Trots att jag både föreläser och bloggar om autism är jag inte alltid öppen med min diagnos. Alla jag känner vet inte om att jag har Aspergers syndrom. Ibland är det små saker människor säger som gör att jag drar mig för att berätta. Ibland känner jag att det helt enkelt inte är nödvändigt i sammanhanget, lika lite som att man behöver berätta om sina matallergier för andra om man inte ska äta tillsammans. Men ibland beror det på att jag har hört historier om andras erfarenheter efter att deras autism-diagnos har kommit ut: folk har förlorat sina arbeten, blivit ifrågasatta som föräldrar, blivit misstrodda inom sjukvården och blivit anklagade för att hitta på eller överdriva.
Det är inte samma sak att berätta för någon att man har en allergi som att berätta att man har autism. Men borde det inte vara det? Autism är ju inget vi har valt och det är heller ingenting att skämmas för.
Människor har i alla tider ifrågasatt det man inte kan se. Fördomar mot det man inte förstår frodas ständigt. Så kanske är det dags att vi visar oss och att berättar att vi finns. Vi måste våga dela med oss av våra erfarenheter till de som inte förstår för att få en förändring.
Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp i en värld där det inte är accepterat att vara annorlunda. Jag vill inte att de ska skämmas för att de har autism. Jag vill att de alltid ska kunna vara sig själva och stå för det.
Så nu har jag bestämt mig för att tala öppet om min diagnos. Jag börjar med att berätta för alla Facebook-vänner att jag har en autism-diagnos. Gör det du också! Tillsammans kan vi skapa medvetenhet och acceptans. Tillsammans kan vi skapa förändring!
ETT ANNAT SÄTT ATT TÄNKA 