Social interaktion

Maskerad och ensam bland 700 andra

Harlequin-Costume-Lady-GraphicsFairy-530x1024Nyligen var jag på Autism- och Aspergerförbundets konferens om ”Flickor och kvinnor med autism”. Konferensen var välbesökt med närmare 700 deltagare. Det är ju väldigt positivt att så många är intresserade av detta ämne och vill lära sig mer. Men jag undrar om det verkligen går förmedla detta ämne på riktigt? Kan man förstå om man inte själv är en tjej eller kvinna med autism?

Det finns ingenstans som man känner sig så ensam som i en folksamling. Och om sammanhanget är sådant att man borde passa in men ändå inte lyckas känner man sig ännu mera ensam.

Jag borde känna mig som fisken i vattnet på konferensen, men det gör jag inte. Det krävs mer än ett gemensamt intresse för att få samtal och socialiserande att fungera. Att mingla är svårt och energikrävande även om ämnet är kvinnor och autism. Det är ju ett ämne som jag känner till väl eftersom det på sätt och vis är jag själv som är ämnet.

Trots att i princip alla 700 som är där är intresserade av detta ämne, och trots att alla lyssnat i timmar på föreläsningar om hur svårt det kan vara om man är kvinna med autism i sociala sammanhang, om hur vi sätter på oss en mask och låtsas vara någon vi egentligen inte är och om hur mycket energi det tar att passa in, är det väldigt få som verkligen förstår, som ser när jag kämpar. På ytan kanske det ser ut som om jag är som alla andra, som om jag fixar detta, men så känns det inte inom mig. Jag har ständigt min mask på mig. Det är inte något jag väljer. Jag har bara haft den så länge så att den nästan har blivit en del av mig.

Första dagen går det ändå ganska bra. Jag har roligt både på konferensen och på kvällen på restaurangen. Men osäkerheten gnager i mig. Är jag önskad eller oönskad?  Det är dessutom mycket att förhålla sig till förutom det sociala; alla intryck, allt sorl, lukter, obekant mat, ljus, alla människor.

Dag 2 blir mycket svårare. Som vanligt känner jag mig utanför. Jag har inget sammanhang, jag hör inte riktigt till någonstans. Det ännu svårare nu när jag inte längre är en del av den gamla gemenskapen sedan jag lämnat den lokala föreningsstyrelsen och dessutom flyttat.

Jag försöker och försöker att mingla, att hitta någon att prata med, att vara en del av en grupp, en gemenskap. Men jag är ändå bara en ytlig bekant, en inkräktare. Det är svårt att veta om det är ok att försöka höra till eller om de andra mest tycker att jag stör. Det är svårt att veta vad man ska tolka in mellan raderna. Jag är rädd att vara för påträngande, så jag vågar inte försöka för mycket.

I vimlet på rasterna tappar jag bort de bekanta ansiktena. När jag går in i matsalen ensam ser jag några ansikten jag känner igen. Men ingen ser mig. Jag vågar jag inte gå fram. Kanske vill de inte ha mig där ändå. I så fall hade de väl sett till att jag hängde med? När jag analyserar gårdagen tänker jag att jag nog försökte för mycket och att de nog vill vara ifred från mig nu.

Jag försöker gå igenom folkmassan för att hitta en plats att äta på egen hand. Men jag fixar inte ensamheten och mitt sociala misslyckande. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken så jag går ut igen utan att äta. Jag vill inte att någon ska se. Jag rusar in på toaletten och försöker lugna mig. Jag brukar inte vara en person som gråter så ofta. Det känns så larvigt och ännu mer misslyckat. Jag är ju vuxen och högfungerande. Jag borde klara att äta i ensamhet.  Ingen annan har ju ansvaret för mig.

Istället för att gå in i matsalen igen sätter jag på mig en annan mask. Den sociala och välfungerande masken funkar inte längre. Så nu tar jag på mig den avvisande masken istället, så att det ser ut som om jag valt att vara ensam. Jag tar fram mina hörlurar och lyssnar på musik en stund. Jag försöker att hitta ett hörn där ingen kan se mig, men alla bra hörn är upptagna. Kanske av andra som vet hur det är? Istället sätter jag mig i föreläsningssalen igen fast det är långt kvar på rasten.

Fikarasten på eftermiddagen löper på ungefär på samma sätt. Jag försöker koncentrera på föreläsningarna och strunta i det sociala, men det är svårt när det fortfarande bränner bakom ögonlocken.

När dagen är slut känns det skönt att alla har bråttom till tåget. Själv tar jag det extra långsamt för att få vara i fred, för att ingen ska se igenom min mask eller höra darret på min röst. När jag kommer fram till stationen känner jag att jag inte klarar att gå in ännu. Jag klarar inte alla människor som glatt småpratar med sina vänner och kollegor. Jag klarar inte att hålla tillbaka tårarna längre, så jag drar mig tillbaka och står länge utanför stationen i en park.

Massor av folk rusar förbi. De flesta är obekanta, men en person jag pratat med på konferensen hälsar. Det är skymning och halvskumt nu. Tårarna strömmar ner, men ingen ser dem.

Efter en lång stund har jag lugnat mig så pass att jag kan sätta mig på tåget och åka för att hälsa på min mamma. Hos henne sätter jag på mig en ny mask– masken som döljer när det varit jobbigt och som bara visar att allt varit bra. Den masken har min mamma fått möta många gånger under min uppväxt, men hon har aldrig sett igenom den. Det gör hon inte denna gång heller.

När jag slutligen kommer hem kvällen efter och barnen har somnat tar jag av mig alla mina masker. Då kan jag vara mig själv.

Annonser
Categories: Relationer, Social interaktion, Svårigheter | Etiketter: , | 2 kommentarer

Vett och etikett, social kompetens och autism

minuet-graphicsfairy009smdkNär man har autism är det vanligt att man har svårt med social interaktion. Och även om man faktiskt lyckas i samspelet med andra ibland tar det oerhört mycket energi. Så är det även för mig och många andra, även om man är vuxen och relativt högfungerande.

För en låt på temat- lyssna gärna på ”Social analfabet” med Ola Aurell på YouTube.

Ibland önskar jag att jag hade en liten Magdalena Ribbing i miniatyr som kan sitta på min axel och viska i mitt öra hur jag borde bete mig. Jag behöver någon som kan svara på mina frågor och funderingar på vad jag ska säga och hur jag ska agera i sociala situationer.

Alla de där reglerna som inte står någonstans, men som alla andra verkar fatta ändå – hur lär man sig dem egentligen? Hur vet man vad som gäller?

Hur vet man om någon vill bli ens vän? Eller om någon vill mer än så? Hur vet man om man är en nära vän, vän eller bekant? Finns det fler kategorier? Hur ofta bör man ha träffas för att höra till en viss kategori? Eller har det att göra med vad man pratar om när man ses? Eller om man varit hemma hos varandra? Eller om man träffats utanför skola/arbetet/föreningen eller på tu man hand? Eller beror det på något annat?

Vad gäller för varje kategori? Hur ofta ska man höra av sig? Vad kan man prata om? Vad kan man hitta på? Hur ärlig ska man vara? Hur vet man om personer menar det de säger eller bara försöker vara artiga? Är det ok att rätta folk? I vilken kategori ska man vara för att kunna be om hjälp med något? Beror det på vad det är för typ av hjälp? Måste man själv erbjuda sig hjälp med t.ex. blomvattning, flyttstädning o.s.v. eller frågar folk själva? Beror det på hur nära vän man är?

På hur långt avstånd är det ok/måste man stanna för att hälsa på någon som man möter när man är och handlar? Om det är för långt avstånd för att prata, ska man vinka eller nicka till personen? Ska man hälsa varje gång om man stöter på varandra samma dag eller bara typ tre gånger? Hur nära vänner ska man vara för att stanna och prata? Vad ska man prata om? Hur länge ska man stanna och prata? Hur ser man om någon inte har tid att stanna och prata eller inte vill?

När man är bortbjuden, när ska man komma? Exakt klockslag eller en stund innan/efter? Hur långt är en stund? Kan det variera beroende på vad det är för tillställning? Hur sen ska man vara för att höra av sig och tala om att man är sen? Och när ska man gå hem? Är det när den första personen går eller när minst hälften har gått? Eller är det senast vid ett visst klockslag? Kan det variera beroende på tillställning, dag och vem det är man besöker?

Vad ska man ha på sig när man är bortbjuden? Vad ska man prata om? Vad är ok att skämta om? Behöver man gå runt och hälsa på alla som är där när man kommer? När ska man ta i hand/kramas/ kindpussas/bara säga hej o.s.v.? Ska man hälsa på de som kommer senare? Beror det på vad det är för typ av tillställning eller på hur många det är som är där? Eller på hur nära vän man är med den som bjudit dit mig?

Behöver man ha med sig en present när man hälsar på hemma hos någon? Ungefär vad ska den kosta? Ska man fortsätta med det för alltid eller bara tills man känner varandra tillräckligt väl? Och hur vet man när det inträffar? Är det efter ett visst antal gånger? Gäller samma sak för att ”tacka för senast”? Hur gör man det? Via mail, brev/vykort, i telefon eller kan man bara säga det när man ses nästa gång? Måste man hålla på med det fast man känner varandra väl? Hur väl i så fall?

Hur nära vänner ska man vara för att uppvakta på födelsedagar( irl – inte på Facebook)? Ge present? Hur dyr ska presenten vara? Hur vet man om man är medräknad om någon skriver på Facebook att de har fest/öppet hus/drop in? Hur nära vän ska man vara då?

Hur gör man om man vill ha hjälp i en affär? Måste man ställa sig i kö för en kort fråga eller kan man ställa den snabbt även om personalen håller på med någon annan? Om det inte verkar vara kösystem för att fråga saker, hur gör man för att väcka uppmärksamhet hos personalen?

Vad gäller med Facebook, sms, chat, blogg och mail? Hur snabbt ska man svara? Bör man ge respons på allt man får så att avsändaren vet att man har sett det? Gäller det även om det inte var något intressant? Bör man ge respons på alla Facebook-inlägg en vän har gjort? Eller gäller det bara en viss kategori av vän? Eller behöver man inte det? Om någon skrivit något särskilt sorgligt eller lyckligt på Facebook och har fått massor av kommentarer behöver jag också göra det eller räcker det med ”tumme upp”/ledsen gubbe? Eller behöver jag inte reagera alls? Vad kommer personen som skrivit inlägget tänka om mig om jag inte kommenterar/reagerar? Är det ok att skriva exakt som någon annan gjort eller måste jag formulera min kommentar på ett nytt sätt? Hur gör man på telefonen då det inte går att välja något annat än ”tumme upp” om det är något negativt som skrivits? Ska man ändå välja ”tumme upp” för att det var bra formulerat?

Hur påbörjar man samtal på bästa sätt? Hur avslutar man samtal? Hur vet man när någon annan vill avsluta ett samtal? Hur avslutar man ett blogg-inlägg på bästa sätt så att det inte blir så abrupt?

Categories: Relationer, Social interaktion | Etiketter: , , | 1 kommentar

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: