När jag var liten – annorlunda och utanför

När jag var liten kände jag mig alltid annorlunda och utanför. Men jag uppfattade mig inte som mobbad. I alla fall inte hela tiden. Nu i efterhand när jag tänker på det tror jag att jag kanske var det, fast subtilt. Det var aldrig fråga om fysisk mobbing och väldigt sällan var det någon som sade något elakt så att jag hörde det.

På dagis höll jag mig mest bakom förrådet på rasterna eller gömde jag mig i buskarna. I kuddrummet ville de andra gärna leka med mig, men jag deltog inte riktigt. Jag var liten och söt och behandlades mest som en docka.

I 2:an hände det enda som jag uppfattade som mobbing just då. Då jagade de andra eleverna i klassen mig runt gympasalen och sade elaka saker och att jag skulle hålla mig borta. Då hade jag en enda vän, men henne fick de med på sin sida.

Jag har aldrig haft många kompisar, särskilt inte i klassen. Jag umgicks mest med killarna i klassen på rasterna eftersom jag inte fick vara med tjejerna och hoppa hopprep. På gympan blev jag alltid vald sist (fast jag inte alltid var sämst). På fritiden hade jag några kompisar på gården, men jag umgicks sällan med någon från klassen. Mellan 1:an till 4:an blev jag bara bjuden på kalas enstaka gånger trots att jag hade kalas varje år då jag bjöd de andra.

I 5:an flyttade jag och bytte klass. . I den nya klassen blev jag inte heller bjuden på party mer än ett par gånger. De gångerna var det ändå ingen som ville dansa med mig. Men det som sårade mest var när jag skulle ha party i 6:an. Då kom bara en person. Flera hörde av sig samma dag med dåliga ursäkter om varför de inte kunde komma. Andra dök bara inte upp. Jag minns också att kompisarna till den populäraste killen i klassen vid ett tillfälle frågade om jag var kär i honom och hotade mig att jag skulle passa mig. (Jag var dock inte det minsta intresserad av honom)

I högstadiet hörde jag de andra i klassen prata om saker de gjorde på helgerna och om fester de skulle gå på. Men jag satt bara hemma. När det var skoldans var jag där, men jag dansade nästan aldrig med någon. På rasterna försökte jag stå i ringen med de andra tjejerna, men det var aldrig någon som hörde något jag sade och jag hamnade ofta bakom de andra på något sätt. Ofta var jag istället ensam. Tjejerna ignorerade mig mest och killarna kunde retas och luras.

Under högstadietiden funderade jag mycket på självmord. Men jag vågade aldrig göra något försök. Jag tänkte att ingen skulle bry sig i alla fall om jag dog. Då var det ju ingen idé. Istället ägnade jag mig åt självskadebeteende. Inte fysiskt, som t.ex. att skära sig, utan psykiskt. Jag ritade gravstenar, hjärtan med knivar i m.m. Jag samlade på negativa ord som jag tyckte beskrev mig. Jag läste igenom en ordbok från pärm till pärm. När jag hittade ord som passade (som värdelös, äcklig, ynklig etc.) skrev jag ner det i en anteckningsbok. När jag var klar övergick jag till en engelsk ordbok och fortsatte. Under en period åt jag nästan ingen mat förutom apelsiner.

Det var framförallt en tjej som frös ut mig, och sände onda blickar. Hon spelade i samma fotbollslag som jag. Jag kände mig lika utanför där. När det var dags att välja linje till gymnasiet minns jag särskilt en händelse. Då hade jag äntligen en bästa vän. När min vän berättade att hon valt naturvetenskaplig linje sade den värsta tjejen: ”Åh, så kul! Då kommer vi i samma klass! Då blir det bara du och jag från klassen.” Men när jag sedan sade att jag också skulle gå naturvetenskaplig linje sade hon bara ”Jaså”.

De första veckorna i gymnasiet började jag umgås lite med en tjej i den nya klassen som jag inte träffat innan. Jag tyckte att hon var snäll och rolig och hon verkade tycka bra om mig också. Men så började hon av någon anledning umgås med värsta tjejen. Efter det pratade hon aldrig med mig igen.

Jag berättade aldrig för någon om hur det var i skolan. Jag tänkte att det var mitt fel att jag inte passade in. Ingen hade ju gjort något. Det råkade nog bara bli så där. Men jag vet inte vem jag skulle berättat för ändå. Jag hade en väldigt dålig relation med min mamma, ingen tillräckligt nära vän eller någon annan vuxen att ty mig till.

Kanske detta inte låter så farligt. Kanske inte ens som mobbning. Men jag tror att det är precis det som gör utfrysning så mentalt jobbig. Nästan som en långsam psykisk tortyr. Ingen har sagt något elakt till mig, ingen har skadat mig fysiskt. Jag var inte värd att reta eller slå, för i deras värld fanns jag inte ens. Då måste det ju bero på mig. Ingen annan har ju gjort något fel. Hur tacklar man det? Och hur skulle det gå att stoppa om man försökte? Man kan ju inte tvinga andra att bjuda med någon på fritiden eller förbjuda dem att vara tysta.

Detta var länge sedan och att jag borde kanske ha kommit över det vid detta laget. Men min självkänsla och mitt självförtroende är fortfarande i botten. Jag blir ledsen och darrig när jag tänker på hur det kändes. De värsta såren har läkt men jag kommer alltid ha ärren i själen kvar. Jag har försökt förtränga och glömma i så många år, men nu när det kanske är aktuellt igen när det gäller min son Platon, bubblar allt upp till ytan igen.

Forskning kring utfrysning och status i skolan

Det finns forskning som visar att utfrysning ger samma typ av smärtimpuls i hjärnan som en fysisk misshandel. Minnet av psykisk smärta påverkar förmågan att lösa kognitiva uppgifter i högre grad en minnet av fysisk smärta.

Barn som blir utfrysta och har låg status i sin klass har större risk att få hälsoproblem i vuxen ålder (helt oberoende av social bakgrund). De har en dubbelt så stor risk att drabbas av ångest och depression, 3-4 gånger högre risk att drabbas av diabetes och 5-9 gånger högre risk för hjärtsjukdom. Även risken för problem med alkohol, droger och förgiftning är högre. I den här gruppen är det också vanligare med självmordsförsök.

Är sonen utsatt för mobbning?

Häromdagen kom Platon återigen hem ledsen och arg. Han ville inte berätta vad det berodde på, men tillslut kom det fram att några killar i klassen kallat honom för ”pucko” på rasten och att han också blivit knuffad i matsalskön så att han fått ett stort blåmärke. Det är inte första gången någon säger eller gör något som sårar Platon. Ibland är det flera killar som är involverade; både från klassen och från klassen under. Ibland är det bara en viss kille som gör eller säger något. Platon uppfattar det som om det är denne kille som är ledaren.

Arkimedes ringde upp fröken i skolan. Hon lovade att prata med ledarkillen. Men redan några dagar senare går ledarkillen in hårt i Platon med flit och skrattar efteråt. När vi tar upp det med fröken och oroar oss för mobbning tycker hon inte att det liknar en mobbningssituation. ”Det har ju bara hänt två gånger denna termin.” Men enligt kontaktboken som hon fått ta del av har det hänt olika incidenter minst 5 ggr denna termin och några gånger i slutet av förra. Dessutom tillkommer upprepade incidenter som Platon berättat om i efterhand och som vi inte vet när de inträffat.

Killen har lagt fälleben på Platon när han sprungit förbi några gånger på gymnastiken. Han har saboterat Platons lek på rasterna, tagit hans halsduk och sprungit iväg med den, skrattat åt hans teckningar och sagt att de är fula, tagit hans pennvässare och linjal, kastat kottar på honom och sedan sagt till läraren att det var Platons fel, suckar högljutt och sagt ”Men åhhhh, Platon…” varje gång Platon råkar t.ex. tappa något, tagit hans äpple och rullat iväg det på golvet.

Borde skolan ta detta på allvar eller oroar vi oss i onödan?

Det kanske inte är så allvarliga saker som hänt ännu, men vi vill ju stoppa det hela innan det går för långt. Innan något riktigt allvarligt inträffar. Vi vill också visa Platon att det som hänt inte är ok.

Omgivningens bemötande

Många som själva blivit mobbade vittnar om att det inte alltid varit själva mobbningen som varit värst, utan bemötandet från omgivningen när de berättat.

De vuxna kan förvärra situationen genom att:

• Inte ta barnet på allvar eller inte tro på barnet
• Tycka att barnet har sig själv att skylla
• Säga att om du bara ändrar dig så blir allt bättre
• Inte reagera och agera. (Då säger man ju indirekt att det är ok)

 

Vad är mobbning?

Det finns ingen entydig definition av ordet mobbning. Nedan finns några exempel:

• Enligt SAOL: Mobbning samma som kamratförtryck.
• Mobbning enligt UMO: ”När man blir illa behandlad av människor runt omkring en, kallas det mobbning. En enstaka taskig grej räknas inte som mobbning. Det är när det händer flera gånger och får den som behandlas illa att må dåligt, som det räknas som mobbning… Mobbning är ett starkt ord för många. Kanske förstår inte de som mobbar att det verkligen handlar om mobbning. De kanske till exempel säger att det bara är ett bråk. Men i ett bråk är man liksom mer jämnstarka och ungefär lika taskiga mot varandra. På samma sätt är det med elaka skämt. Den som mobbar kan ibland skylla ifrån sig och säga att det bara var ett skämt. Men om någon mår dåligt av det, är det mobbning.” 
• Mobbning enligt BRIS: ” Mobbning är när någon blir utsatt för upprepade negativa handlingar under en tid. Den som blir utsatt kommer i underläge och känner sig kränkt.”
• Mobbning enligt Skolverket: ”Mobbning är en form av kränkande behandling eller trakasserier som innebär en upprepad negativ handling när någon eller några medvetet och med avsikt tillfogar eller försöker tillfoga en annan skada eller obehag.”
• Mobbning enligt Vårdguiden 1177: ”Det man brukar kalla för mobbning är ofta någon form av kränkande behandling. Kränkande behandling är handlingar som kränker en persons värdighet. Individens upplevelse är viktig för att definiera vad som är kränkande. Att den som kränker någon annan till exempel säger att den bara skojade ursäktar inte beteendet. Det är hur kränkningen uppfattas av den som utsätts som är avgörande.”

Vad innebär en negativ handling eller en taskig grej?

Mobbning kan vara många olika saker. Mobbning kan vara svårt att upptäcka eftersom det inte alltid syns. Det kan vara:

• Utfrysning
• Undvikande, ignorering
• Utesluten ur gemenskapen, t.ex. på raster eller i grupparbeten
• Att vända ryggen till eller flytta sig när personen kommer
• Att bli undanhållen information
• Att ingen lyssnar när man har något att säga, att ingen tar en på allvar
• Att alltid få sina förslag nerröstade
• Elaka blickar eller miner, gester
• Suckar
• Viskningar
• Skratt och fniss
• Skvaller, rykten
• Överdrifter
• Förtal
• Att bli utskälld och anklagad för saker man inte gjort
• Taskiga inlägg och kommentarer via sms eller sociala medier
• Att ta kränkande bilder på någon annan
• Elaka skämt
• Att luras
• Att hånas
• Att hotas
• Taskiga kommentarer
• Glåpord och öknamn
• Att imitera och göra sig lustig över hur en person rör sig eller låter
• Att skrämmas
• Förföljelse
• Hot om fysiskt våld
• Att någon tar ens saker
• Sabotage: att förstöra saker, kläder, skolarbeten m.m.
• Att bli upptryckt mot en vägg, ner tryckt i snön o.s.v.
• Knuffar, sparkar, örfilar, knytnävsslag
• Tafsande

 

Hur många gånger och hur länge måste det pågå innan det räknas som mobbning?

Det finns inga tydliga regler för detta. Ordet mobbning finns inte ens i lagen. Däremot finns orden kränkning och trakasserier. Trakasserier kallas det om man blir illa behandlad pga. t.ex. en funktionsnedsättning som Aspergers syndrom eller ADHD. Men hur kan man säga att det beror just på funktionsnedsättningen att man blir illa behandlad?

 

Aspergers syndrom och mobbning

Forskning visar att det finns en tydlig koppling mellan Aspergers syndrom och mobbning. Den största förklaringen till detta är att personer med Aspergers syndrom har en nedsatt förmåga till socialt samspel. Klart är att personer med Aspergers syndrom utsätts för mobbning till en mycket högre grad än jämnåriga (detta gäller även till viss del personer med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Hur mycket högre är inte helt klart, men forskning uppskattar det till mellan 2 och 10 ggr högre risk. Men det är möjligt att siffran egentligen är ännu högre eftersom många aldrig berättar om vad de varit utsatta för. Detta gäller särskilt barn med Aspergers syndrom, som t.ex. Platon.

Platons lärare skrev i kontaktboken att det inte gick att komma i efterhand och berätta om saker som har hänt, för då skulle ledarkillen inte komma ihåg incidenten. Men det är ju en del av Platons svårigheter att han inte kan berätta och sätta ord på saker.

 

Att ett barn inte berättar om mobbning kan bero på flera olika saker

• Barnet känner skuld för det som hänt eller skäms
• Barnet förminskar och förnekar problemet för att det är jobbigt att prata om
• Barnet tror att det som sägs är sant eller att det är deras eget fel
• Barnet inte vill uppröra sina föräldrar
• Barnet är rädd för att det ska bli värre om man berättar
• Barnet blivit hotad att något ska hända om man berättar
• Barnet har tidigare berättat men har inte blivit tagen på allvar eller har ingen förändring skett
• Barn med Aspergers syndrom inte förstår vad mobbning innebär eller att de blir mobbade
• Mobbningen är så vanligt förekommande att den blir normaliserad
• Barn med Aspergers syndrom inte vet hur de ska uttrycka sig eller be om hjälp
• Barn med Aspergers syndrom svarar det de tror att de förväntas svara när någon frågar hur dagen varit.
• Barn med Aspergers syndrom tror att det är så det ska vara; att livet är tufft för alla

 

Även om barn inte alltid berättar om mobbning kan det finnas andra tecken på att något är fel

• Barnet vill inte gå till skolan
• Barnet svarar undvikande/inte på frågan hur det har varit i skolan
• Barnet verkar nedstämt och oroligt men vill inte berätta varför
• Barnet blir tystare
• Barnet äter sämre
• Barnet sover dåligt; har svårt att somna, får mardrömmar etc.
• Barnet är aldrig eller väldigt sällan med andra barn, varken på fritiden eller i skolan. Barnet slutar umgås med barndomskompisar.
• Barnet får helt nya kompisar, ofta från en annan skola eller ort.
• Barnet har återkommande ont i magen, huvudet och andra delar av kroppen
• Barnet får ilskeutbrott
• Blåmärken och andra skador
• Saker som mobiltelefon, klocka eller gymnastikkläder försvinner
• Barnet presterar sämre i skolan

 

Vad kan göras mot mobbning i skolan?

På denna fråga finns inte heller några enkla svar. Skolverket har gjort en undersökning då man utvärderat enskilda insatser. Det visade sig dock att ingen enskild insats har någon större effekt. Flera olika insatser måste kombineras för att lyckas. Vissa insatser kan t.o.m. öka problemen. Undersökningen visade att olika insatser fungerar generellt olika bra beroende på om det rör flickor eller pojkar (alla elever är dock inte könstypiska), fysisk eller social mobbing. En del insatser fungerar bäst på enskilda mobbningssituationer och andra fungerar bättre för långsiktigt och förebyggande arbete. Det finns inga metoder som alltid fungerar eftersom alla grupper är olika.

 

Förutsättningar för att lyckas

• Ett systematiskt användande av insatser
• En väl genomtänkt kombination av insatser utarbetade efter skolans egna förutsättningar (med kartläggningar som grund)
• En tydlig roll- och ansvarsfördelning
• All personalen är engagerad och har samma syn och ett gemensamt förhållningssätt på genomförandet (inte bara pedagoger, även t.ex. vaktmästare, kökspersonal, städpersonal).
• Elevgruppen är väl insatt i strategierna
• Ett bra skolklimat (beror på organisatoriska förutsättningar, sociala relationer, engagemang, attityder, normer och värderingar)
• Eleverna har möjlighet att utforma aktiviteterna i skolan och påverka sina egna möjligheter

 

Insatser som är mest effektiva mot mobbning (i mindre utsträckning mot kränkningar)

• Regelbunden uppföljning och utvärdering av förekomsten av mobbning, som används för att utforma och anpassa insatser (minskar mobbning och andelen mobbare)
• Lärare och personal med specialistkompetens (t.ex. kurator, specialpedagog och skolsköterska) bildar kooperativa lag; t.ex. antimobbingsteam, trygghetsgrupp m.m. (minskar mobbning och kränkningar).
• Rutiner för att följa upp och åtgärda situationen för både den som mobbat och den som blivit utsatt. Rutiner för stöd och bearbetning (minskar mobbning och kränkningar).
• Eleverna och personal arbetar aktivt och regelbundet tillsammans med aktiviteter som förebygger och främjar relationer och ett bra klimat på skolan (förebygger mobbning och kränkningar, minskar andelen mobbare).
• Personalen får utbildning som ökar förståelsen kring mobbning och kränkningar (minskar mobbningen och andelen mobbare)
• Schemalagt rastvaktsystem utifrån kartläggning av extra ”farliga” platser. Rastvakterna ordnar aktiviteter (minskar mobbning mellan flickor) (minskar kränkningar).
• Återkommande stormöten med eleverna med information om mobbning och kränkningar (minskar mobbning mellan flickor men kan öka mobbning mellan pojkar).
• Dokumentation – utredning, åtgärder och uppföljning (minskar fysisk mobbning mellan pojkar).
• Relationsfrämjande insatser mellan elever (motverkar fysisk mobbning mellan pojkar) (minskar kränkningar).
• Förutbestämda påföljder och konsekvenser vid oacceptabelt beteende (motverkar social mobbning mellan pojkar) (minskar kränkningar).
• Ordningsregler framtagna i samarbete mellan lärare och elever (förebygger fysisk mobbning mellan pojkar) (minskar kränkningar).

 

Insatser som är utan effekt

• Relationsfrämjande insatser mellan lärare och elever
• Pedagogiskt material om kränkningar och mobbning
• Föräldrautbildning om kränkningar och mobbning

 

Insatser som ÖKAR mobbning

• Särskilda lektioner som ska öka elevernas empati, sociala kompetens och skolans värdegrundarbete, t.ex. livskunskap (för flickor och yngre pojkar).
• Medling i konflikter mellan elever fungerar inte eftersom en mobbningssituation inte sker mellan jämställda parter (för flickor).
• Särskilt utsedda elever med uppgift att observera och rapportera; t.ex. kamratstödjare (för pojkar).
• Återkommande stormöten med eleverna med information om mobbning och kränkningar (för pojkar).

 

Mer information om mobbning (alla länkar öppnas i ett nytt fönster)

Dokumentären ”Bully” på UR-play

Paula Tilis blogginlägg ” Varför tiger Asperger-barnen ibland om mobbingen?”

Wikipedia om mobbning

Autismforum om mobbning

Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning

Bris om mobbning

Vårdguiden 1177 om mobbning

UMO om mobbning

Friends om mobbning