Hantverkarstress

När man hyr sin bostad dimper det ibland ner ett papper i brevlådan ang. underhåll etc. av lägenheten.  Det brukar stå att en hantverkare ska komma och om man inte är hemma kommer de att använda huvudnyckel för att komma in. Oftast får man inte någon tid för när besöket ska ske och ibland får man inte ens veta vilken dag, bara vilken vecka. Detta är något som stressar mig oerhört. Och jag är säker på att jag inte är den enda med autism som känner så. I morgon är det dags igen…

Det är flera saker som stressar mig:

Jag behöver gå upp tidigt

 

Jag vet inte när hantverkarna kommer

Jag får svårt att sova när det börjar närma sig (svårare än vanligt). Jag har ju alltid svårt att sova och därför svårt att fungera tidigt på morgonen. Många gånger står det att hantverkaren kan komma från kl 07:00 och framåt. Då är inte jag vaken i vanliga fall. Det betyder jag behöver vara påklädd, färdig på toa, duschat, ätit frukost o.s.v. vid kl 07:00. I värsta fall i en hel vecka. För efter den tiden skulle jag aldrig våga gå på toa ifall de skulle komma just då.

Någon gång har det hänt att hantverkaren inte har dykt upp förrän sent på eftermiddagen. Då har jag fått hålla mig hela dagen i väntan på dem. Jag har heller inte lyckats få något gjort medan jag väntat eftersom jag är så stressad och nervös.

Om de skulle stövla in innan barnen hunnit till skolan skulle detta kunna förstöra hela dagen för sönerna. Morgonrutinerna är jobbiga utan att någon obehörig klampar in.

 

Jag vet inte vilka hantverkarna är

 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att skita ner

De går ofta in med skorna på. Det händer också ganska ofta att de bara lämnar skräp liggande efter sig när de går. Och jag har en väldigt nyfiken innekatt som gärna tuggar på saker. Han är dessutom vit.
En gång när en målare var här spillde han färg på min kära jordglob.

 

Jag vet inte om hantverkarna kommer att stänga efter sig

Ofta springer de ut och in i lägenheten och hämtar olika saker. De kanske inte tycker det är lönt att stänga efter sig. Men jag blir stressad av att ha dörren öppen. Och min innekatt kan ju smita ut. Den här gången gäller det målning av fönsterkarmar, så kanske även fönstren kommer att stå på vid gavel?

 

Jag vet inte hur jag ska bete mig mot hantverkarna

Ska jag hålla mig undan eller försöka vara social? Ska jag hjälpa dem med något? Borde man bjuda på saft?

 

Jag vet inte om jag har varit tillräckligt bra på att flytta undan saker så att de kommer fram

  

Jag oroar mig för vad de ska tänka om mitt lite stökiga hem

  

Finns det någon lösning?

Min man brukar ringa till hantverkare eller hyresvärd och säga att de inte får använda huvudnyckel (själv har jag ju telefonskräck). Om möjligt försöker han att boka en tid då hantverkarna kan komma (inte för tidigt och inte när barnen är hemma). Men ofta kan/vill de inte bestämma en tid i förväg.

Min man och jag hjälps åt att röja undan i lägenheten och flytta bort saker från fönstren. Men om det är tillräckligt vet jag ändå inte.

Min man brukar försöka att jobba hemifrån den dagen. Men det går ju inte i en hel vecka. Eller två dagar i rad som det gäller denna gång.

Jag brukar hålla mig undan i ett rum där jag inte behöver träffa hantverkarna. Min man får vara social istället.

När hantverkarna kommer stänger vi in katten i badrummet på övervåningen en stund. Det är ganska rymligt och där finns hans kattlåda.  Men denna gång är det fönstren på just övervåningen som ska fixas. Så det fungerar inte nu. På undervåningen är det öppen planlösning och där finns inga rum att stänga in katten i.

Så till viss del kan min man hjälpa mig att minska hantverkarstressen, men helt går det inte att lösa. I natt kommer jag att sova oroligt och i morgon är jag uppe tidigt. På torsdag blir det värre för då är jag ensam hemma (förutom katten). Och då måste jag byta om till medeltidskläder under dagen eftersom jag ska guida. Jag få bara hoppas att de kommer innan dess.

Det finns en smurf i oss alla – acceptans och energibalans

Det är något speciellt med smurfar. Jag har alltid älskat dem. Trots att de alla är väldigt lika har de alla sin egen personlighet. Precis som vi människor. Alla smurfar är accepterade för dem de är, t.o.m. Buttersmurfen och Glasögonsmurfen. Så är det tyvärr inte hos oss människor.

Vi borde ta lärdom av smurfarna

I sången ”Det finns en smurf i oss alla” finns några tänkvärda textrader:

”Det finns en smurf i oss alla, i både trista och balla.”

”Det finns smurfer som är rädda, det finns en som är kokett.
Fast de är så lika klädda, har varje smurf sitt eget sätt.”

”Ja, smurfer liknar oss till sinnet, de gör fel varenda dag.
Men de vill så väl längst inne. Ja, precis som du och jag.”

 

Smurfarnas betydelse i mitt liv

Mina gummi-smurfar bodde hemma hos min pappa. Där bodde jag varannan helg när jag var liten. Där brukade jag ordna smurfpartaj med mitt lördagsgodis medan jag lyssnade på smurfsånger. Jag lekte med dem överallt; i badkaret, i mitt dockskåp och framförallt i det fantastiska slott som pappa byggde åt dem.

Några dagar innan jag skulle fylla 18 år dog min pappa. När vi rensade ut hans lägenhet hittade jag många av mina smurfar igen. Det var svårt att skiljas från dem trots att det var längesedan jag slutat leka med dem. Så jag beslutade mig för att behålla dem och istället börja samla på dem. Jag letade efter fler på loppisar och Nostalgimässor och antecknade noga vilka jag hade och vilka jag saknade. Jag införskaffade t.o.m. en bok med alla som kommit ut. Tillslut hade jag över 350 st. Men sedan kom första barnet. Vi flyttade och vitrinskåpet där smurfarna haft sin plats behövdes till annat.

Men jag har fortfarande kvar dem alla i en stor låda. Jag hoppas att jag någon dag ska kunna ställa upp dem synligt igen. Och är jag på loppis håller jag fortfarande ögonen öppna efter smurfar jag saknar. Maken vet att jag älskar smurfar, så det händer då och då att jag får en smurf i present.

När jag skaffade en ny mobiltelefon för ett tag sedan, skaffade jag också ett mobilspel med smurftema (The Smurfs Epic Run). Jag tror ingen som känner mig väl blir förvånad över detta. Jag har blivit fast i spelet och spelar en liten stund nästan varje dag. Mina barn gillar att vara med och titta på när jag spelar.

Smurfpedagogik

Trots att spelet egentligen bara är menat som underhållning finns det faktiskt saker man kan lära sig av det. Bl.a. går spelet ut på att samla smurfpengar som man sedan kan växla mot nya smurfar, objekt m.m. Jag brukar diskutera med barnen om vad vi ska göra med smurfpengarna. Ska vi köpa en billig smurf så fort vi har råd, eller ska vi vänta tills vi sparat ihop mer pengar och köpa en bättre smurf? Jag ser direkt kopplingar till hur Platon hanterar sin veckopeng.

Tala barnens språk

Men den största nyttan av smurfspelet har vi haft när vi pratat om energiförbrukning i vardagen. Barnen såg snabbt kopplingen mellan smurfarna i spelet och sin egen vardag. Barnen har visserligen hängt med på Stressbägarmodellen (se tidigare inlägg) också, men att jämföra livet med ett spel var något de kunde relatera till på ett helt annat sätt. Jag tror att det kan vara så för många barn, även om det kanske inte är just smurfspelet som passar bäst för alla.

Förenklad sammanfattning av smurfspelet

Det gäller att klara så många banor som möjligt. Man kan välja att spela med olika smurfar. De är alla bra på olika saker. För att få spela en bana måste man betala med energiblixtar. Banorna kostar olika många blixtar. När blixtarna är slut kan man inte spela mer. Då får man vänta. Under tiden man väntar får man tillbaka blixtar. Men det finns föremål man kan få som gör att det inte går åt lika många blixtar. Man kan också ha med sig en följeslagare som hjälper till på vägen så att det blir enklare att klara banorna. Det finns också magiska drycker som kan underlätta.

Smurfspelet översatt till vår vardag

Varje bana motsvarar ett moment under dagen, t.ex. en lektion i skolan, en fritidsaktivitet eller en stunds vila. Alla moment kostar olika mycket energi. När energin är slut klarar man inte fler moment. Men om man vilar får man tillbaka energi.

NT-smurfen (Den Neurotypiska smurfen) har 25 energiblixtar när hen är helt utvilad måndag morgon. Under varje lektion går det åt energi, på några bara lite energi och på några mer. På lunchen och på rasterna återhämtar sig NT-smurfen och får tillbaka en del energi. När skoldagen är slut har NT-smurfen ändå kvar ganska mycket energi.

Autism-smurfen har bara 20 energiblixtar när hen är helt utvilad. Oftast går det åt mer energi för Autism-smurfen under lektionerna i skolan än för NT-smurfen. (Men på någon enstaka lektion går det faktiskt åt mindre.) Under lunch och raster är det meningen att man ska få tillbaka energi, men Autism-smurfen förlorar energi även då. När en typisk skoldag är slut har Autism-smurfen inte mycket energi kvar.

 
När NT-smurfen kommer hem från skolan har hen ganska mycket energi kvar. Det räcker både till fritidsaktiviteter och till att träffa kompisar. NT-smurfen får t.o.m. tillbaka energi av att umgås med kompisar. Dessutom räcker det till att göra läxan. När det är natt får NT-smurfen tillbaka all energi och har 25 st igen när det är dags för nästa dag.

Autism-smurfen måste hushålla med sin energi på eftermiddagen så att det räcker till att göra läxorna.  Att träffa kompisar har hen inte råd med eftersom Autism-smurfen förlorar energi av det. Istället måste Autism-smurfen välja en aktivitet som ger tillbaka lite energi. När kvällen är slut har Autism-smurfen nästan ingen energi kvar. Dessutom sover hen dåligt. Så Autism-smurfen får inte tillbaka riktigt all energi under natten, bara 18 st.

Det betyder att på tisdagen har Autism-smurfen ännu mindre energi kvar när skoldagen är slut. Då räcker det inte till att göra läxorna. Och på onsdagen räcker energin inte ens till hela skoldagen…

 
MEN om Autism-smurfen får något hjälpmedel som sparar energi går det inte åt lika mycket energi på lektionerna. Om Autism-smurfen också får en följeslagare, d.v.s. en resurs eller en lärare som hjälper Autism-smurfen med det som tar extra mycket energi och dessutom anpassad lunch, finns det kanske energi kvar när skoldagen är slut så att även Autism-smurfen kan göra någon fritidsaktivitet. Åtminstone i början av veckan…

Game of life

Spelmodellen passar extra bra just i vår familj. Hela familjen gillar de flesta typer av spel, särskilt brädspel. Det är ett ypperligt sätt att umgås. Barnen har spelat spel sedan de var väldigt små. Man får träning i massor av saker; turtagning, uthållighet, koncentrationsförmåga, läsning, strategiskt tänkande o.s.v.

Båda barnen uppfinner gärna egna spel med regler. Spelplanerna har bl.a. utgjorts av andra brädspel, lego eller egenritade bilder. Herakles använder t.o.m. verkligheten som spelplan ibland. Då är vi själva ”spelpluttar” som flyttar runt enligt bestämda regler.

Men ibland tar spelen över verkligheten. Då kan det hända att han bara måste spela färdigt en bana innan vi kan borsta tänderna. Det finns säkert många barn som säger så. Men när Herakles säger det menar han inte en bana i ett TV-spel eller på plattan. Han menar en bana i verkligheten. Det kan t.ex. vara att han bara måste studsa färdigt i soffan. Så att Herakles kunde relatera till smurfarna i spelet så snabbt kanske inte var så konstigt. Han är ju själv en del av Livets spel.

Det var allt för denna gång. Nu går jag och dricker ett glas hallonsaft!