Månadsarkiv: april 2015

Den olidliga väntan på besked

1pocketwatches-graphicsfairy007Den som tror att det går snabbt och enkelt att få en diagnos har aldrig varit med om det i verkligheten. Det är en lång process. Det tär psykiskt på alla inblandade. Att ens komma till utredning kan ta flera år. Utredningen kan också dra ut på tiden rejält. Och när väl utredningen är klar kan det dröja innan man får beskedet. När beskedet kommer blir det ofta jobbigt oavsett om man tidigare varit förberedd på det eller inte.

Men att vänta på beskedet är ännu jobbigare. Man börjar tvivla på sig själv. Varför dröjer det? Tror de att det kan vara något annat? Är det något värre än det vi trott? Eller inbillar vi oss alltihop? De kanske inte sätter någon diagnos alls? Tycker de att vi överdriver? Kanske tycker de att det bara beror på oss, att vi är dåliga föräldrar? Vad ska vi göra om de inte sätter någon diagnos alls? Hur ska vårt barn få rätt hjälp i så fall? Hur begär man en second opinion? Vad ska vi göra om det blir den diagnosen vi tror? Hur ska vi klara det?

Tankarna snurrar i huvudet hela tiden. Det är svårt att koncentrera sig på något annat. Svårt att få saker gjort. Svårt att umgås. Svårt att sova. Svårt att vänta.

Att gå igenom allt detta är inget man gör lättvindigt. Föräldrar genomgår inte en utredning på sina barn bara för att få något att skylla på eller för att få rätt till någon form av (minimal) ekonomisk ersättning. Föräldrar gör det för att deras barn behöver stöd/resurser utöver det vanliga och för att familjen behöver hjälp för att inte braka samman.

Herakles utredning

Just nu väntar vi på beskedet. Utredningen var klar för flera veckor sedan, men det är ändå en månad kvar tills vi ska på återgivning. Det kommer att ta ytterligare ett antal veckor innan psykologen som utredde honom kommer att träffa rektor och pedagoger. Det blir någon gång i juni sista terminen på förskolan för Herakles. Inte precis i god tid inför 6-års verksamheten i höst. Inte precis gott om tid för rektorn att göra eventuella anpassningar som krävs och att hitta en eventuell resurs.

Ändå har vi verkligen varit ute i god tid. Trodde vi. Redan i 2-års åldern reagerade förskolepersonalen på att Herakles inte var som andra. Det kom inte som någon nyhet för oss. Vi frågade då en psykolog hur vi skulle göra med en eventuell utredning. Han sade att de inte utredde så små barn. När det blev dags kunde vi vända oss direkt till NP-teamet och slippa gå omvägen via BVC och BUP, eftersom Herakles har en storebror med diagnos. Väntan på utredning skulle inte bli lika lång som för Platon.

Inte förrän Herakles fyllde 4 år fick vi ställa oss på kö. De sade att det var ovanligt att man fick stå på kö så tidigt. Vi kände oss lugna eftersom de redan gjorde anpassningar på förskolan och för att vi trodde att det skulle vara i god tid innan förekoleklass. Ganska snart därefter fick vi träffa psykologen. Efter att ha hört vår berättelse sade han att han egentligen skulle kunna sätta diagnos direkt utifrån det vi berättat och utifrån det Herakles fröken på förskolan berättat. Men sådana är inte reglerna, så vi skulle få vänta lite till. Det skulle nog inte bli så länge eftersom det hela i stort sett var klart. Det skulle inte behöva ta ett år i alla fall.

Under tiden fick vi träffa en socialpedagog för att prata om Herakles. Vi frågade henne om tid för utredningen. Hon sade att man inte kunde göra någon utredning ännu eftersom de inte hade så mycket dokumentation om honom. Utredningen skulle alltså inte påbörjas inom ett år. Jag förstår inte hur de resonerade. Inte skulle det trilla in mer material om honom medan vi väntade. Vi hade ju sluppit gå till BVC och BUP, så där fanns ju ingen dokumentation.

Tillslut orkade vi inte vänta längre. I februari 2014 kontaktade vi psykologen för att höra när utredningen skulle sätta igång så att den skulle hinna bli klar innan planering av 6-års verksamheten, d.v.s. innan årets slut. Vi får då besked om att utredningen inte kommer starta innan dess. Efter diverse klargöranden och ganska arga e-mail till NP-teamet ändrar de sig och säger att utredningen ska starta under hösten. Vi får också veta att psykologen vi träffat ska sluta.

I slutet av våren fick Herakles fick komma och träffa en läkare som skulle skriva ett intyg att skicka med vårdbidragsansökan. Läkaren sade att hon kunde passa på att göra de undersökningar som ändå skulle göras under utredningen. Utredningen hade alltså tillslut startat. Under sommaren fyllde vi föräldrar i en massa frågeformulär om Herakles.

I brevlådan kom sedan ett intyg med diagnoserna: ”Aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS” samt ”Ospecificerad störning av psykisk utveckling”. Men då hade man bara gjort läkarbedömningen, ingen annan del av utredningen hade gjorts. Visa sedan Platons utredning bad vi att få alla frågeformulär för att fylla i under sommaren.

Ett tag senare hörde NP-teamet av sig. De hade förstått att vi hade det jobbigt. De föreslog att vi skulle träffa en läkare och prata om eventuell medicinering för Herakles. Under hösten provade han några olika mediciner, i olika doser. I samband med detta fick Herakles en ADHD-diagnos.

Den nya psykologen skulle vara på plats under hösten 2014. Vi hoppades fortfarande att utredningen skulle vara klar så att det fanns en diagnos för skolan att använda när de skulle söka extra pengar inför 6-års verksamheten. Ansökningen till kommunen skulle vara inne i december.

Så blev det inte. NP-teamet sköt upp utredningen ytterligare p.g.a. medicineringen. I slutet av december beslutade vi av olika anledningar att avsluta medicineringen. I januari fick vi till slut en tid till psykologen. Vi trodde att det hela skulle gå fort och lätt. Både läkare och socialpedagog hade vid flera tillfällen uttryckt att diagnosen egentligen var i stort sett klar – något inom autism. De trodde inte att man behövde göra så mycket mer. Vi hade ju berättat mycket och det fanns information från två olika förskolepedagoger.

Men psykologen tyckte annorlunda. Herakles fick göra begåvningstester (WISC) under tre dagar. Vi, föräldrar fick fylla i ytterligare papper. Vi fick också ett frågeformulär att ta med till Herakles nuvarande pedagog på förskolan. När vi frågade hur lång tid det skulle ta innan vi skulle få besked sade psykologen att det skulle röra sig om några veckor. Detta var i mitten av januari.

När vi fortfarande inte hört något efter sportlovet hörde vi av oss till psykologen. Han meddelade då att han lämnat över frågan till en kurator.

Efter ytterligare flera veckor utan att ha hört något kontaktade vi socialpedagogen för att fråga hur det gick. Strax efter detta fick vi träffa en kurator och svara på frågor vi gjort flera gånger innan. Detta var i slutet av mars. För ett par veckor sedan fick vi ett brev hem med ett datum för återgivning i slutet av maj. Hela processen med utredningen har alltså tagit ca 4 år.

Nu är det bara den olidliga väntan på besked kvar…

Kategorier: Föräldraskap, Utredning | Etiketter: | 3 kommentarer

Att leka på mitt eget sätt

En del påstår att barn med autism inte kan leka. Men vad är lek egentligen? Vem kan bestämma vad som är rätt eller fel?

kids-playing-47

Lek enligt Svenska akademins ordbok:

  1. sysselsättning (särsk. o. urspr. i förening med mer l. mindre livlig kroppsrörelse) utan egentligt allvarligt l. praktiskt ändamål o. avsedd att bereda nöje o. förströelse;
  2. särsk. om dylik sysselsättning hos barn (ett ensamt l. flera tillsammans), ofta åsyftande att efterlikna de vuxnas (ändamålsenliga) värksamhet;
  3. i äldre tid äv. i allmännare anv., omfattande äv. varjehanda sällskapliga förströelser bland vuxna personer.

Många verkar se på lek enligt punkt 2 ovan. I så fall stämmer det kanske att många med autism inte kan leka. Inte jag heller. Jag brukade inte försöka efterlikna det de vuxna sysslar med i mina lekar.

En del barn med autism kanske inte leker på ett sätt som andra uppfattar som lek, men kanske är det deras form av lek. Om man istället ser på lek enligt punkt 1 ovan passar många fler aktiviteter in i begreppet lek: Att bygga och konstruera saker, att rada upp och sortera saker, att springa runt, att hoppa och flaxa med armarna, att skruv av och på en kork att snurra med ett snöre. Allt detta är avsett att bereda nöje och förströelse för barnet.

Det är bättre att tänka att många barn med autism leker annorlunda än andra barn. För en utomstående kanske det verkar som om det är en helt vanlig lek, men när man tittar och lyssnar ordentligt kan man ofta upptäcka skillnader. Många barn med autism har svårt att rätta sig efter andra barn i leken, de vill gärna styra eller leka ensamma. Ofta gillar man att leka samma saker om och om igen. Många följer ett färdigt manus enligt något de lekt tidigare eller enligt något de t.ex. har sett på film. För många barn med autism kanske det inte är något nöje att inte veta vad som ska hända i en lek. Enligt punkt 1 ovan är det ju inte heller någon lek för dem i så fall.

Andra definitioner av lek:

  • En aktivitet som är frivillig och spontan utan att vara målinriktad
  • Något som är lustfyllt och roligt
  • Något som utvecklar ett barns kreativitet och fantasi
  • Ett sätt att bearbeta intryck och upplevelser och göra världen mer begriplig
  • Ett sätt att träna sin förmåga att kommunicera och samspela med andra.
  • Ett sätt att lära sig att sätta sig in i en annan människas situation och känslor.
  • Ett sätt att träna den kognitiva förmågan.
  • Ett sätt att lära sig olika färdigheter inför framtiden
  • En aktivitet som hjälper barnet att utveckla motoriken och att lära känna sin kropp
  • ”När man bara är”

 När jag var liten

När jag gick på dagis lekte jag inte så mycket med andra. Men de andra lekte med mig. Jag fungerade mer som en söt docka än som en person. När vi lekte i kuddrummet kunde de andra bråka om vem som skulle ha med mig i sin koja. När det var dags för utelek gömde jag mig oftast bakom skjulet. Jag minns att jag i samma ålder också brukade ägna mig åt att gräva ner saker i sandlådan så att de försvann. Förmodligen lekte jag också ibland, men det minns jag inget av.

Utan fantasi? Absolut inte!

kids-playing-07En del tror att barn med autism inte har någon fantasi, men det stämmer i alla fall inte när det gäller mig. Jag lekte de mest fantastiska lekar när jag var lite äldre, med stora äventyr. I mina ögon var det de andra barnen som inte hade någon fantasi. De lekte bara tråkiga lekar. De andra flickorna ville bara leka mamma, pappa, barn, mata dockor och byta kläder på dem. När vi kom till Barbie-åldern lekte de att dockorna hälsade på varandra, gick och handlade, tog hand om ett hem och provade kläder. Mina Barbie-dockor bytte sällan kläder. Det var alldeles för pilligt att ta av och på kläderna. Dessutom hade Barbie-dockorna bara biroller i mina historier. Huvudrollerna hade mina mindre dockor. Själv var jag oftast en liten docka som såg ledsen ut. Historierna var ofta sorgliga. De kunde handla om någon som blivit tillfångatagen av cowboys eller indianer, barn som rymde, barn som bodde på barnhem o.s.v. Det liknade ofta historier jag hade sett på matinéer på tv eller hört i någon saga, t.ex. Katitzi eller Kulla-Gulla.

Jag hade också ett dockskåp som jag lekte med. Jag minns en lek som jag lekte många gånger. Jag tyckte den var så rolig att jag ville fortsätta med den varje gång. Den gick ut på att det blivit översvämning i dockhuset och att alla dockorna var tvungna att simma omkring i sitt hus och flyta runt på saker.

Precis som de flesta flickor på den tiden fick jag också en sminkdocka. De andra flickorna gillade att frisera henne och sminka henne vacker. Men jag ägnade mig åt att måla blåtiror och otäcka sår på dockan. Jag hade nämligen tänkt mig jobba med skräckfilmer när jag blev stor.

Varannan helg var jag hos min pappa. Där hade jag inte så många dockor, men desto fler smurfar. Pappa hade byggt upp ett fantastiskt landskap till mig av stenar, med grottor, broar och öar. Han hade också byggt ett slott som passade till smurfarna. De fick också ha ett gammalt oinrett dockskåp. Varje lördag lekte jag samma lek. När jag fått mitt lördagsgodis dukade jag upp långbord för smurfarna där de kunde ha smurfpartaj med mitt godis. Annars hittade jag på olika historier även med smurfarna. Ofta var det historier om någon som blev retad. Alla smurfarna hade sin speciella plats i smurflandskapet. Spionsmurfen bodde alltid i grottan, guldsmurfen alltid i tornet o.s.v.

Att leka med andra i samma ålder

Det var inte så ofta jag lekte med andra tjejer. Jag föredrog att leka med killar och bygga kojor i skogen. De andra tjejerna visade inget större intresse för mig heller. Desto äldre jag blev ju svårare var det att umgås med tjejer i min egen ålder. Jag upplevde att killar fortsatte leka mycket längre än tjejer. De gjorde något aktivt när de umgicks (som att spela fotboll, spela Drakar & Demoner, bygga kojor, leka ”Röda vita rosen” o.s.v.), men tjejer bara ”hängde” med varandra.

När jag gick i 5:an hände det att jag lekte med min lillasysters kompisar. Eller egentligen lekte jag nog bredvid dem. De lekte gärna i mitt rum, för jag hade ganska många Barbie-dockor och många fina kläder (som jag knappt använde). Men de lekte samma tråkiga lekar som alla andra. I den åldern älskade jag att hitta på dessa fantastiska historier. Jag visste att de flesta andra i min ålder hade slutat leka med dockor, men jag trodde att jag skulle vilja fortsätta att leka med dockor i all framtid. Jag hade stora planer på ett hemligt rum i mitt hus när jag blev stor där jag kunde ha alla mina dockor och leka i smyg.

Men så blev det ju inte. Barbie-dockorna finns numera nerpackade i en låda eftersom jag har svårt att göra mig av med dem. Smurfarna finns också kvar. Dem började jag t.o.m. samla på i vuxen ålder, men efter jag fått barn åkte även de ner i en låda p.g.a. platsbrist. Samlingen har blivit ganska stor med tiden (över 350 st). Jag hoppas att få ställa upp dem igen om vi någon gång skulle flytta till hus. Men dockorna får nog ändå stanna kvar i lådan.

 

Mer information

”Autism och lek” på Infoteket om funktionshinder

”Lek och socialt samspel hos barn med autism” som PDF

Boken ”Autism och lek” på Adlibris

”Leken som lär” på 1177.se

Om Lek på Wikipedia

”Pedagogers definition och syn på lek” som PDF

”Vad är lek? – En studie om barns upplevelse av lek” som PDF

”Den lärande leken” som PDF

”Vad är lek i förskolan?” som PDF

”Lekens betydelse för lärande och utveckling” som PDF

 

Kategorier: Lek, Relationer | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Boktips: Projekt Rosie

projekt-rosieDen underbara boken ”Projekt Rosie” är skriven av Graeme Simison. Jag sträckläste den på två dagar. Boken var väldigt svår att lägga ner trots att jag inte ville att den skulle ta slut. Men det gjorde den fort, för den var ganska lättläst. Det är en riktig feelgood roman med mycket humor och värme. Jag rekommenderar den verkligen till alla!

Boken är från början ett opublicerat filmmanus. Man känner verkligen när man läser boken att den skulle passa som film eller teater. Och till min stora glädje finns det rykten som säger att ”Projekt Rosie” ska bli film redan 2015. Det ser jag fram emot!

Handlingen

Boken handlar om Don Tillman. Han beskrivs som en udda man som stämmer bra in på Asperger-kriterierna även om det aldrig sägs rakt ut i boken att det är så. Don Tillmans vänner tycks dock hinta att han kanske har Aspergers syndrom.

Don Tillman har bestämt sig för att skaffa en fru. För att lyckas hitta rätt person har han utformat ett frågeformulär utifrån de höga krav han har på en fru. Under hans sökande träffar han på Rosie som absolut inte är hustru-material. Rosie behöver Dons hjälp med att hitta sin biologiska pappa, så Don startar Projekt Rosie. Under projektets gång får Don uppleva saker han aldrig tidigare ens kunnat föreställa sig. Det blir en omtumlande resa för Don som får många nya lärdomar om sig själv och om livet.

Och nu till kritiken

Boken visar en något schablonartad bild av Aspergers syndrom, men det gör inte så mycket. Boken lever på humor, inte på att visa en korrekt bild av verkligheten. Själv kände jag inte igen mig särskilt mycket i bokens huvudperson Don Tillman, men alla med Aspergers är ju väldigt olika varandra, så visst finns det personer som påminner om Don Tillman.

Största kritiken jag har är om hur författaren beskriver hur enkelt det är för Don Tillman att bryta gamla vanor och att ändra sig och sitt liv och bli mer ”normal”. I verkligheten skulle det inte alls varit så enkelt. Det är något man får jobba på hela livet. Men jag köper ändå att det är så i boken. Om boken varit mer realistisk på den punkten skulle den förmodligen ha blivit alldeles för lång och tråkig.

 

Kategorier: Recensioner | Etiketter: | Lämna en kommentar

Kampen om en god nattsömn

SleepingChildMånga med neurospykiatriska funktionsnedsättningar har sömnsvårigheter. Detta gäller även mig. Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att somna.  Jag har också alltid haft svårt att gå upp. Man kan väl säga att jag är en typisk nattmänniska. Folk har sagt till mig ”Det är väl bara att gå upp tidigt på morgonen så blir det inga problem att somna på kvällen”. Men det fungerar inte så.  När jag har gått i skolan eller arbetat med något som krävt att jag ska gå upp tidigt har jag haft precis lika svårt att somna.

Steg 1: Att komma i säng

Detta steg har jag väldigt svårt för. Det är nästan omöjligt att slita mig från datorn om jag sätter mig där. Därför överlåter jag åt Arkimedes att stänga av min dator på kvällen. Annars kan det hända att jag bara måste kolla en liten sak innan jag stänger av. Hux flux så har det plötsligt gått 3 timmar… Det är viktigt att jag går och lägger mig samtidigt som Arkimedes annars kommer jag inte i säng alls.

Steg 2: Att skingra tankarna och somna

När jag väl lagt mig kan det ta flera timmar innan jag lyckas somna fast jag är jättetrött. Men min hjärna vill inte ta paus. Tankarna studsar fram och tillbaka inne i huvudet och ger mig ingen ro. Då kan det hända att jag läser lite för att skingra tankarna. Att läsa sägs ju göra det enklare att somna. Men så funkar det inte för mig. Jag har lika svårt att slita mig från en bok som från datorn. ”Bara ett kapitel till”. ”Nästa kapitel är ju ganska kort så jag kan ju ta det med”. ”Nu är det ju inte så långt kvar i boken så jag kan ju lika gärna läsa färdigt”. Men jag ligger ju åtminstone i sängen när jag läser, så lite vila får jag nog.

Så tänker jag när det gäller mobiltelefonen också, även fast jag vet att man inte bör titta på en skärm när man ska somna. Men det är ju bättre än att sitta vid datorn. Att spela lite på telefonen hjälper mig också att skingra tankarna. I spelet jag brukar spela har man bara 5 liv, sedan måste man vänta en lång stund innan man kan spela igen. Dessutom drar det spelet mycket batteri, så jag blir alltid tvungen att sätta telefonen på laddning efteråt. Då brukar jag passa på att stänga av.

natural-sleep-inducement sleepphones

8tracks

relax-and-sleep-app

 

 

 

 

 

 

Har jag tur har jag blivit så trött att jag kan försöka somna. Jag har ett block och en penna bredvid sängen ifall jag behöver få ur mig lite tankar först. Men ofta är det svårt att somna eftersom jag blir störd av alla ljud runtomkring: klockan som tickar, surr från elledningar, brus från någon ventil och Arkimedes som snarkar. För att dölja alla ljud brukar jag lyssna på musik. Jag lyssnar oftast på en CD-skiva som heter ” Natural sleep inducement”, med lugn, instrumental musik och vågskvalp.

Ibland lyssnar jag på musik i mina ”SleepPhones”. Det är en sorts hörlurar som sitter i ett mjukt pannband, som är hyfsat bekväma att sova i. Men då krävs det att mobilen är laddad så att jag kan lyssna på musikappen ”8tracks”. Den har sleep-funktion och många bra spellistor med sömnmusik. Men det har hänt flera gånger att jag vaknat mitt i natten av någon låt som inte passar in, så det är säkrast att lyssna igenom spellistan i förväg. Det händer också att mina ”SleepPhones” skaver lite efter ett tag så att jag måste ta av mig dem.

Om jag sover borta lyssnar jag ofta på appen ”Relax and sleep”. I den kan man mixa sitt egna avslappningsljud, t.ex med vågskvalp, grodor, spinnande katter, vitt brus eller vad man nu gillar.

Steg 3: Att fortsätta sova hela natten

När jag till slut har lyckats somna gäller det att fortsätta med det hela natten. Det går heller inte alltid så bra. Blir jag väckt av något, t.ex av ett barn med mardrömmar, är det nästan lika svårt att somna om igen. Men sedan jag fått låna ett kedjetäcke av habiliteringen är det lite lättare (tyvärr hjälper det mig inte att somna den första gången). Jag vet att alla inte har en sådan tur att bo i ett landsting där man kan få låna ett kedjetäcke. Då kan det bli väldigt dyrt. Annars kan man försöka sig på att sy ett själv. Jag har också funderat på att göra det eftersom det täcke jag har inte precis är optimalt. Materialet är fruktansvärt varmt och andas dåligt, så halva året kan jag inte använda det. Mitt täcke väger 8 kg, vilket numera känns alldeles för lätt för mig. Det kan bero på att kedjorna är på fel håll. De borde vara tvärs över i stället för längs med kroppen. Som det är nu hamnar ju hälften av kedjorna på sidorna av mig. Tyvärr skriver mitt landsting inte ut tyngre täcken.

En annan sak som får mig att vakna på natten är den varma kudden. Jag har funderat på att sy eller köpa en bovetekudde eftersom det sägs att de inte blir varma (fast det finns nog en risk att de rasslar en del). Ett annat alternativ är att beställa en ”Chillow” eller liknande för att hålla kudden sval.

Den medicinska vägen till sömn

Förutom alla dessa sätt att få en bättre sömn kan man testa någon form av medicin. Bekanta har köpt Melatonin till mig när de varit i USA. Det fungerade ypperligt för mig. Insomnings tiden minskade från ca 3 h till ca 40 min. Men tyvärr verkar det vara stört omöjligt att få det utskrivet i Sverige. Jag har försökt i flera år nu utan att lyckas. Istället har jag fått utskrivet lugnande medel som skulle ha som bieffekt att man blir dåsig och sömnig. Det fungerade inte för mig. Jag kunde inte sova alls på hela natten och var helt utslagen i två dagar efteråt. Jag har också fått utskrivet starkt beroendeframkallande benzo-preparat istället för Melatonin (som är ett kroppseget hormon med få kända biverkningar). Flera gånger har jag varit tvungen att prova Cirkadin utan resultat (men med biverkningar). Cirkadin är ett preparat som innehåller Melatonin men som verkar lite annorlunda. Det hjälper dig att fortsätta sova hela natten om du vaknar ofta. Det säger ju sig självt att det inte borde fungera för mig då jag inte lyckas somna från första början.

För att få tillgång till Melatonin i tablettform måste det sökas särskild licens. Däremot finns det att skriva ut i flytande form utan licens. Men det ville inte min läkare göra eftersom man bara kan få ta det om man absolut inte klarar svälja tabletter, t.ex. om man sondmatas. Barn kan däremot få flytande Melatonin. Så till slut lyckades jag övertyga läkaren om att göra en licensansökan för Melatonin i tablettform. Men när jag tog med ansökan till apoteket visade det sig att läkaren inte skrivit ut något recept… Apoteket lovade att kontakta läkaren. Det har nu gått nästan en månad utan att jag hört något. Men jag har ju ändå väntat i snart 40 år på en god nattsömn, så ett tag till gör väl ingen större skillnad…

Konsekvenser av dålig nattsömn

Att ha en dålig nattsömn någon enstaka gång är ingen fara. Men om svårigheterna är långvariga kan det få allvarliga konsekvenser:

  • Dåligt humör
  • Trötthet och mindre ork
  • Sämre livskvalitet
  • Ökad risk för depression
  • Förhöjt blodtryck
  • Försämrat korttidsminne
  • Försämrad förmåga att planera, organisera, strukturera och utföra (exekutiva funktioner)
  • Koncentrationssvårigheter
  • Illamående
  • Huvudvärk
  • Smärta
  • Viktuppgång
  • Utmattning
  • Ökad risk för utbrändhet
  • Ökad risk för diabetes
  • Ökad risk för Hjärt- och kärlsjukdomar
  • Ökad risk för mag- och tarmsjukdomar
  • Försvagat immunförsvar
  • Sämre stresstålighet
  • Försämrad reaktionsförmåga
  • Ökat godissug
  • Ökad risk för demenssjukdomar

 

Nu börjar batteriet på min mobiltelefon ta slut så nu måste jag sluta skriva. Klockan är 02:15, så det är väl dags att försöka sova iallafall.

Sov gott!

Mer information

CD:n ”Natural sleep inducement” på CDON.se

”Natural sleep inducement” på youtube

Appen ”Relax and sleep” på Google play

”8tracks” appar att ladda ner

SleepPhones hemsida

SleepPhones på Coolstuff.se

Anns blogginlägg om hur man syr ett eget kedjetäcke

Miinas blogginlägg om hur man syr ett eget kedjetäcke

 

Kategorier: Hjälpmedel | Etiketter: , , , | Lämna en kommentar

Blogg på WordPress.com.