger högre risk att drabbas av diabetes och 5-9 gånger högre risk för hjärtsjukdom. Även risken för problem med alkohol, droger och förgiftning är högre. I den här gruppen är det också vanligare med självmordsförsök.

Annonser
Categories: Relationer, Skolan | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: