Följande novell är fiktion. Händelserna och karaktärerna i texten är påhittade. Alla likheter med verkligheten är endast slumpartade sammanträffanden. Fast tyvärr är dessa sammanträffanden förmodligen vanligare än du anar när det gäller elever med NPF...
Min lärare i svenska säger att jag måste prestera flera olika sorters texter för att få godkänt. Svenska är ett kärnämne. Alla måste ha godkänt i svenska. Annars blir man inte behörig till gymnasiet. Och då är det kört. Då får man inget jobb. Då hamnar man utanför samhället och måste bli bidragstagare för att kunna överleva. Alla andra kommer tycka att man är en parasit som lever på deras bekostnad. Och man blir hatad av dem alla. Som om det skulle bli någon större skillnad…
Ett annat möjligt alternativ är att bli kriminell. Då kan man försörja sig själv. Fast det blir ju egentligen också på andras bekostnad. Och kanske med fara för sitt liv. Inget av alternativen låter särskilt lockande.
Så nu måste jag verkligen prestera. Fast jag vet inte om jag skulle klara av att gå på gymnasiet ändå. Jag klarar ju knappt av högstadiet. Och det räcker ändå inte att lämna in alla texter om jag har för hög frånvaro. Då får man inte godkänt i alla fall. Men jag klarar ju inte att sitta i ett klassrum med 27 andra elever och prestera!
När jag fick min diagnos sa de att allt skulle bli bättre. Att jag skulle få anpassningar. Men det har inte blivit någon skillnad. Rektorn säger att jag ändå måste vänja mig, för när jag kommer ut i verkligheten är det ingen som anpassar för mig. Så det är jag som måste anpassa mig. Jag behöver bara anstränga mig mer. Men jag kan ju inte det!
Nu är tanken att jag ska skriva en argumenterande uppsats. På svenska. Det känns jättesvårt. Jag föredrar att skriva på engelska. Men det går ju inte nu. Eller? Jag kanske skulle kunna skriva på engelska och sedan använda Google translate? Men det kanske räknas som fusk. Sådant håller inte jag på med. Jag skulle dö om någon trodde att jag fuskat. Men samtidigt är det väl själva argumenterandet som läraren vill kolla att jag klarar av? Då borde det ju inte spela någon roll om jag först skrev på engelska… Då är det ju inte fusk. För argumenten blir ju samma oavsett vilket språk de skrivs på. Visserligen är det ju i ämnet svenska som jag måste få godkänt i. Det borde finnas ett ämne som bara heter ”språk”. Då kunde man välja vilket språk man ville använda för argumenterande, analyserande och så vidare.
På Lilla Aktuellt sa de att det blir vanligare att elever fuskar med hjälp av AI. Tänk om min lärare tror att jag använt AI fast jag inte gjort det! När vi skulle skriva en skönlitterär text sa hon att min text var alldeles för stel och torr. För lite beskrivningar. Utan känslor. Nästan lite robotaktig.
Ibland blir jag kallad för Robotmannen av de andra killarna i klassen. De säger att jag pratar och rör mig som C3PO. Och att jag inte är någon riktig människa. För jag har inga känslor. Men det är inte sant! Det gör ont i mig när de säger så.
Och när läraren sade det där om min text blev jag faktiskt ledsen. Jag tänker att jag skriver minimalistiskt. Fast kanske inte direkt på flit. Men det är ju faktiskt en litterär stil inom postmodernismen. Det har ju läraren själv berättat om. Då lät det som om det skulle vara något bra. Men tydligen inte om jag skriver så.
Ett AI är ju på sätt och vis en slags robot. Så risken finns ju att hon tror att mina texter är producerade med hjälp av AI. Och om jag ändå ska bli anklagad för att använda AI kanske jag likagärna kan göra det på riktigt? Det kanske skulle kännas skönt. Jag skulle spara både en massa tid och energi och slipper bli ledsen när jag sedan får dålig kritik på uppsatsen. Fast det är ju fusk… Hmm, jag får nog fundera lite på saken. Jag ska fundera på det där med att använda Google Translate också. Det är nog mindre fusk i alla fall. Men då blir det ju mina egna argument som kritiseras ändå.
Suck. Det känns som om hur jag än gör blir det dåligt. Det finns inga bra alternativ. Det är ju inte så himla roligt att få höra hur kass man är varje gång man gör en skoluppgift. Jag kanske ska strunta helt i att skriva den här uppsatsen? Jag har ju ändå inte ens bestämt mig för vad jag ska skriva om. Fast då får jag väl underkänt direkt. Eller så måste jag göra det på lovskolan i stället. Jag är trött på att vara på lovskola. Varför kan jag inte få lov som alla andra någon gång? Jag behöver ju också vila.
Att skriva eller inte skriva det är frågan… Och när eller hur. Eller vad. Det finns ju så många argument för alla sidor. Hmm, kanske kan jag använda detta i den argumenterande uppsatsen? Skulle det godtas av läraren? Hon sa ju faktiskt att vi fick skriva om vad vi ville. Men ofta när hon säger så menar hon inte det egentligen. Oftast finns det en massa undantag som jag inte förstår och måste gissa mig till. Lyckas man inte med det blir man dumförklarad. Inför hela klassen. Då är det bättre att inte fråga. Eller stanna hemma.
Min plan är att skriva så mycket som möjligt av uppsatsen hemma ändå. För i skolan går det ju inte. Men jag är bara så trött när jag kommer hem. Det finns ingen energi kvar. Mitt batteri är liksom helt urladdat. Mina föräldrar bad en gång om att jag skulle få läxfritt så att jag skulle få en chans att återhämta mig efter skolan. Men det gick inte. För hur skulle det se ut om jag fick fördelar som de andra eleverna inte har? Eller om alla skulle ha läxfritt? Rektorn tror väl att samhället skulle kollapsa då. ”Det är bara att skärpa sig. Man kan inte gömma sig bakom sin diagnos. Du måste precis som alla andra jobba med dig själv.”
Jag förstår inte hur jag ska lyckas få ihop en text att lämna in i tid. Så jag kanske bara ska lämna in den här precis som den är. Eller så tar jag hjälp av något AI för att skriva uppsatsen i alla fall. Kanske har jag redan gjort det…
ETT ANNAT SÄTT ATT TÄNKA 